Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...
*Kl*
Ååå.. sitter här o börja gråta när ja läste allt ni skrivit.. Fler som är lite som jag!
Så jobbigt fysiskt är inte min graviditet, men mår oftast rätt piss av allt annat.
Sambon tycker bara ja e sur o tvär o han surar tillbaka. Går inte riktigt att prata med honom, han tycker bara att jag borde vara glad o pigg jämt. jag går ju bara hemma nu..
Hatar att alla ska prata om magen.
Vill bara att alla ska skita i min mage.
Vill inte klaga på något, ont får d göra, bara att härda ut, o att jag mår kass e inget jag har samvete att berätta för någon (första gången nu)
Det e ju värt alla krämpor att få ett friskt barn!
Har dåligt samvete jämt, tänk om det händer något med barnet, alla har så stora förhoppningar o är så förväntansfulla.
Sambon har inte varit speciellt (alls) engagerad i graviditeten. Han har knappt koll på när det e BF.
Nu, när d börjar närma sig, har han ibland velat han se magen, eller känna på den, o jag känner mig så besvärad då. Vill inte visa o vill inte att nån ska knyta band till den som ligger där inne, ifall den inte klarar sig.
Blev gravid förra året, men på UL i v 21 upptäcktes att det var en ofostergraviditet, va många som kom med rena anklagelser på vad jag gjort för att det skulle gå så illa. Allt från jobbekompisa till min mamma.
"du skulle ju inte va ute o cykla så mycke" "jag visste d skulle gå illa eftersom du inte kan ta d lugnt" mm mm.
Har nog inte släppt d där än. Hur F#n gör ja d?
Denna gången berättade vi inte frn efter Ul, o då fick ja så klart höra att jag inte skulle göra samma misstag som sist så denna inte hlr klara sig.
Jag vet ju att det inte var något jag gjorde fel, där var inget barn, o hade aldrig varit.
Hela denna graviditeten har jag hållt igång. Mest cyklat, men oxå gått i skogen o sånt.
Ingen överdriven motion. Men dom flesta tycker på. Får höra dagligen,mest av av min mor att jag inte har mig själv att tänka på längre, ja kan bli attakerad av ett vildsvin i skogen (!?) halka på en sten, överanstränga mig bla bla bla.
Blir så arg när folk kommenterar vad jag inte får göra, men samtidigt dålit samvete. Men jag vet ju innerst inne att jag inte överanstränger mig. jag har i alla år ridit flera mil i veckan, sprungit 5km-1 mil om dagen o gått mycket.
att jag nu cyklar lite eller går en timme kan väl knappast vara att överanstränga sig?
Längtar så tills bebis är ute. Blir bara nojigare o nojigare för var dag nu. är i v 36+6 idag, o hade gladeligen sett att den lille vill komma ut snart!
