Äntligen gravid! ...men inte roligt...

[restless]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

nej, det är inte ditt fel, nej du har inte och kommer inte anstränga dig till den grad att du förlorar barnet.
och det vet du ju.

du behöver kanske lite hjälp med att reda ut dina tankar om det som händer och det som hänt?
det låter som att du förtränger att du faktiskt ska ha barn, genom att inte tillåta dig att erkänna det?
bry dig inte om vad de andra säger, vad de tycker och om de knyter band eller inte, för det ligger utanför din kontroll och det som sker, det sker, aovsett vad du tycker om det elelr inte, så försök slappna av och tillåt dig längta efter barnet och ogravidmagen.

min kurator har förbjudit mig att tänka på allt som kan ske, för min hjärna arbetar på högvarv för att lösa problem som bara finns i min hjärna. och den arbetar dygnet runt.
det tar upp såmycket tid för mig att jag blir stressad bara av att leva nu och bara tanken på att sitta still och slappna av ger mig nästan panik.....
nu är det ju ionte så i ditt fall.

jag tror att du klandrar dig själv för det som hänt mer än du tror.
som en ren skyddsåtgärd släpper du inte ner gardet mot denna graviditet, utan håller avstånd, för att slippa bli beskiven och känna skuld igen.
släpp den!
du är så långt gången nu, så låt hjärnan vila lite från oro, det kommer att gå bra det här.

Ja, jag vet att jag försöker förtränga att magen växer. Har gjort det sen början.
Va på ammningskurs här om dagen o kände mig totalt malplacerad där bland alla magar.
Lite trist måste då jag innan sett framför mig hur ja skulle gå runt med magen i vädret o vilja visa hela världen o vara så nöjd o stolt såå!
Men vi har väl alla en vision om hur det ska bli, o det blir ju inte alltid som "planerat"

O ja, jag VET att min motion inte är till någon nackdel. Snarare tvärt om isf! Jag vet allt d där, innerst inne.

Tack för det du skrev,läste d igår, men hann inte svara, men dina ord "väckte" mig på på något vis.
Speciellt d där om vad som om händer nu är utom min kontroll.
Visst är det så!
Tack!

 

[restless]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Ja, och man kan också halka på trappan när man ska ut ur huset.....
Livet stannar inte för att man är gravid. Jag höll också igång hela min graviditet. Cyklade, promenerade, dansade, skötte hästarna och jobbade ända fram till vecka 36+2 trots att jag har ett ganska krävande jobb.
Men min lilla dotter mår alldeles utmärkt.
Så man ska inte lyssna för mycket på olyckskorparna. Man känner själv vad man orkar och inte.

Jamen visst! Undra om folk tror att man ska känna sig bättre när dom spår att man ska råka ut för värsta olyckorna bara man stiger upp ur sängen..
Min släkt hade nog varit glada om ja legat i soffan o käkat morötter hela graviditeten
Hade blivit totalt nerdäppad om jag inte skulle komma ut o röra på mig var dag. O som du sa, man känner vad man pallar.
Nu får ja mycke sammandragningar när jag går o cyklar, men d e bara o gå lite mindre o mycke saktare o ta många dricka pauser!

 

[Lusidor]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag tror stenhårt på att vi mest påverkas av hormoner, sedan av våra egna och omvärldens förväntningar. Det är inte så lätt då bilden man hade inte ställer alls med verkligheten!
Men, i första hand tror jag hormonerna spökar!
Jag är gravid med nr två och har skitit helt i både läkare och andras kommentarer. jag har tagit i precis så mycket jag själv tyckt jag kan. Jobbat rätt mkt fysiskt, ridit, burit, renoverat osv. Folk (inte familjen) har sagt anklagande, -Meh, är det så bra det där tycker du??? "Du är ju gravid, då ska man ju inte göra något annat!!" osv.
(Har som tur är folk närmsta kretsen som är vana att se idrottande gravida och väldigt aktiva människor med barn, och slipper hållas tillbaka där!)

Då jag blivit rätt insatt i problemet med hormonstörning hos främst kvinnor och är sköldkörtelsjuk har jag också gått emot läkaren på specialistmödravården (det var inte lätt!! att våga lita på sig själv) och fortsatt äta mina sköldkörtelhormoner enligt planen jag haft innan. De ville dra bort dem/halvera men jag vet att många av gravidkrämporna beror just på hormonbrist.
Vänner som har svag brist innan har mått rätt kasst under sina grav. samt efteråt har sedan visat sig ha brist!
Nu har jag, på en dos som anpassats efter måendet haft NOLL smärtor, ingen svullnad, inte ökat alarmerande i vikt, orkat jobba och vara aktiv och haft psyket i behåll. Vid obalans har det börjat skära lite i bäckenet korta stunder innan jag fått upp nivån igen! Enda krämpan är halsbränna, för att det är så sjukt gott med en massa bröd sent på kvällen... (mitt fel)

Mår som en prinsessa och tycker sambon är fånig som tycker magen är spooky-stor! Jag har rasat igenom korta stunder pga hormonbrist då jag glömt ta medsen (levaxin) eller de inte tagits upp av ngn anledning, och då fått rejäla gråt-attacker, svartsjuketendenser och svaghet. Känt mig tjock, tappat hoppet om saker, och blivit allmänt vek. Väl uppe på rätt nivå igen leker livet och jag vet att svartsjukan är "hittepå", gråten var ren svaghet och jag kan redan känna enorm kärlek så tårarna nästan trillar fast jag inte ens mött och "lärt känna" den där inne i magen.

Tror alltså att de som anklagar sig själva för att tänka/känns fel inför graviditeten ska tänka om. Det är en stor påfrestning på kroppen, det är svårt att ligga perfekt i hormonnivåer och man måste vara oerhört snäll mot sig själv! Framför allt lita på sin känsla!!
Kram gravvisar!

 

[mimmipigg]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Åh vilka rysningar jag får av vad kvinnor i alla tider klarat av .

Är det något som triggar min ilska är det detta .

Jag tror att du missförstod mig.
Vad jag menade var att man kan göra det man orkar och klarar utan att bebis tar skada.
Jag är själv ett lysande exempel på blivande mamma som inte klarat något annat än att försöka överleva

 

[Miss Victim]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

När jag postade tråden var jag över v 23 är i v 27 nu och sakta sakta börjar det bli bättre. Jag tror att mitt problem är att jag förlorat kontrolllen över min egen kropp och min situation. "Jag" finns liksom inte längre...

 

[Cilla]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

"du" kommer tillbaka.
men ja vet exakt vad du menar....

när du är över på andra sidan, så kommer du knappt minnas hur det känns nu om det är till nån tröst.

 

[Miss Victim]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Tack! Det är en tröst. Jag har gått hos en pskolog som hjälpt mig mycket och jag har valt att inte äta antidepp medicin under graviditeten. Min tröst är att jag har dem hemma och jag kan börja ta dem direkt när bebis har kommit ut. Konstig tröst, jag vet, men de är en trygghet. Jag hoppas så klart att det kommer bli bättre av sig själv sen

Alla negativa känslor som det skrivs om i tråden känner jag igen. Jag känner mig fortfarande som en ful, fet, svettig kossa och fattar inte varför min smbo inte går till någon av de där smala snygga bruttorna som (i mina ögon) kastar suktande blickar efter honom. Jag vrider fortfarande mycket som sägs och görs till en nackdel för mig själv som ett straff för att jag är så ful och värdelös. MEN jag har börjat tvinga mig till att förbereda för att det snart kommer en bebis som ska bo här och gärna ha någonstans att bo också. Ett stort framsteg för mig och gissa vad! Det känns nog lite bättre (nästan lite skojigt men det vågar jag egentligen inte andas en stavelse om).

 

[Cilla]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

men du har ju kommit jättelångt!
du kan ju sätta ord på det du känner, du har insikt om det det och du har distans till det.
det verkar även som att du börjar forma verktyg för att hantera det *u go girl!!*

tryggheten i att du vet att dom finns hemma och finns tillgängliga när du behöver dom gör att du inte behöver dom, kanonbra.

sista meningen pratar vi inte högt om, men det värmer i mitt hjärta att du skriver det....
håll kvar den känslan.

men medvetenheten om problemet är ju det första stora steget och du har tagit det. blir nästan lite stolt över dig.

 

[MiaS]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Nu missuppfattade vi nog båda lite.

Helt klart är att det kan vara toppen eller botten att vara gravid eller lite av båda på samma gång.

 

[Skogstrollet]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

När jag postade tråden var jag över v 23 är i v 27 nu och sakta sakta börjar det bli bättre. Jag tror att mitt problem är att jag förlorat kontrolllen över min egen kropp och min situation. "Jag" finns liksom inte längre...

Din tråd hade kunnat vara skriven av mig. Jag trodde innan att en graviditet var att klappa en go mage och känna sig allmänt tillfreds... Tji... Har hört en del säga att de efter förlossningen "saknat magen", det har jag aldrig gjort. Tvärtom är jag glad att bebis nu finns på utsidan istället och jag återigen får ha MIN kropp för mig själv. Pressen att ta hand om den där lilla på insidan (äta rätt, motionera, avstå en massa godsaker m.m.) upplevde jag som större än pressen att ta hand om en "riktig" bebis.

Jag hade också svårt med hur jag såg ut tills jag kom underfund med att det bara var att acceptera hur jag nu såg ut och började klä mig för att framhäva magen snarare än dölja den/försöka klä mig som vanligt. Köpte ett par söta plagg och knöt band mellan byst och mage t.ex. Mot slutet drog jag mig undan ganska mycket då det blev så himla tjatigt med "hur mår magen?" osv. Varför frågade ingen "hur mår du?" liksom... Speciellt när jag började gå över tiden och alla ringde för att fråga om det inte hänt något än. "Du måste hoppa hopprep!" osv. Det blev stressigt.

Nu är Alexander 4v gammal och jag känner mig som en människa igen, inte bara en bebisbehållare.

 

[Skogstrollet]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Det som lyfte upp mig lite var att handla bebiskläder. Vilket förstås gav reaktionen från omgivningen att "köp inte en massa kläder nu, du kommer att få så mycket och dessutom växer bebisen ur det jättefort!". Men det fick MIG att må bra, att få boa lite på egen hand.

Och visst har vi fått en del kläder nu, i större storlekar för "de växer ju så fort". Kul att ha en massa kläder liggandes som man måste vänta 3 månader på att de ska passa...

 

[restless]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Kl

I fredags tittade min bebis ut! 2 v tidig o helt perfekt!
Shit vilken känsla!

O precis som skogstrollet skriver.. Jag är JAG igen! Inte bara "mage"!
Tror inte heller jag kommer att sakna magen alls! Bara glad att han är ute o verklig!
Fatta d inte så mkt frn han kommit ut, men jag hade verkligen ställt in mig på att där inte va någon bebis i magen..
Men se d var där ju!

 

[DarkInNight]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Så härligt att höra! Grattis!

(då finns det även hopp för mig som än så länge bara tyckt att graviditeten är ett helvete... vecka 13 ... Bara att härda ut med andra ord)

 

[Skogstrollet]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Haha, stort GRATTIS!!

(När jag fick upp min bebis på magen var min första reaktion: "men vad är det här...??" Skönt när fokus gick från graviditet till bebisen. )

 

[Calazirya]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag har aldrig förstått detta med att ringa och höra om det inte hänt något?

Som om man skulle rymma iväg och föda samt strunta i att informera närmsta kretsen om att det blivit ett litet barn?

 

[Skogstrollet]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag har aldrig förstått detta med att ringa och höra om det inte hänt något?

Som om man skulle rymma iväg och föda samt strunta i att informera närmsta kretsen om att det blivit ett litet barn?

Eller hur?? Jag blev rätt ansatt på facebook också och skrev till slut att "snälla sluta fråga jag LOVAR att berätta när bebis är här". Som om jag skulle hålla bebis hemlig...

Och sen när bebis var född så var det samma tjat om "vad ska han heta då?", "har ni valt namn än?".

 

[Rumpnissen]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Klart det finns hopp! Jag tycke, som många andra, att den första tiden var värst. Jag hade också en dipp någonstans runt v. 30 då jag mådde riktigt skit med kräkningar och hela baletten. Där mellan hade jag en normal och okomplicerad graviditet men inte fasen var det roligt. Jag kände mig snyltad på det där härliga, rosa, fluffiga tillståndet man skulle hamna i. För så var det inte alls.

Nu är liten född och inte kan jag påstå att jag tycker jag fått min kropp tillbaka. Han kontrollerar den fortfarande med järnhand. Jag kan inte ens kissa när jag vill, det kunde jag när han fortfarande var i magen. Däremot har kroppen återhämtat sig fort (fogar, underliv m.m.) men det känns som det kommer ta många månader innan jag "fått kroppen tillbaka". I alla fall så länge han ammas (vilket jag mer än gärna gör).

 

[DarkInNight]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Jag kände mig snyltad på det där härliga, rosa, fluffiga tillståndet man skulle hamna i. För så var det inte alls.

Ja vart sjutton är graviditetsfluffet!?
Jag är glad att det hur som helst inte något som kommer pågå i resten av mitt liv, 6 månader till bara...

Kan du inte kissa? För att han inte vill bli lämnad ensam ?

 

[Rumpnissen]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Dels äter han mer eller mindre konstant och än har vi inte fått sådan snurr så jag kan amma och kissa samtidigt. Än så länge kan jag lämna över till hans pappa men på tisdag börjar han jobba och liten tycker inte om att bli lämnad ensam i vaket tillstånd. Så jag får anpassa mig. Att äta med kniv och gaffel händer bara varannan måltid, eftersom den andra håller liten (som vägrar tajma Sina sovstunder med våra måltider...) . Allt det här hade man ju räknat med och det är värt det flera gånger om, men nog känner jag mig inte som "min egen" och lär inte göra på länge.

 

[lil-sis]

Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Kan du inte knyta fast liten på magen då så att du får händerna fria?