Äntligen gravid! ...men inte roligt...

M

Miss Victim

Efter år av kämpande och längtande har vi äntligen blivit gravida. Jag är givetvis glad men inte så där översvallande lycklig som jag trodde att jag skulle vara. Jag vill vara glad och lycklig men graviditeten har bara resulterat i dåligt självförtroende, dålig självkänsla, svartsjuka och ångest. Jag känner mig ful och tjock och låst.

Hur kan något man längtat så mycket efter resultera i det här...? Vet inte vad jag vill med tråden egentligen. Är det bara jag som känner så här?
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Men var det graviditeten du längtade efter då? Inte barn? Att vara gravid är på det hela taget ofta inte särskilt trevligt, man har ont, får svårt att röra sig, diverse komplikationer, osv. Och för de flesta är det ju egentligen inte graviditeten i sig man längtat efter, utan barn.

För egen del blev jag väldigt glad över att få barn. Jag var inte särskilt lycklig som gravid (eftersom jag mådde skit större delen av tiden), utan graviditeten var mer ett nödvändigt ont för att få barn som jag hemskt gärna ville ha. Alla gravida går inte runt och strålar av gravidlycka.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Håller med föregående, att det inte är själva graviditeten alltid som "lockar"... Själv trivs jag inte alls som gravid... Känner mig tjock, oattraktiv, blir svartsjuk, deprimerad, känner att allt som man vill göra/är kul får man inte göra längre, känns som man ha en stor alien i magen m,m m,m...
Visst finns det stunder med där man håller om magen framåt kvällen och kan mysa lite :)
Många framställer det som att vara gravid är rena rosen skimrande drömmen men så är det långt ifrån för alla!
Det känns som att man måste tycka om att vara gravid, att alla förväntar sig att man ska göra det! Är konstig om man inte gillar det...
Även mamma tidningar tycker jag har en förmåga att framställa det som helt underbarn, även när de skriver om jobbiga saker så känns det ändå som att de förskönar det aningens ;)

Låter som att du inte gått så långt heller? Det känns lite annorlunda när man känner mer att det är en bebis i magen, att man får ut något av det liksom... Själv fasar jag lite inför mina sista 3 månader nu! Nu börjar man bli tung och stor på alla håll och kanter och förlossningen tar upp mycket av ens tankar!
Men rätt vad det är ligger det lilla knytet i vår säng och myser och då har man glömt bort allt vad gravid krämpor heter :love:
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Svarar till er båda nu.

I grunden längtade jag så klart efter barn men jag trodde jag ville vara gravid också. I min värld skulle man få en fin liten kula och inte bli jämnfet :crazy: Jag ska inte klaga för jag har nog världens lättste graviditet rent fysiskt men det är värre mentalt. Jag är den fetaste, fulaste och tråkigaste människan i världen och har blivit så svartsjuk så jag tror att min sambo kommer lämna mig när som helst. Vi har aldrig haft det så rörigt i förhållandet som nu heller vilket beror på att jag inte kan hantera svartsjukan.

Trodde att allt skulle kännas bättre efter vecka 12 och när det inte blev bättre så väntade jag på ultraljudet i vecka 19. I stället för bättre verkar det bara bli värre och nu är jag snart i trimester 3.

Känner att det är jobbigt att hantera alla släktingar (speciellt sambons) som förutsätter att allt är helt fantasiskt. De har till och med sagt att det är konstigt att vi (sambon är dock alltid kolugn) inte är mer uppspelta över att vi är gravida. Jag kan inte låtsas inför dem heller utan blir mer så att jag håller mig lite undan och håller en låg profil för att slippa fler frågor. Jag blir besvärad av att berätta om och hur och när bebisen sparkar. Jag vet inte varför men jag gillar inte att prata med dem om det eller andra sådana saker och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag trodde inte själv att jag skulle längta så mycket efter de saker jag nu måste avstå. Det känns på något sätt som om jag inte finns längre...och jag är helt förvirrad, ledsen och rädd.

Förlossningen har jag inte ens börjat tänka på ännu och inte har vi förberett något heller. Jag tror dock att vi hinner men jag kanke ska sluta vänta på att det ska bli bättre.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Men det är bara skrutt att vara gravid. Vem i hela världen kan tycka att det är trevligt??! Det är bara en enda lång resa utför, men vips så tar den slut och resultatet är ju fantastiskt.
Det som slår mig är att du kanske har obearbetad sorg efter er barnlöshet? Det är nog inte helt ovanligt att det tar sig sådana uttryck under graviditeten. Kanske dina förväntningar var lite för högt uppskruvade inför detta som du längtat efter så mycket?
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Du är absolut inte ensam! Jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Känner mig fruktansvärt ful och oattraktiv och den här graviditeten, liksom förra, är en enda låååång transportsträcka som jag helst hade sluppit helt. Ser inte något "fint" alls med mig eller andra gravida och ibland kan jag nästan bli irriterad på bebisen när den bökar runt för mycket och sparkar på obehagliga ställen. Längtar så mycket efter att få min vanliga kropp tillbaka.

Men jag älskar mitt barn över allt annat och jag ser hemskt mycket fram emot att träffa den nya bebisen och lära känna den. Känslorna för barnet/-en har inget samband alls med känslorna för graviditeten. Jag hatar verkligen när andra frågar och kommenterar hela tiden!
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

nej, du är verkligen inte ensam om att känna såhär.

dels har du det rent kroppsliga, med fogar, illamående, tryck på ravben, problem med avföring, värkande bröst och allt annat som kan dyka upp.

dels har du det faktum att i drygt 8,5 månad har du noll koll och ingen som helst rätt till in egen kropp, den är numer en levande kuvös för att ge näring till en ny människa. (ja, ja vet att ja tjejet om det jag går egenom, men jag har väldigt tydligt känrt av detta!!!)
du kan inte göra saker du vill, du måste avstå saker du äslakr och allt för att den där i magen inte mår bra av det.
en sjä'lvklarthet kan man tycka, men väldigt påtagligt om det blir förstärkt av andra saker.

vet du, i grund och botten tror jag att mycket av det du känner grundar sig i osäkerhet!
alla runt dig påminner dig om graviditeten och frågar, medans du själv helst kanske vill låtsas som det regnar och bara genomlida det.
människor runt dig verkar tycka att er graviditet är mer underbar än du själv tycker och du kanske får dåligt samvete över det?
(det ska du inte ha.....)

allas graviditeter är olika och alla upplever det olika och precis som efter förlossning, så finns det inga "borde" eller "bör", alla har sina känslor och tankar.
huvudsaken är att man kan erkänna att man känner och i vissa fall be om hjälp för att klara av att sortera känslorna.

du skriver
Jag ska inte klaga för jag har nog världens lättste graviditet rent fysiskt
men vet du....
en vän till mig, även hon bukefalist och jag fick barn ungefär samtidigt.
jag beklagade mig över att min dotter vaknade så tidigt om mornarna, runt 5... jag tyckte det var pest och pina och led verkligen över min sömnbrist.
då berättar hon att hennes son typ aldrig sov.
han som korta stunder och var vaken däremellan. och med kort stund menar ja inte 3 timmar, snarare 1... :crazy:
ja sa precis som dig, "oj, ja ska nog inte klaga", men hon menade att mina problem är lika stora för MIG som hennes var för HENNE och att man inte ska jämföra på det sättet.

så visst ska du klaga! du mår ju dåligt! be om hjälp på MVC, det är det dom är till för.

och det där att vara oattraktiv.... vi har haft sex 2 gånger sen ja blev gravid. sista gången i v 21. har 23 dagar kvar till fullgången graviditet nu. kan inte tänka mig att släppa honom intill, jag känner mig sjukt osnygg!!!!!
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Men det är bara skrutt att vara gravid. Vem i hela världen kan tycka att det är trevligt??! Det är bara en enda lång resa utför, men vips så tar den slut och resultatet är ju fantastiskt.
Det som slår mig är att du kanske har obearbetad sorg efter er barnlöshet? Det är nog inte helt ovanligt att det tar sig sådana uttryck under graviditeten. Kanske dina förväntningar var lite för högt uppskruvade inför detta som du längtat efter så mycket?

Fast är man ledsen som barnlös så är det ju över att inte bli gravid. Blir man gravid så är man ju inte ledsen över det längre, barnlösheten är ju (förhoppningsvis!) förbi.

Så jag tror inte på obearbetad barnlöshetssorg, snarare i så fall på uppskruvade förväntningar. På sig själv inte minst, att eftersom graviditeten var så efterlängtad borde man sväva på rosa moln nu när önskan äntligen gått i uppfyllelse.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Fast är man ledsen som barnlös så är det ju över att inte bli gravid. Blir man gravid så är man ju inte ledsen över det längre, barnlösheten är ju (förhoppningsvis!) förbi.

Så jag tror inte på obearbetad barnlöshetssorg, snarare i så fall på uppskruvade förväntningar. På sig själv inte minst, att eftersom graviditeten var så efterlängtad borde man sväva på rosa moln nu när önskan äntligen gått i uppfyllelse.

Nä jag tror att du har fel. För en del kan faktiskt det vara så att man först när man blir gravid vågar släppa fram känslor av sorg, ilska, frustration över de där åren man kämpade. Inte för alla givetvis, men jag känner flera som upplevt det just så, inklusive mig själv. Men i TS fall vet ju bara hon hur hon känner det, det kan ju vara helt andra saker. Men en sak tror jag är viktig, och det är att man tillåter sig att tycka att det är skrutt skrutt att vara gravid. Likväl som man måste tillåta sig att släppa det dåliga samvetet om man inte kan eller vill amma.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

vad jag önskar att man kunde säga nått som får det att bli bra men så lätt är det ju inte. Men en orsak till att du mår som du mår kan ju vara alla hormoner som man tyvärr måste härda ut med. När jag var gravid med första barnet så kände jag mig sååååå ensam. Inte en människa på jorden förstod mig och vad jag gick igenom. spelade ingen roll att flera kompisar omkring mig var gravid.

När jag var gravid med senaste tillskottet, nu 3 månader, gick jag inte till affären sista tiden. Jag skämdes så för jag var så ful och tjock. Hjälpte ju knappast när folk omkring mig reagerade med, men oj vilken stor mage, ska du ha tvillingar? Jag grinade som en tok för att jag inte fick på mig stödstrumporna. Jag grinade ännu mer när jag inte fick på mig skorna. Jag gjorde en deal med min man att han inte fick lämna mig förrän bebben var ett år gammal. Jag måste få en chans att bli snygg igen. Sen spelade det ingen roll att han förklarade att han älskade mig och tyckte jag var vacker. Jag var helt säker på att han skulle lämna mig eftersom jag var så ful. Jag har aldrig mått så dåligt, känt mig så ful och tjock och inte kunnat göra nånting i stort sett för jag hade så ont. Att vara gravid är pest om du frågar mig.

Jag hatade också när folk kommenterade magen. Svårt att ta komplimanger när man inte håller med. När min pappa häver ur sig att det är så fint med gravidmagar så fick jag spelet. Han har aldrig varit gravid och vet inte hur jobbigt det är. Vadå, tycker inte du att magen är fin? Frågar han. Nej, jag hatar den, den är i vägen och jag mår skit du får gärna ta över om du vill.

Men bebisen. Han är underbar och jag älskar honom så mycket så jag tror jag spricker.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Det känns som att man måste tycka om att vara gravid, att alla förväntar sig att man ska göra det! Är konstig om man inte gillar det...
Även mamma tidningar tycker jag har en förmåga att framställa det som helt underbarn, även när de skriver om jobbiga saker så känns det ändå som att de förskönar det aningens

Hehe, de kanske gör det för att motverka "sanningen" :p

Jag blev inte speciellt deppig av att vara gravid, inte svartsjuk eller tjockkänsla heller (men så var jag inte ilsmal direkt innan heller), men jag kan inte heller påstå att jag var speciellt lycklig. Det var mer som tillvaron är mest (utom att magen började bli ivägen när man red o jumpade :p) och så var man förstås mycket mer orolig än normalt...

Däremot hånskrattade jag lite för mig själv när jag stötte på artiklar med Njuuuuut av din graviditet, eh? va? hurdå och varför det :devil: Verkar vara det klockrena svaret på varje fråga om allt från foglossningar till illamående av experterna :rofl:

Faktum är nog att översvallande lycka känner säkert många människor i diverse situationer, graviditet, efter förlossning, bra ridpass (hehe) osv. Men måga gör det å andra sidan inte och om man förväntar sig översvallande lycka, tja, hur känns det egentligen...? och känslan är nog per definition kort, man kan inte gärna vara översvallande lycklig i nio månader, eller knappt ens en timma, hjärnan mattas nog av efter en liten stund :p

(bättre vara cyniker hehe, då blir man mer glatt överaskad när lyckokänslan ramlar in :D)

(känner förresten att jag måste berätta att visserligen var jag översvallande lycklig i några sekunder när babyn hade dykt upp (vilket långt ifrån alla är), men man är också ganska trött... så några sekunder av översvallande lycka här och där fördelade mellan timmar av helt ok och ännu fler timmar av väldigt trött, är nog vad man rimligen kan förvänta sig i ca 4 månader efter födseln också.)
 
Senast ändrad:
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Tränar och promenerar du något? Lite danspass kanske. Jag inbillar mig att det kan vara bra för att "återerövra" sin kropp och känna att den är ens egen igen. Dessutom är det bra för att känna sig ok istället för nere.

Men jag förstår verkligen alla läskigt, orolig osv känslorna. Det är ju något helt nytt som kommer och då blir man nog lätt orolig.

Gillade heller inte att prata o prata om graviditeten, kändes privat och det är ju faktiskt egentligen privata kroppsgrejor också. Kan tänka mig att ni dessutom blir mindre entusiastiska när släkten står och hoppar av entusiasm. Då får man inte så mycket utrymme att vara entusiastisk själv.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Du är inte ensam! Jag hatar att vara gravid, jag mår skit, jag är fetare än någonsin! :crazy: Jag har ångset ofta över hur det ska bli, hur vi ska klara detta osv..men det är hormoner också! Glöm inte det! Det är ingen dans på rosor att få barn heller antar jag men kärleken till barnet kommer överväga allt annat! Kämpa på!
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

det sista kan ja svara dig på.

när matilda var liten mådde ja sämre än sämst och jag helt enkelt avskydde att ha spädis!
kände mig låst, instängd, kunde inte ta det lungt eller slappna av och jag fattade verkligen inte alls vad alla menarde med att spädistiden är så himla underbar.
jag avskydde det och kallade hela det första året "ett litet helvete".

men så kom dom där små, små ögonblicken.
första gången hon skrattade tex. när jag pussade henne på hakan. då bubblade det till i henne och hela jag smälte och det var de där små små ögonblicken av lycka som gjorde hela året värt att genomlida för min del.

så....
97& jobbigt, 3%kul, men de 3% kul överväger med råge de 97% jobbigt och gör det underbart.

sen blev hon ett, kunde gå, är snart 2 och pratar och är så himla rolig och underbar människa, jag kan inte förstå vad jag har gjort för att få ett så himla fint barn. :love:
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

måste tillägga att det tog låååååååååång tid för mig att känna kärlek för mitt barn.

visst älskade ja henne, men hon var mer mitt ansvar att ha hand om, ungefär som att ha en bra foderhäst.
du vill ha, tar gärna hand om, men den där enorma kärleken finns inte!

vände nog runt 6-7 månader kanske... och nu älskar ja henne mer än allt.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Svarar till er båda nu.

I grunden längtade jag så klart efter barn men jag trodde jag ville vara gravid också. I min värld skulle man få en fin liten kula och inte bli jämnfet :crazy: Jag ska inte klaga för jag har nog världens lättste graviditet rent fysiskt men det är värre mentalt. Jag är den fetaste, fulaste och tråkigaste människan i världen och har blivit så svartsjuk så jag tror att min sambo kommer lämna mig när som helst. Vi har aldrig haft det så rörigt i förhållandet som nu heller vilket beror på att jag inte kan hantera svartsjukan.

Trodde att allt skulle kännas bättre efter vecka 12 och när det inte blev bättre så väntade jag på ultraljudet i vecka 19. I stället för bättre verkar det bara bli värre och nu är jag snart i trimester 3.

Känner att det är jobbigt att hantera alla släktingar (speciellt sambons) som förutsätter att allt är helt fantasiskt. De har till och med sagt att det är konstigt att vi (sambon är dock alltid kolugn) inte är mer uppspelta över att vi är gravida. Jag kan inte låtsas inför dem heller utan blir mer så att jag håller mig lite undan och håller en låg profil för att slippa fler frågor. Jag blir besvärad av att berätta om och hur och när bebisen sparkar. Jag vet inte varför men jag gillar inte att prata med dem om det eller andra sådana saker och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag trodde inte själv att jag skulle längta så mycket efter de saker jag nu måste avstå. Det känns på något sätt som om jag inte finns längre...och jag är helt förvirrad, ledsen och rädd.

Förlossningen har jag inte ens börjat tänka på ännu och inte har vi förberett något heller. Jag tror dock att vi hinner men jag kanke ska sluta vänta på att det ska bli bättre.


Du är inte ensam!
Den här posten borde kablas ut över hela världen så folk får en aha-upplevelse och inte går på som elefanter i moders-mytens-glashus.
Kan inte människor bara acceptera att en graviditet är personlig och låta den som är gravid "föra"/bjuda in.
Att det ska vara så svårt för så många att inte hålla på och "peta" och lägga sig i med en massa tyckande.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

måste tillägga att det tog låååååååååång tid för mig att känna kärlek för mitt barn.

visst älskade ja henne, men hon var mer mitt ansvar att ha hand om, ungefär som att ha en bra foderhäst.
du vill ha, tar gärna hand om, men den där enorma kärleken finns inte!

vände nog runt 6-7 månader kanske... och nu älskar ja henne mer än allt.

Du, det där tycker jag låter som en liten depression.
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

Fast ärligt talat så är det extremt vanligt, det är faktiskt vanligt att inte känna en direkt kärlek till sitt barn första tiden, man har genomgått en graviditet som tär på kroppen, en tuff förlossning och sen ett barn som skriker, man lyckas inte direkt med amningen, känner sig värdelös och allt det där. Så i såna fall har de flesta en depression första tiden efter födseln. DET ÄR NORMALT!
 
Sv: Äntligen gravid! ...men inte roligt...

KL (delvis iaf)
Tack för alla svar! Det känns så skönt att jag inte är ensam om att känna så här. Det har hjälpt mig mycket och jag önskar ingen att känna och må som jag gör men det är faktiskt riktigt skönt att inte vara ensam.

Jag kan mycket väl tänka mig att hela barnlöshetssvängen sitter i och gör mig mer nedstämd och ledsen. Under det senaste året har jag passat mig noga från att visa läkarna hur jag egentligen mår av rädsla för att bli satt "on hold" och på kuratorsamtal innan behandlingarna fortgår...så här i efterhand kan jag dock se poängen med det... Alltid lätt att vara efterklok.

Jag trodde jag längtade efter att få vara gravid och även om det ibland är mysigt så längtar jag massor efter att få min kropp tillbaka. Jag tränade ganska mycket tidigare men redan tidigt i graviditeten så gav orken med sig. Jag orkade ingenting och pulsen slog i taket direkt vilket gjorde att jag inte tyckte det var roligt att fortsätta. Nu promenerar jag mycket, har hundar, och försöker få ihop minst en promenad på 45-60 min och en på 30 per dag.

Nu ska jag orka resten jag är inte märklig jag måste bara acceptera att jag kan vilja ha bebisen utan att vilja vara gravid!
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som...
Svar
16
· Visningar
2 050
Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
749
Senast: miumiu
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 993
Senast: gulakatten
·
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 062
Senast: monster1
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp