Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag tycker det är så fantastisk hur mycket styrka man trots allt har. När allt är nattsvart så finns det ändå ett uns kvar om man bara har motivationen. Vad är det som hästarna har som får oss att hämta dessa sista krafterna och stapla iväg och göra det?Mina hästar (och hund) är verkligen min räddning. Efter att jag fått min diagnos gick det kraftigt utför. Som följd blev depressionen djupare, jag sov hela dagarna och det som till slut fick mig att överhuvudtaget gå upp på dagarna var för att jag hade dem att sköta. Visserligen blev det under de här åren största fokuset på att ge dem den mest basala skötseln, fylla på mat och vatten osv.
Ridning och körning var inget alternativ, men bara att jag ändå gick upp var för att jag hade ett ansvar. Sov jag hela dagarna skulle de inte få mat. Jag hade ett ansvar och det var så fruktansvärt betydande för mig den tiden där allt egenvärde togs ifrån mig. Även när jag var som sjukast så försvann inte hästarna och ansvaret, och jag skötte dem trots allt själv hela sjukdomsperioden bortsett från när jag var inlagd.
Idag är de fortfarande lika viktiga för mitt tillfrisknande. De hjälper mig med depressionen, avslappning och mot ångesten.
Oxascand, theralen och diverse ångestlindrande mediciner kan slänga sig i väggen jämfört med hästarna. För min del.
Upplever du att dina djur behandlar dig olika utefter vilken "mode" du är i?
Jag tycker det är så fantastisk hur mycket styrka man trots allt har. När allt är nattsvart så finns det ändå ett uns kvar om man bara har motivationen. Vad är det som hästarna har som får oss att hämta dessa sista krafterna och stapla iväg och göra det?
För min del har hästarna och stallet varit en fristad, ett ställe där jag aldrig blivit dömd. Djuren har varit min trygghet när jag inte fått den på annat håll. Sen jag blev sjuk blev hästarna och ansvaret för dem ännu viktigare. Jag struntade i mig själv, men ansvaret över dem var jag fortfarande mån om. Enda anledningen till att jag tog på mig reflexer i mörkret och överhuvudtaget kollade mig för när jag gick över vägen var för att jag alltid hade häst eller hund med, och att det inte bara var mitt liv att se efter. Gick jag själv utsatte jag mig medvetet eller kanske undermedvetet, för risker i hopp om att få försvinna.
Mamma har såhär i efterhand talat om att de gånger hon på allvar var rädd för att jag inte skulle komma tillbaka, det var när jag gick utan följe av någon av djuren.
Några månader när depressionen var som djupast slutade jag prata och slöt mig totalt, förutom när jag var ensam ute med djuren i skogen.
Mina djur har inte bara hjälpt mig mentalt utan de har även gått till handgripligheter.
Under en tid när jag utövade ett självskadligt beteende borta vid hagen (eftersom det inte var någon som kunde upptäcka mig där) började min ena häst helt plötsligt att attackera mig. Detta fortgick under hela tiden jag hade det beteendet, och upphörde när jag slutade.
Nu var det hästar det var frågan om, men måste bara inflika att även min hund har varit en så fantastisk hjälp för mig. Under många ångest- och panikattacker där jag inte tillät någon att komma nära, var det min hund som sprang fram till mig och började slicka mina tårar. När jag slog mig själv gul och blå och blodet sprutade, då var det min hund som hoppade upp, bet tag i min arm för att förhindra mig från att slå mer.
Och som svar på frågan om djuren känner av mode, så ja, mina gör garanterat det. De vet precis vad jag behöver. Ibland slickar hunden mina tårar, ibland försöker han leka med mig, och när ångesten kommer lägger han sig tätt intill. Nu för några kvällar sedan tyckte han förmodligen att jag skulle rycka upp mig och sluta vältra mig i ältande, för då gav han mig helt sonika inte bara en rak höger, utan fem på raken (låg på golvet för att vara nära honom).
Min ena häst, samma som attackerade, har också sån där känsla för vad som behövs för stunden. Oftast i alla fall haha.