så länge det inte handlar om något som riskerar att skada personen eller omgivningen.
Men då gäller det ju att definiera "omgivningen". Som du skriver det tolkar jag dig som att du menar den nära omgivningen, men energiåtgången och materialen i tillverkningen/prylen är ju också något som har påverkat omgivningen i en vidare bemärkelse (och personer som varit inblandade i processen).
Alltså, jag känner inte att jag har rätt att bestämma över någon annans personliga ägodelar, oavsett om det är barn eller vuxna, så länge det inte handlar om något som riskerar att skada personen eller omgivningen. Om jag ger bort en sak till en vuxen så skulle jag ju inte kräva att denne respekterar mina åsikter kring återanvändning/återvinning och jag applicerar samma tänk på barn. Man kan ju såklart tala om för barnet vad man själv anser om återanvändande men jag skulle aldrig tvinga dem att följa min personliga övertygelse i frågan när det handlar om deras egna leksaker.
Jag tycker ändå att det är skillnad på barn och vuxna i det här fallet. (Mina) barn vill jag ändå i någon mening fostra, så tänker jag inte kring andra vuxna. Sedan finns det förstås vissa av deras saker som, enligt @MiaMia s uppdelning är barnens att helt fritt förfoga över.