Mirre
Trådstartare
Japp, här sitter man halv två på natten och känner sig som en kass förälder (fast jag innerst inne vet att mina pojkar mår alldeles utmärkt)
Efter EN incident tidigare i veckan.
I ville inte gå hem eftersom han var mitt i leken. Vill han inte så har han en förmåga att springa och gömma sig och bara vägra. Både när jag och pappan hämtar, inte första gången han gör så.
Nu var han på ett kasst humör när jag och mini kom för att hämta, vi var trötta båda två, jag var stressad och det blev väldigt varmt att stå i ytterkläder och vänta.
Att då, direkt vi kom innanför dörren, mötas av en grinig I som skrek att han skulle fasen inte gå hem. Vi skulle gå hem själva osv. Han kan vara ordentligt otrevlig när han blir på det humöret.
När han äntligen masade sig fram från bordet han gömt sig under, ställde han sig direkt och skrek att skorna var blöta (det var de inte), han skulle fan inte klä på sig osv. När han blir så går det verkligen inte att få honom kläderna, eller ens försöka förklara att han måste klä på sig. Det är skitjobbigt när han får sådana här utbrott, dagis är inte precis hjälpsamma heller. Sååå till slut fick jag nog, stoppade in kläderna under vagnen, tog I under armen och gick ut. Min tanke var ju såklart att han klär på sig när han märker att det är kallt (är ju trots allt vinter och snö, men inte var det speciellt kallt den dagen eg)
Jag kanske är kass på barn eller något, men jag vill faktiskt inte stå en evighet med ett skrikande barn som häver ur sig saker mot mig, mitt framför ögonen på en dömande dagispersonal. Slutade med att jag fick mer eller mindre tvinga på honom kläderna, medan han skrek, slog och hade sig på mig. Självklart gick han inte hem utan kläder, men det är vad dagis tror tydligen.
Mini blev ju såklart ledsen när I härjade så, försökte på alla sätt att få honom att sluta men han ger sig inte när han väl börjat. Bestämmer han sig för något så ska han bara ha sin vilja fram, fast han mycket väl vet att han inte alltid kan få det.
Men nu har alltså dagis anmält oss för det.
Ska på möte där i morgon med soc. Men, har läst en del om det nu och överallt står att den anmälda ska kontaktas av soc ang anmälan. Det har vi inte blivit, utan bara uppringda av en personal på dagis som var otroligt otrevlig och nästintill hotfull.
Jag har blivit det, men inte pappan som endast fått information av mig (vi har gemensam vårdnad men lever inte ihop). Slängde faktiskt på luren i örat på människan och ringde upp rektorn istället, hon var betydligt trevligare.
Våra barn mår som sagt bara bra, hela och rena, snälla och glada (ja i får sina utbrott ibland, vääldigt stark vilja, lite tålamod och ganska kort stubin ibland. Nu hade han även bråkat med en kompis på dagis som slagit honom. ) På alla utvecklingssamtal har de alltid bara haft positiva saker att säga.
Kommer till 99% rusandes ropandes mamma/pappa med ett leende när vi kommer. Ovanstående är ett undantag. Så dagis kan inte direkt komma och påstå att han missköts/inte har det bra på något vis.
Dagen innan denna incident hade jag frågat om I kunde vara kvar lite längre en dag. Jag hade körlektion och skulle inte hinna tillbaka i tid. Hade precis innan frågat samma sak på minis avdelning, var inga som helst problem där.
Sedan på Is avdelning blev det suckar och protester, det gick inte att göra så osv, sade då att minis avdelning just sagt att det var ok. Var två st jag pratade med på Is dagis då, den ena tyckte det var ok eftersom de sagt ja på första stället. En gång var ok eftersom jag inte kunde lösa det på annat sätt, den andra (som sen ringde och sa att vi blivit anmälda) var den som högljutt suckade och blev märkbart sur över att hon fick gå med på det.
Så alltså, dag 1 frågade jag om det gick att lösa så, dag 2 var denna incident och dag 3 var de kvar längre så sambon hämtade. Samtidigt som han hämtade I ringde denna personal till mig och sade att de anmält oss.
Vi har varit i diskussion med dagis tidigare, speciellt jag och alltid med sonens mentor/personal vad fasen de nu kallar det. Den som skolat in honom.
Hon har ansett att det måste varit något fel på I, han snubblade när han var trött och grät inte tillräckligt när han ramlade Något vi aldrig! har märkt minsta lilla av hemma. De drog tom dit specialpedagog som såklart inte hittade någonting.
När jag väntade mini förutsåg denna mentorwhatever att jag inte kunde klä på I.
Så utan att någon av oss blivit tillfrågade, I inte gjort minsta väsen i från sig eller jag minsta antydan till att vilja ha hjälp, så tog hon tag i I, tröck (!) ner honom i sitt knä och tvingade på honom ytterkläderna. Vi protesterade självklart, han blev ju superledsen och jag fick en kille med ett av dessa ovan nämda utbrott med hem. Men "hon trodde ju att jag behövde hjälp" så dåvarande rektor ansåg att det var helt ok. Jag ångrar nu att jag inte drog ärendet vidare. Att få hem ett barn som slänger sig på marken, vägrar gå osv när man är höggravid är inte lätt.
Ett barn bråkade, slog och hade sig på I och två andra dagligen. Deras föräldrar och vi är vänner, så vi pratade ju om dagis osv.
Till slut hade vi barn som låg hemma och grät för att de var rädda för det här barnet. Dagis svar på det var att "barnet menar inget illa, det var inte så farligt som era barn säger" Vi hade våra barn hemma länge, de vägrade gå till dagis.
Skulle hämta I en dag, de var ute och han hade gömt sig för att han ville leka mer.
Ingen(!) i personalen hade ens märkt att han var borta, då skulle de ändå äta mellis så alla barn var ju runt personalen. När jag frågade var I var någonstans, gick "mentorn" runt lite planlöst och letade i typ 2 sekunder. Svaret man fick från alla var "vi vet inte, vi har inte sett honom" Han kan utan problem öppna grindarna och det vet personalen mycket väl.
Efter EN incident tidigare i veckan.
I ville inte gå hem eftersom han var mitt i leken. Vill han inte så har han en förmåga att springa och gömma sig och bara vägra. Både när jag och pappan hämtar, inte första gången han gör så.
Nu var han på ett kasst humör när jag och mini kom för att hämta, vi var trötta båda två, jag var stressad och det blev väldigt varmt att stå i ytterkläder och vänta.
Att då, direkt vi kom innanför dörren, mötas av en grinig I som skrek att han skulle fasen inte gå hem. Vi skulle gå hem själva osv. Han kan vara ordentligt otrevlig när han blir på det humöret.
När han äntligen masade sig fram från bordet han gömt sig under, ställde han sig direkt och skrek att skorna var blöta (det var de inte), han skulle fan inte klä på sig osv. När han blir så går det verkligen inte att få honom kläderna, eller ens försöka förklara att han måste klä på sig. Det är skitjobbigt när han får sådana här utbrott, dagis är inte precis hjälpsamma heller. Sååå till slut fick jag nog, stoppade in kläderna under vagnen, tog I under armen och gick ut. Min tanke var ju såklart att han klär på sig när han märker att det är kallt (är ju trots allt vinter och snö, men inte var det speciellt kallt den dagen eg)
Jag kanske är kass på barn eller något, men jag vill faktiskt inte stå en evighet med ett skrikande barn som häver ur sig saker mot mig, mitt framför ögonen på en dömande dagispersonal. Slutade med att jag fick mer eller mindre tvinga på honom kläderna, medan han skrek, slog och hade sig på mig. Självklart gick han inte hem utan kläder, men det är vad dagis tror tydligen.
Mini blev ju såklart ledsen när I härjade så, försökte på alla sätt att få honom att sluta men han ger sig inte när han väl börjat. Bestämmer han sig för något så ska han bara ha sin vilja fram, fast han mycket väl vet att han inte alltid kan få det.
Men nu har alltså dagis anmält oss för det.
Ska på möte där i morgon med soc. Men, har läst en del om det nu och överallt står att den anmälda ska kontaktas av soc ang anmälan. Det har vi inte blivit, utan bara uppringda av en personal på dagis som var otroligt otrevlig och nästintill hotfull.
Jag har blivit det, men inte pappan som endast fått information av mig (vi har gemensam vårdnad men lever inte ihop). Slängde faktiskt på luren i örat på människan och ringde upp rektorn istället, hon var betydligt trevligare.
Våra barn mår som sagt bara bra, hela och rena, snälla och glada (ja i får sina utbrott ibland, vääldigt stark vilja, lite tålamod och ganska kort stubin ibland. Nu hade han även bråkat med en kompis på dagis som slagit honom. ) På alla utvecklingssamtal har de alltid bara haft positiva saker att säga.
Kommer till 99% rusandes ropandes mamma/pappa med ett leende när vi kommer. Ovanstående är ett undantag. Så dagis kan inte direkt komma och påstå att han missköts/inte har det bra på något vis.
Dagen innan denna incident hade jag frågat om I kunde vara kvar lite längre en dag. Jag hade körlektion och skulle inte hinna tillbaka i tid. Hade precis innan frågat samma sak på minis avdelning, var inga som helst problem där.
Sedan på Is avdelning blev det suckar och protester, det gick inte att göra så osv, sade då att minis avdelning just sagt att det var ok. Var två st jag pratade med på Is dagis då, den ena tyckte det var ok eftersom de sagt ja på första stället. En gång var ok eftersom jag inte kunde lösa det på annat sätt, den andra (som sen ringde och sa att vi blivit anmälda) var den som högljutt suckade och blev märkbart sur över att hon fick gå med på det.
Så alltså, dag 1 frågade jag om det gick att lösa så, dag 2 var denna incident och dag 3 var de kvar längre så sambon hämtade. Samtidigt som han hämtade I ringde denna personal till mig och sade att de anmält oss.
Vi har varit i diskussion med dagis tidigare, speciellt jag och alltid med sonens mentor/personal vad fasen de nu kallar det. Den som skolat in honom.
Hon har ansett att det måste varit något fel på I, han snubblade när han var trött och grät inte tillräckligt när han ramlade Något vi aldrig! har märkt minsta lilla av hemma. De drog tom dit specialpedagog som såklart inte hittade någonting.
När jag väntade mini förutsåg denna mentorwhatever att jag inte kunde klä på I.
Så utan att någon av oss blivit tillfrågade, I inte gjort minsta väsen i från sig eller jag minsta antydan till att vilja ha hjälp, så tog hon tag i I, tröck (!) ner honom i sitt knä och tvingade på honom ytterkläderna. Vi protesterade självklart, han blev ju superledsen och jag fick en kille med ett av dessa ovan nämda utbrott med hem. Men "hon trodde ju att jag behövde hjälp" så dåvarande rektor ansåg att det var helt ok. Jag ångrar nu att jag inte drog ärendet vidare. Att få hem ett barn som slänger sig på marken, vägrar gå osv när man är höggravid är inte lätt.
Ett barn bråkade, slog och hade sig på I och två andra dagligen. Deras föräldrar och vi är vänner, så vi pratade ju om dagis osv.
Till slut hade vi barn som låg hemma och grät för att de var rädda för det här barnet. Dagis svar på det var att "barnet menar inget illa, det var inte så farligt som era barn säger" Vi hade våra barn hemma länge, de vägrade gå till dagis.
Skulle hämta I en dag, de var ute och han hade gömt sig för att han ville leka mer.
Ingen(!) i personalen hade ens märkt att han var borta, då skulle de ändå äta mellis så alla barn var ju runt personalen. När jag frågade var I var någonstans, gick "mentorn" runt lite planlöst och letade i typ 2 sekunder. Svaret man fick från alla var "vi vet inte, vi har inte sett honom" Han kan utan problem öppna grindarna och det vet personalen mycket väl.