Anorexi och att gå vidare (utbruten ur Var får man hjälp för ätstörningar.)

Qelina

Trådstartare
Jag har hamnat i en ond spiral där jag har ett sug hela tiden. Mitt problem har ju varit anorexi men helt plötsligt har jag upptäckt att kroppen bara skriker efter mat och jag kan inte sluta, jag klarar inte att ha vissa saker hemma för då äter jag tills magen är så svullen och stor att jag inte kan böja mig ner för att ta på mig mina skor. Jag är normalviktig så jag förstår ju att det är olika men ändå känner jag igen mig i så mycket du skriver, jag har gått upp 20 kg och oavsett utgångsläget så är det en omställning som är stor, jag behövde gå upp men alla människor skulle tycka att det känns annorlunda att gå upp så pass, jag känner inte igen min kropp, kläder efter kläder växer jag ur och klockan som satt löst på armen börjar skära in i handleden så jag måste gå till klockaffären och lägga till en länk.

Jag blir mer och mer svullen under dagen, jag hatar hur jag ser ut och försöker hitta kläder som döljer min kropp men ändå inte gör att jag ser ut som ett vandrande tält och jag kan se ok ut på morgonen även om jag hatar vad jag ser och känner. Men på kvällen är jag så svullen att jag knappt klarar att gå ut och tänker att alla stirrar på mig och jag skäms, ser unga snygga och smala tjejer och tänker att dom tänker att dom aldrig skulle vilja se ut som mig och att dom pratar om mig. Jag vågar bara gå en kort runda runt huset, liksom smyger runt med skammen i hälarna. vågar inte gå där jag vill av rädsla för allas blickar, vågar bara gå den lilla 10 minuters rundan och jag känner att jag styrs så hemskt mycket av hur jag ser min kropp.

Jag är inte alltid hungrig men jag har ett sug efter kolhydrater. Jag kan precis ha ätit men vill ändå ha mer, mer, mer. Det här är så skrämmande för jag hade sådan kontroll i 14 år och nu börjar jag tappa den. Varje dag tänker jag att imorgon ska det bli bättre, jag misslyckades med kontrollen idag men imorgon har jag en ny chans. Men problemet är ju att det blir samma sak dag efter dag. Och jag vet att en del tror att det är anorexin i mig som säger att jag äter mer än jag behöver, men nej det är det inte. Och jag äter annorlunda, förut tog det lång tid, med massor av procedurer och allt skulle vara lugnt och jag åt väldigt sakta. Nu kan jag stå vid köksbänken och bara pressa in mat tills jag mår illa.

Jag skäms så sjukt mycket, inte för att anorexi är bättre men jag är ju van vid att vara den "smala" tjejen och nu är jag inte det. Och enligt anorexin så får jag ju inte äta och det gör jag nu, enligt anorexin finns viktgränser jag bara inte får passera och det har jag gjort med råge nu. Så jag är så himla rädd nu när kontrollen börjar ta slut :cry:
 
@Qelina Får du någon hjälp av vården under den här fasen? Som fd anorektiker kan jag säga att det du går igenom nu är den svåraste tiden, jag hoppas verkligen att du kan få nån utökad resurs så att du kan ta dig igenom detta på bästa sätt och komma ut hel på andra sidan. Jag vet precis vad du skriver om, det är hemskt. Om en var klumpig och i ofas med sin kropp som tonåring så är det ingenting i jämförelse, jag minns att jag gick in i saker osv för jag missbedömde hela tiden min "nya" kropp, och mentalt var det obeskrivligt tungt med den förändringen... skulle aldrig för nånting i världen göra om den resan igen.
 
@Qelina Får du någon hjälp av vården under den här fasen? Som fd anorektiker kan jag säga att det du går igenom nu är den svåraste tiden, jag hoppas verkligen att du kan få nån utökad resurs så att du kan ta dig igenom detta på bästa sätt och komma ut hel på andra sidan. Jag vet precis vad du skriver om, det är hemskt. Om en var klumpig och i ofas med sin kropp som tonåring så är det ingenting i jämförelse, jag minns att jag gick in i saker osv för jag missbedömde hela tiden min "nya" kropp, och mentalt var det obeskrivligt tungt med den förändringen... skulle aldrig för nånting i världen göra om den resan igen.
Det är så svårt att prata om att jag knappt vågade skriva här och har svårt att prata med dom i vården om det, jag skäms inför dom så otroligt mycket. Klarade du dig igenom fasen och hur gjorde du? Det är så konstigt när jag förr kunde klara mig på en tiondel av vad jag äter nu och nu så finns det inget stopp. Jag kunde inte sova i natt så då gick jag upp och hämtade mat och satt i sängen och tittade på serier och åt mitt i natten.

Jag får liksom en chock när jag letar fram dom i mina ögon "jätte stora" kläderna och jag får i ett lår i byxan där hela jag fick plats innan, eller att tröjor sitter åt så att jag inte kan andas.

Jag har liksom inget normalt sätt att äta. Under mina 14 år som sjuk har jag fått lära mig i alla behandlingar att jag inte ska lyssna på kroppen, att mättnaden är fel, att jag måste äta i alla fall oavsett hur det känns. Tvinga i mig mat. Men nu behöver jag ju inte det men ändå har jag ju levt med att folk säger till mig att det är fel på mina mättnadskänslor så jag kan inte tyda kroppen och lever fortfarande så att jag fortsätter äta även efter att jag är proppmätt. Så ibland är jag som ett svart hål som kan äta utan stopp och ibland är jag så mätt att det gör ont men fortsätter ändå äta.
 
Fast det är du ju fortfarande, i och med att du är normalviktig.
Vikten är normal men jag vet inte om du sett en anorektiker som är i en viktuppgångsfas? Till och med dom i vården säger att när man går upp i vikt efter stor undervikt så sker det udda och ojämnt. Oftast lägger man på sig mest på magen först för att kroppen vill skydda dom inre organen och sen fördelar det sig mer jämnt, men den processen kan ta ett år efter att man nått sin normalvikt så jo, jag har en för min kropp och vikt en större mage än någon frisk med samma vikt.
 
Vikten är normal men jag vet inte om du sett en anorektiker som är i en viktuppgångsfas? Till och med dom i vården säger att när man går upp i vikt efter stor undervikt så sker det udda och ojämnt. Oftast lägger man på sig mest på magen först för att kroppen vill skydda dom inre organen och sen fördelar det sig mer jämnt, men den processen kan ta ett år efter att man nått sin normalvikt så jo, jag har en för min kropp och vikt en större mage än någon frisk med samma vikt.

Okej, men som du beskriver det så är det alltså en övergående fas. Jag förstår att det känns jobbigt nu, men det kommer ju att jämna ut sig.
 
Vikten är normal men jag vet inte om du sett en anorektiker som är i en viktuppgångsfas? Till och med dom i vården säger att när man går upp i vikt efter stor undervikt så sker det udda och ojämnt. Oftast lägger man på sig mest på magen först för att kroppen vill skydda dom inre organen och sen fördelar det sig mer jämnt, men den processen kan ta ett år efter att man nått sin normalvikt så jo, jag har en för min kropp och vikt en större mage än någon frisk med samma vikt.
Jag har också gjort det där. Jag tror ärligt talat att bäst är att tänka så lite som möjligt på kroppen.

Det finns också flera delförklaringar. Kroppen "passar på" nu efter svält. Den behöver ju det. Du har ju troligen haft brist på allt man kan ha brist på.

Det kan dessutom vara så att det som du tror är att du saknar botten, faktiskt är rätt normal aptit. Så som jag förstod att du såg ut förut, är 20 kilos uppgång inte särskilt mycket om du inte är extremt kort.

Sen blir förbränningen lätt lite urspårad efter svält. Delvis därför blir även fettfördelningen lite skum.

Rimligtvis är du ganska omusklad fortfarande också. Det bidrar ju också till att det blir lite udda.

Men det din kropp gör nu, är väldigt likt vad alla svältande människors kroppar gör när svälten är över.
 
Senast ändrad:
Jag har hamnat i en ond spiral där jag har ett sug hela tiden. Mitt problem har ju varit anorexi men helt plötsligt har jag upptäckt att kroppen bara skriker efter mat och jag kan inte sluta, jag klarar inte att ha vissa saker hemma för då äter jag tills magen är så svullen och stor att jag inte kan böja mig ner för att ta på mig mina skor. Jag är normalviktig så jag förstår ju att det är olika men ändå känner jag igen mig i så mycket du skriver, jag har gått upp 20 kg och oavsett utgångsläget så är det en omställning som är stor, jag behövde gå upp men alla människor skulle tycka att det känns annorlunda att gå upp så pass, jag känner inte igen min kropp, kläder efter kläder växer jag ur och klockan som satt löst på armen börjar skära in i handleden så jag måste gå till klockaffären och lägga till en länk.

Jag blir mer och mer svullen under dagen, jag hatar hur jag ser ut och försöker hitta kläder som döljer min kropp men ändå inte gör att jag ser ut som ett vandrande tält och jag kan se ok ut på morgonen även om jag hatar vad jag ser och känner. Men på kvällen är jag så svullen att jag knappt klarar att gå ut och tänker att alla stirrar på mig och jag skäms, ser unga snygga och smala tjejer och tänker att dom tänker att dom aldrig skulle vilja se ut som mig och att dom pratar om mig. Jag vågar bara gå en kort runda runt huset, liksom smyger runt med skammen i hälarna. vågar inte gå där jag vill av rädsla för allas blickar, vågar bara gå den lilla 10 minuters rundan och jag känner att jag styrs så hemskt mycket av hur jag ser min kropp.

Jag är inte alltid hungrig men jag har ett sug efter kolhydrater. Jag kan precis ha ätit men vill ändå ha mer, mer, mer. Det här är så skrämmande för jag hade sådan kontroll i 14 år och nu börjar jag tappa den. Varje dag tänker jag att imorgon ska det bli bättre, jag misslyckades med kontrollen idag men imorgon har jag en ny chans. Men problemet är ju att det blir samma sak dag efter dag. Och jag vet att en del tror att det är anorexin i mig som säger att jag äter mer än jag behöver, men nej det är det inte. Och jag äter annorlunda, förut tog det lång tid, med massor av procedurer och allt skulle vara lugnt och jag åt väldigt sakta. Nu kan jag stå vid köksbänken och bara pressa in mat tills jag mår illa.

Jag skäms så sjukt mycket, inte för att anorexi är bättre men jag är ju van vid att vara den "smala" tjejen och nu är jag inte det. Och enligt anorexin så får jag ju inte äta och det gör jag nu, enligt anorexin finns viktgränser jag bara inte får passera och det har jag gjort med råge nu. Så jag är så himla rädd nu när kontrollen börjar ta slut :cry:
Det hade kunnat vara jag som skrev det här för några år sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle bli helt frisk och räknade med att alltid få dras med den där känslan av att vara enorm. En annan sak jag trodde när jag gått upp till normalvikt efter åratal av svält var att jag aldrig skulle kunna äta normalt och att det enorma sug som väckts i mig skulle bli bestående. Jag trodde att jag skulle utveckla en hetsätningsstörning och att jag snart skulle behöva en gastric bypass. Men vet du? Det gick över. Under en tid behövde min kropp mer energi, men eftersom jag inte slutade äta regelbundet trots ständigt överätande kom jag så småningom i balans. Jag har idag ett helt oproblematiskt förhållande till mat.

För att det ska gå över måste du fortsätta äta regelbundet och tillräckligt. Att äta regelbundet är ju dessutom vårdens rekommendation till alla som har besvär med hetsätning, så det kan inte bli fel. Den typ av kontroll anorexin tjatar om är inte så jäkla härlig och egentligen innebär den snarast att du kontrolleras av rigida och absurda livsregler, snarare än att du har kontroll. Idag äter jag i grunden ganska regelbundet, för att jag mår bäst så, men om jag är mer hungrig någon dag äter jag mer och om jag är sugen på något gott äter jag i regel det. Att tillåta mig själv att äta saker jag känner för och att äta tillräckligt har för mig varit nyckeln till att sluta hetsäta. När jag vet att ingenting är förbjudet och att jag får lova att äta tex godis när jag känner för det minskar mitt behov av att passa på och frossa när tillfälle ges. Fast grunden för att detta alls ska funka var, åtminstone för mig, att kroppen hunnit ikapp och lappat och lagat sig efter alla år av misshandel. Din kropp har gått på luft i många år och även om du utanpå kanske ser ut att vara ”läkt” har du ingen aning om hur mycket inre reparation som ännu pågår.
 
Det är så svårt att prata om att jag knappt vågade skriva här och har svårt att prata med dom i vården om det, jag skäms inför dom så otroligt mycket. Klarade du dig igenom fasen och hur gjorde du? Det är så konstigt när jag förr kunde klara mig på en tiondel av vad jag äter nu och nu så finns det inget stopp. Jag kunde inte sova i natt så då gick jag upp och hämtade mat och satt i sängen och tittade på serier och åt mitt i natten.

Jag får liksom en chock när jag letar fram dom i mina ögon "jätte stora" kläderna och jag får i ett lår i byxan där hela jag fick plats innan, eller att tröjor sitter åt så att jag inte kan andas.

Jag har liksom inget normalt sätt att äta. Under mina 14 år som sjuk har jag fått lära mig i alla behandlingar att jag inte ska lyssna på kroppen, att mättnaden är fel, att jag måste äta i alla fall oavsett hur det känns. Tvinga i mig mat. Men nu behöver jag ju inte det men ändå har jag ju levt med att folk säger till mig att det är fel på mina mättnadskänslor så jag kan inte tyda kroppen och lever fortfarande så att jag fortsätter äta även efter att jag är proppmätt. Så ibland är jag som ett svart hål som kan äta utan stopp och ibland är jag så mätt att det gör ont men fortsätter ändå äta.

Hemskt att läsa hur du har det, men du Måste ta upp detta med dina vårdkontakter. Oavsett hur mkt du skäms, dina reaktioner hänger ihop med din sjukdom och dom har sett det förr. Men du måste förmedla hur du känner för att få hjälp med dina känslor.
Hur jag gjorde vet jag inte, dvs jag har aldrig fått hjälp att hantera detta. Jag minns ärligt talat inte vilken hjälp jag fick att ta mig igenom, det var 2006, jag vet att jag fortfarande var i behandling men jag minns ingenting av det faktiskt dvs jag fick nog inte så mkt hjälp alls. Jag minns bara hur traumatiskt det var, så om det är nånting i mitt liv jag hade behövt få backa tillbaka och göra om så är det just denna fas - för att jag mått så dåligt sedan dess och det är nu 13 år sedan. Totalt bortkastat liv.

Jag har aldrig lärt mig att äta normalt heller, jag tror mina mättnadskänslor osv är störda de med. Men jag är normalviktig och ingen kan se på mig hur mkt detta påverkat mig. Men jag blir så lessen för din skull över att du är i denna fas och kanske inte får hjälp, och jag tänker att om du inte får hjälp NU när du är inne i den, så kanske ditt liv blir lika träligt som mitt varit sen dess.

Dvs du måste få hjälp att hantera dina känslor och lära dig ett "normalt" mönster kring att äta. Så att du slipper pendla mellan att antingen svälta dig eller äta för mkt, vilket en gärna hamnar i om en inte får lära sig att tolka kroppens signaler. Inget av det är hållbart och det skapar bara en ny sorts ångest som du ej behöver dras med. Du förtjänar att bli frisk efter alla dina sjukdomsår <3
 
Tack så jätte mycket för all pepp och stöd och tröst, jag känner mig mindre ensam nu, trodde det bara var jag som var "svag". Och förlåt @stjarnhimmel att jag tar upp plats i din tråd men jag känner igen mig i så mycket du skriver och det kan kanske vara bra att belysa att liknande problematik kan förekomma i alla kroppsstorlekar och former.

Jag vågade berätta för min fysioterapeut igår, hon tog det bra. Inget dömande eller äcklad min utan vi pratade om det och såg det som en linje där jag växlar mellan ytterkanterna och att jag med tiden kommer minska spannet mellan dom så att jag till slutet kommer mötas på mitten och att det då inte är varken för mycket eller för lite. Hon sa också att min kropp skriker efter näring.

Jag har själv bestämt att jag verkligen ska försöka ha som mål att mat inte ska intas ståendes vid köksbänken utan att jag ska sätta mig ner och äta så det blir markerat som en riktigt måltid, även om det bara handlar om ett äpple eller mycket mer.

Jag vet att man ska fortsätta äta som bestämt men just nu har jag noll ordning på mitt ätande, jag måste fixa ordning på det här, ett grundschema att följa och att kanske skriva upp när jag ätit och vad så allt inte bara flyter ihop till en enda klump av mat i mitt huvud.

Vill så gärna känna av hunger, sug och mättnad och äta normalt. Blir så avundsjuk på andra som inte bara äter pga klockan utan för att dom känner ett behov,ellere lämnar mat på tallriken inte pga ångest utan för att dom är mätta
 
Senast ändrad:
Och förlåt @stjarnhimmel att jag tar upp plats i din tråd men jag känner igen mig i så mycket du skriver och det kan kanske vara bra att belysa att liknande problematik kan förekomma i alla kroppsstorlekar och former.

Även om ätstörningar förekommer i alla former så är det en ordentlig skillnad mellan att ha fetma och att ha anorexi. Även om du känner att du vill "belysa" detta kan det vara bra att komma ihåg att era världar ser mycket olika ut, ändå.
 
Även om ätstörningar förekommer i alla former så är det en ordentlig skillnad mellan att ha fetma och att ha anorexi. Även om du känner att du vill "belysa" detta kan det vara bra att komma ihåg att era världar ser mycket olika ut, ändå.
Ingens värld är den andres lik, oavsett hur man ser ut. Dock kan känslorna vara lika oavsett storlek på kroppen. Det sitter liksom i huvudet det här med ätstörningar.
 
Tack så jätte mycket för all pepp och stöd och tröst, jag känner mig mindre ensam nu, trodde det bara var jag som var "svag". Och förlåt @stjarnhimmel att jag tar upp plats i din tråd men jag känner igen mig i så mycket du skriver och det kan kanske vara bra att belysa att liknande problematik kan förekomma i alla kroppsstorlekar och former.

Jag vågade berätta för min fysioterapeut igår, hon tog det bra. Inget dömande eller äcklad min utan vi pratade om det och såg det som en linje där jag växlar mellan ytterkanterna och att jag med tiden kommer minska spannet mellan dom så att jag till slutet kommer mötas på mitten och att det då inte är varken för mycket eller för lite. Hon sa också att min kropp skriker efter näring.

Jag har själv bestämt att jag verkligen ska försöka ha som mål att mat inte ska intas ståendes vid köksbänken utan att jag ska sätta mig ner och äta så det blir markerat som en riktigt måltid, även om det bara handlar om ett äpple eller mycket mer.

Jag vet att man ska fortsätta äta som bestämt men just nu har jag noll ordning på mitt ätande, jag måste fixa ordning på det här, ett grundschema att följa och att kanske skriva upp när jag ätit och vad så allt inte bara flyter ihop till en enda klump av mat i mitt huvud.

Vill så gärna känna av hunger, sug och mättnad och äta normalt. Blir så avundsjuk på andra som inte bara äter pga klockan utan för att dom känner ett behov,ellere lämnar mat på tallriken inte pga ångest utan för att dom är mätta
Jag ser i princip inga likheter mellan det du skriver och det @stjarnhimmel skriver. Jag gör heller inga direkta kopplingar mellan @stjarnhimmel s situation som hon beskriver den, och min egen anorektiska bakgrund.
 
Ingens värld är den andres lik, oavsett hur man ser ut. Dock kan känslorna vara lika oavsett storlek på kroppen. Det sitter liksom i huvudet det här med ätstörningar.

Eftersom mitt svar försvann i och med att inläggen blev utbrutna så upprepar jag mig; oavsett ätstörning eller ej så är det vitt skilda perspektiv vid fetma vs anorexi. Det kan bli väldigt olyckligt om ena partern försöker jämföra de två. Det bör således inte göras.
 
Jag ser i princip inga likheter mellan det du skriver och det @stjarnhimmel skriver. Jag gör heller inga direkta kopplingar mellan @stjarnhimmel s situation som hon beskriver den, och min egen anorektiska bakgrund.
Jag förstår vad ni som inte håller med mig menar med det ni skriver men det jag känner igen mig i är känslan av kontrollförlust och skammen man känner och en hel del andra tankar som beskrivs. Resten är annorlunda men min känsla av att känna igen mig är min egen och den kan ingen annan ifrågasätta.

Sen är @stjarnhimmel s problem sett från ett perspektiv totalt motsatsen till anorexi men som jag beskriver nu så känner jag att jag tappar kontrollen och för varje vecka går jag upp mer och mer i vikt, det slutar liksom inte. Jag har tappat allt vad matscheman och planering heter men idag har jag noga skrivit ner vad jag ska äta och jag ska följa den oavsett vad. Jag måste få kontroll igen, ingen anorektisk kontroll utan frisk kontroll så det inte spårar ur totalt.
 
Jag förstår vad ni som inte håller med mig menar med det ni skriver men det jag känner igen mig i är känslan av kontrollförlust och skammen man känner och en hel del andra tankar som beskrivs. Resten är annorlunda men min känsla av att känna igen mig är min egen och den kan ingen annan ifrågasätta.

Sen är @stjarnhimmel s problem sett från ett perspektiv totalt motsatsen till anorexi men som jag beskriver nu så känner jag att jag tappar kontrollen och för varje vecka går jag upp mer och mer i vikt, det slutar liksom inte. Jag har tappat allt vad matscheman och planering heter men idag har jag noga skrivit ner vad jag ska äta och jag ska följa den oavsett vad. Jag måste få kontroll igen, ingen anorektisk kontroll utan frisk kontroll så det inte spårar ur totalt.
Kan du inte det här i den andra tråden. Jag skrev tyvärr mitt inlägg samtidigt som moderator gjorde utbryrningen, och jag tror det var därför mitt inlägg tyvärr inte följde med till den andra tråden.

Att förlora kontroll och att skämmas, har alla upplevt. Det är inte distinkt relaterat till ätstörningar.

Låt den här tråden röra sig kring @stjarnhimmel s svårigheter och utveckling, inte kring dig.
 
Eftersom mitt svar försvann i och med att inläggen blev utbrutna så upprepar jag mig; oavsett ätstörning eller ej så är det vitt skilda perspektiv vid fetma vs anorexi. Det kan bli väldigt olyckligt om ena partern försöker jämföra de två. Det bör således inte göras.
Men inget jämförs nånstans, men det är ändå känslor som kan var detsamma och kampen kan vara lika oavsett storleken på kroppen. Storleken på kroppen har liksom inget riktigt med det att göra när det handlar om ätstörningar. Det finns ett mål för båda parter och det är att få bukt på känslorna kring maten och få kontroll på sitt ätande.
 
Jag tror att i stort sett alla som har haft anorexi eller andra typer av ätstörningar upplever detta. Kroppen skriker efter näring, man har ingen som helst erfarenhet av hunger/mättnad, man har fortfarande många ätstörda tankar och mycket ångest. Känslan är att "jag måste återfå kontrollen på mitt ätande!!!", eftersom denna upplevda självkontroll är det enda man vet som kan ge lugn i kroppen.

Även om det känns som att ätandet aldrig kommer att stabilisera sig, i alla fall inte om du inte återtar Kontrollen, så kommer det att göra just det om du bara fortsätter på den friska vägen. Och med den friska vägen menar jag att INTE börja kontrollera matintaget, INTE börja skapa regler kring vad/hur/när/var du får äta, INTE börja värdera ätandet och olika matvaror i "nu var jag duktig som åt/inte åt detta" eller "nu var jag misslyckad som åt detta", osv.

Sen tycker jag att man så långt som möjligt bör separera ätandet från kroppen. Jag är frisk ifrån min ätstörning och har bra matvanor, känner mättnad och hunger, äter oftast på regelbundna tider, och äter allt jag vill utan ångest. MEN. Jag känner kroppsångest ibland, jag skulle gärna vara smalare än vad jag är idag (trots att jag har normalvikt), och jag kan ha dagar med ångest över andra saker som då oftast även spiller över i ett slags förakt för min kropp. Detta ser jag dock som ganska normala känslor i vår kroppsfixerade och ganska ätstörda värld. Jag vågar till och med påstå att de allra, allra flesta ibland känner skam över sin kropp och önskar att man såg annorlunda ut. Det som skiljer mitt friska jag med dessa känslor från mitt sjuka jag som hade samma känslor är att jag idag inte tar ut min ångest genom att kontrollera mitt ätande. Jag äter som vanligt, och hanterar ångesten på andra sätt (t.ex. genom att motionera eller att prata om min ångest med min man).

Att ha ångest då och då, även över sin kropp, är vanligt och något man måste lära sig hantera även som frisk. Som ätstörd kanske man tror att dessa "unga, smala tjejer" man ser överallt aldrig har ångest och är friska och glada, men det är sällan sanningen. Mer kontroll över ditt ätande leder bara tillbaka ner i avgrunden. Du måste hitta andra sätt att hantera din ångest.
 
Men inget jämförs nånstans, men det är ändå känslor som kan var detsamma och kampen kan vara lika oavsett storleken på kroppen. Storleken på kroppen har liksom inget riktigt med det att göra när det handlar om ätstörningar. Det finns ett mål för båda parter och det är att få bukt på känslorna kring maten och få kontroll på sitt ätande.

Jag är inte intresserad av att diskutera detta vidare. Jo, det är skillnad, när man börjar prata om vikt, smalhet etc i en tråd där TS har fetma. Det är vad jag reagerar emot och det är också därför inläggen har brutits ut.
 
Jag tror att i stort sett alla som har haft anorexi eller andra typer av ätstörningar upplever detta. Kroppen skriker efter näring, man har ingen som helst erfarenhet av hunger/mättnad, man har fortfarande många ätstörda tankar och mycket ångest. Känslan är att "jag måste återfå kontrollen på mitt ätande!!!", eftersom denna upplevda självkontroll är det enda man vet som kan ge lugn i kroppen.

Även om det känns som att ätandet aldrig kommer att stabilisera sig, i alla fall inte om du inte återtar Kontrollen, så kommer det att göra just det om du bara fortsätter på den friska vägen. Och med den friska vägen menar jag att INTE börja kontrollera matintaget, INTE börja skapa regler kring vad/hur/när/var du får äta, INTE börja värdera ätandet och olika matvaror i "nu var jag duktig som åt/inte åt detta" eller "nu var jag misslyckad som åt detta", osv.

Sen tycker jag att man så långt som möjligt bör separera ätandet från kroppen. Jag är frisk ifrån min ätstörning och har bra matvanor, känner mättnad och hunger, äter oftast på regelbundna tider, och äter allt jag vill utan ångest. MEN. Jag känner kroppsångest ibland, jag skulle gärna vara smalare än vad jag är idag (trots att jag har normalvikt), och jag kan ha dagar med ångest över andra saker som då oftast även spiller över i ett slags förakt för min kropp. Detta ser jag dock som ganska normala känslor i vår kroppsfixerade och ganska ätstörda värld. Jag vågar till och med påstå att de allra, allra flesta ibland känner skam över sin kropp och önskar att man såg annorlunda ut. Det som skiljer mitt friska jag med dessa känslor från mitt sjuka jag som hade samma känslor är att jag idag inte tar ut min ångest genom att kontrollera mitt ätande. Jag äter som vanligt, och hanterar ångesten på andra sätt (t.ex. genom att motionera eller att prata om min ångest med min man).

Att ha ångest då och då, även över sin kropp, är vanligt och något man måste lära sig hantera även som frisk. Som ätstörd kanske man tror att dessa "unga, smala tjejer" man ser överallt aldrig har ångest och är friska och glada, men det är sällan sanningen. Mer kontroll över ditt ätande leder bara tillbaka ner i avgrunden. Du måste hitta andra sätt att hantera din ångest.
Ja precis, jag förstår att även friska människor känner ångest över kroppen ibland men jag blir liksom så otroligt skamfylld att jag har svårt att gå ut på kvällen när jag är som mest svullen, ställer in saker med familjen eller kompisar osv. Alla dom där tjejerna jag tittar på är också mycket yngre än mig och jag kan på ett logiskt plan förstå att jag som är 31 år inte kan se ut som en tonåring, jag är liksom äldre nu. Jag är vuxen, jag kan inte ha en kropp som en tonåring eller tjugoåring.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
752
Senast: miumiu
·
R
Kropp & Själ Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill...
2
Svar
32
· Visningar
2 564
Senast: Amha
·
Kropp & Själ Jag har köpt hus och flyttar in om några veckor och det har varit långdraget med massor av strul och oro. Jag kollade på huset 20 mars...
6 7 8
Svar
141
· Visningar
10 065
Senast: Inte_Ung
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Let's be honest. Jag mår skit. Jag trivs med både personal och butiken Jag arbetstränar på så har inget med det att göra. Att jag ens...
Svar
4
· Visningar
774
Senast: astronaut
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp