Ångest delux

[Saeta]

Fast man gör det ju inte. Dör alltså. Jag tänkte att man borde kunna ackumulera den erfarenheten, liksom. Visst, det kan vara jobbigt att spy, det smakar äckligt. Men det är kan vara jobbigt att ha halsfluss också, eller klämma fingret i bildörren, eller bli skadad/sjuk på nåt annat sätt. Det går ju över. Och kräkningarna är ju över så snabbt.

delvis kl

Självklart dör man inte. Det gör man inte av att ta blodprov eller se en orm på zoo. Men likförbannat är det ibland kopplat till dödsångest. Dock ser jag "att dö" som en utväg när ångesten är som värst. När jag mår så illa som jag gör ibland så vill jag inget hellre än dö. Då försvinner ju allt. Så att dö är ju inget jag är rädd för då. Det jag är rädd för är dels smaken, dels att jag får sån oerhörd panik och inte kan styra mig själv. Alla gånger (!) jag har spytt har mina föräldrar blivit skitförbannade på mig för att jag fick sån panik att jag "spillde" utanför toaletten.

Det skedde redan som litet litet barn. Så långt jag kan minnas har det alltid varit så. Jag spyr, mamma och pappa står och skriker på mig att jag måste hålla mig på toaletten. Den stressen jag får tillsammans med stressen av att inte kunna andas och styra mig själv gör att jag får en slags panikattack och sen är den onda cirkeln igång. Det är det jag är så förbannat livrädd för. Att jag ska tappa kontrollen, inte kunna hantera situationen och att folk runt omkring mig ska bli arga. För det är så det alltid har varit för mig.

Nu stannade jag hemma ändå. Jag försöker att utsätta mig för att vara kvar. Nu är kanske inte chansen så stor att jag blir smittad då vi inte har haft någon kontakt mer än att ha varit i varsin ände av rummet. Dessutom är ju han frisk (än så länge) och verkar må bra.

Det där med att jag ofta frågar om det smittar/om jag kommer bli sjuk. Visst är det kanske ett säkerhetsbeteende. Men jag vill ju inte ha svar som inte säger sanningen. Eller alltså självklart vill jag ju ha svar som säger att jag inte kommer bli sjuk. Men jag vill inte att folk ska ljuga bara för att lugna mig. Jag vill höra sanningen om det verkligen finns någon chans att bli smittad. Så det är inte för att få "positiva" kommentarer.

 

[Niyama]

Det där med att jag ofta frågar om det smittar/om jag kommer bli sjuk. Visst är det kanske ett säkerhetsbeteende. Men jag vill ju inte ha svar som inte säger sanningen. Eller alltså självklart vill jag ju ha svar som säger att jag inte kommer bli sjuk. Men jag vill inte att folk ska ljuga bara för att lugna mig. Jag vill höra sanningen om det verkligen finns någon chans att bli smittad. Så det är inte för att få "positiva" kommentarer.

Jag undrar varför du frågar? För oftast vet du ju faktiskt svaret själv och ofta är många svar här felaktiga. Du kanske ska skriva ned på ett papper HUR det faktiskt smittar och ta fram och läsa när du blir orolig?

Jag nojar ju säkert lika ofta som dig (gjorde i alla fall tidigare), men all kunskap sitter i huvudet så jag kan tala förstånd med mig själv innan jag har skapat en tråd på buke

 

[Tora]

@Saeta Usch vad jobbigt när det gått så långt som till en fobi.

Det är ju inte riktigt någon normal rädsla längre. Den går ju så mycket djupare.

Lider med dig. Vet själv hur jobbigt det är.

Magsjuka är ju också svårt att hålla sig borta ifrån. Ormar tex går ju oftast hyfsat lätt att undvika och man brukar veta på ett så när var dom befinner sig.

 

[martha]

Jomen så här är det; inom vården vet man att man mår aldrig så bra som just efter man har kräkts. För vissa varar det bara någon minut, för andra ett par minuter, för somliga längre än så. Så när en patient har kräkts, så vet man att just då - då passar det att göra lägesändringar, fylla på med vätska, prata sansat osv osv. Man mår bättre just efter man har kräkts. Kroppen intar ett välmåendeläge, faran är över, för en stund. För människor som tex blir behandlade med cytostatika, är många gånger kräkningar önskvärda. Fast när man har kräkts så mycket att man inte kan kräkas upp något längre blir kräkningarna vansinnigt plågsamma. För då sitter illamåendet i mer än en mage som gör uppror. För en människa med migrän släpper spänningar efter kräkningarna. För en stund. Det brukar upplevas som en lättnad att kräkas.

Samma när man är fyllsjuk ....får man bara ur sig allt giftet så brukar det bi mycket bättre

 

[purity_666]

Fast under ett migränanfall är det ganska skönt faktiskt! För att inte tala om de sekunder man är värkfri efter en kräkning. HEAVEN!

Fast om man har sån aversion mot att kräkas så är det ju inte befriande. typiskt beteende för mig när jag mår illa är att vandra fram och tillbaka hemma, ungefär så att man sliter en liten stig i golvet. Jag småklunkar vatten och vägrar öppna munnen för att prata med någon. Ofta går jag runt och bär på en hink också. Är det på gång sväljer jag som en idiot. Jag vägrar helt enkelt.

När jag inte kan hålla emot, utan faktiskt börjar kräkas, får jag ännu mer panik och börjar störtgråta. Att ha migrän och störtgråta samtidigt är nog ingen höjdare. Min enda skräck inför operation var att må illa på uppvaket. Det var det enda jag tjatade om, proppa mig full med medel mot illamående.

Jag har dock inte samma form som TS. Jag går inte runt och är rädd för smittor. Jag är rädd för att kräkas och har dessutom kopplat ihop det med en sorts social fobi. Jag åker inte buss av rädsla för att bli åksjuk och kräkas, jag vägrar låta doktorn använda instrument vid undersökning av halsen av rädsla för att kräkas. Jag tycker det är så vidrigt så jag börjar kallsvettas och får ångest om någon i närheten kräks, men har inga problem att vistas i miljöer där jag skulle kunna utsättas för smitta. Jag kan dock inte se film/bilder på någon som kräks.

Ironin i det hela är att när ångesten når toppnivån.. så kräks jag av ren ångest. Då blir min rädsla bekräftad. Typ, vill inte åka tåg av rädsla för att kräkas-jobbar upp sån ångest så jag kräks på perrongen. Nästa gång hinner jag inte ens komma till perrongen. Har kräkts hemma på parkeringen av ångest inför tågresa.

Men till TS tycker jag ändå att du ska söka hjälp. Du verkar bli besatt av frågan. Jag påverkas inte förrän i "skarpt läge" så att säga, det blir lite mer hanterligt då. Men att gå runt och vara rädd för att smittas håller ju inte i längden. Smittorisken finns ju överallt.

 

[mandalaki]

Alla gånger (!) jag har spytt har mina föräldrar blivit skitförbannade på mig för att jag fick sån panik att jag "spillde" utanför toaletten.

Det skedde redan som litet litet barn. Så långt jag kan minnas har det alltid varit så. Jag spyr, mamma och pappa står och skriker på mig att jag måste hålla mig på toaletten.

Ursäkta franskan men dina föräldrar borde ha stryk. Det är så man skapar en fobiker. När jag först stötte på begreppet emetofobi (här på buke för många år sedan) kollade jag vad det beror på. Svåra, tidiga upplevelser av att kräkas var vad jag fann. Så det är dina föräldrar som ligger bakom din ångest. Föräldrars uppgift när barn spyr är att trösta, badda pannan och torka upp.

Men: det här är inget hinder för att du ska kunna minska din fobi. Har du någonsin sökt proffshjälp med just kräkfobin?

Någon här på forumet, tror det är Askaplaska, brukar skriva att hon kan berätta via PM om hur hon själv minskade sin kräkfobi.

 

[GotAsecret]

Det skedde redan som litet litet barn. Så långt jag kan minnas har det alltid varit så. Jag spyr, mamma och pappa står och skriker på mig att jag måste hålla mig på toaletten. Den stressen jag får tillsammans med stressen av att inte kunna andas och styra mig själv gör att jag får en slags panikattack och sen är den onda cirkeln igång. Det är det jag är så förbannat livrädd för. Att jag ska tappa kontrollen, inte kunna hantera situationen och att folk runt omkring mig ska bli arga. För det är så det alltid har varit för mig.

Men vad i hela..?? Då är det ju inte ett dugg konstigt att du får panik!
Då har du ju faktiskt identifierat det egentliga problemet, kanske är det just där du måste börja?
Jag misstänker att din terapi har börjat med "jag har emetofobi, klarar inte av att spy" när det EGENTLIGEN borde vara "jag har utvecklat emetofobi p.g.a att mina föräldrar..." och jobba utifrån det?
Åtminstone ser jag en skillnad i det.

 

[lil-sis]

Fast om man har sån aversion mot att kräkas så är det ju inte befriande. typiskt beteende för mig när jag mår illa är att vandra fram och tillbaka hemma, ungefär så att man sliter en liten stig i golvet. Jag småklunkar vatten och vägrar öppna munnen för att prata med någon. Ofta går jag runt och bär på en hink också. Är det på gång sväljer jag som en idiot. Jag vägrar helt enkelt.

När jag inte kan hålla emot, utan faktiskt börjar kräkas, får jag ännu mer panik och börjar störtgråta. Att ha migrän och störtgråta samtidigt är nog ingen höjdare. Min enda skräck inför operation var att må illa på uppvaket. Det var det enda jag tjatade om, proppa mig full med medel mot illamående.

Jag har dock inte samma form som TS. Jag går inte runt och är rädd för smittor. Jag är rädd för att kräkas och har dessutom kopplat ihop det med en sorts social fobi. Jag åker inte buss av rädsla för att bli åksjuk och kräkas, jag vägrar låta doktorn använda instrument vid undersökning av halsen av rädsla för att kräkas. Jag tycker det är så vidrigt så jag börjar kallsvettas och får ångest om någon i närheten kräks, men har inga problem att vistas i miljöer där jag skulle kunna utsättas för smitta. Jag kan dock inte se film/bilder på någon som kräks.

Ironin i det hela är att när ångesten når toppnivån.. så kräks jag av ren ångest. Då blir min rädsla bekräftad. Typ, vill inte åka tåg av rädsla för att kräkas-jobbar upp sån ångest så jag kräks på perrongen. Nästa gång hinner jag inte ens komma till perrongen. Har kräkts hemma på parkeringen av ångest inför tågresa.

Men till TS tycker jag ändå att du ska söka hjälp. Du verkar bli besatt av frågan. Jag påverkas inte förrän i "skarpt läge" så att säga, det blir lite mer hanterligt då. Men att gå runt och vara rädd för att smittas håller ju inte i längden. Smittorisken finns ju överallt.

Är inte heller rädd för smitta, alls. Som tur är.

 

[Petruska]

Det där med att jag ofta frågar om det smittar/om jag kommer bli sjuk. Visst är det kanske ett säkerhetsbeteende. Men jag vill ju inte ha svar som inte säger sanningen. Eller alltså självklart vill jag ju ha svar som säger att jag inte kommer bli sjuk. Men jag vill inte att folk ska ljuga bara för att lugna mig. Jag vill höra sanningen om det verkligen finns någon chans att bli smittad. Så det är inte för att få "positiva" kommentarer.

Du vet rätt exakt vad det är du är rädd för och du vet rätt väl vad det hela bottnar i. Samtidigt har jag svårt att se dina återkommande trådar i ämnet som något annat än ett sätt att ytterligare bidra till att hålla den här paniken vid liv.

Och du lägger ju rätt mycket möda i dina inlägg på att försvara skräcken. Att du vet att man inte dör, men du är lika rädd för det.

Jag tycker att det är lite sorgligt. Jag tror att det är mer destruktivt än konstruktivt för dig.

Får du verkligen ut något som helst av de här trådarna, förutom att du får prata än en gång om hur hemskt det är att kräkas?

Om det verkligen är sannolikheten för att du ska ha blivit smittad du undrar över, så vore det ju effektivare att du läste på om hur magsjuka smittar. Men frågan är i sin tur vad det spelar för roll? Antag att du kommer fram till att risken är 37%. Vad hjälper det? Antingen blir du sjuk eller så blir du det inte i alla fall.

 

[pepp]

Slänger in en fråga:
Har en kompis som fick magsjuka inatt. På onsdag ska hon ha födelsedagsfika (om hon inte ställer in)
Vågar man gå?

 

[mandalaki]

Slänger in en fråga:
Har en kompis som fick magsjuka inatt. På onsdag ska hon ha födelsedagsfika (om hon inte ställer in)
Vågar man gå?

Jag är helt orädd för magsjuka. Men: om jag var din kompis skulle jag ställa in av hänsyn till de andra, med tanke på att det är jag som fixar fikat, dvs hanterar livsmedlen jag bjuder på.

Jag skulle nog däremot inte vara rädd för att gå till någon som trots allt bjöd. Så inkonsekvent är jag

 

[Saeta]

Slänger in en fråga:
Har en kompis som fick magsjuka inatt. På onsdag ska hon ha födelsedagsfika (om hon inte ställer in)
Vågar man gå?

Nej det vågar man inte :P jag hade definitivt inte gjort det iallafall!

 

[Saeta]

Men vad i hela..?? Då är det ju inte ett dugg konstigt att du får panik!
Då har du ju faktiskt identifierat det egentliga problemet, kanske är det just där du måste börja?
Jag misstänker att din terapi har börjat med "jag har emetofobi, klarar inte av att spy" när det EGENTLIGEN borde vara "jag har utvecklat emetofobi p.g.a att mina föräldrar..." och jobba utifrån det?
Åtminstone ser jag en skillnad i det.

Ja precis. Jag har länge vetat att det är det som är problemet. Dels kan jag ju alltid ha varit rädd för magsjuka/att spy/må illa men jag tror det har mycket med kontrollbehov att göra också. Och mina föräldrar ligger nog bakom en oerhörd stol del av min fobi.
Det här har jag alltså tagit reda på utan psykologhjälp (alla psykologer jag träffat inom den genren har varit... dåliga...).

 

[pepp]

Jag är helt orädd för magsjuka. Men: om jag var din kompis skulle jag ställa in av hänsyn till de andra, med tanke på att det är jag som fixar fikat, dvs hanterar livsmedlen jag bjuder på.

Jag skulle nog däremot inte vara rädd för att gå till någon som trots allt bjöd. Så inkonsekvent är jag

Det är mest att jag är rädd för att bli sjuk, var sjuk förra veckan och har inte råd att vara hemma mer

 

[bettysmatte]

Slänger in en fråga:
Har en kompis som fick magsjuka inatt. På onsdag ska hon ha födelsedagsfika (om hon inte ställer in)
Vågar man gå?

Hoppas att hon ställer in, för jag tycker inte att det har gått tillräckligt med tid. Speciellt som hon ska hantera fika/mat. Jag hade nog tvekat rejält på att gå faktiskt, om det inte blir inställt. Har väl inte precis kräksjukefobi, men det är ju inget man vill dra på sig i onödan...

 

[Enya]

Att kräkas är vidrigt. Det är hemskt, inte bara att det smakar illa (och alla vet väl vad jag anser om att stoppa något som smakar illa i munnen... här kommer det ju bakifrån) utan jag kan ju inte andas när jag kräks! Jag VILL ju andas liksom.

Rädd så att jag undviker sjuka människor eller får ångest är jag inte, men jag tycker det är hemskt obehagligt att kräkas och undviker gärna det. Dock, vid migrän kräks jag MER än gärna.... Det känns bättre efteråt.

Så jag väljer hellre att kräkas än klämmer fingrarna i bildörren. Bara jag slipper träffa på ormar! För dem är jag faktiskt mer rädd för, trots att jag gråter som tusan när jag kräks....

 

[em-pirre]

Man får in en bra spyteknik om man spyr ofta. Det smakar inte illa, man får inget i näsan och man kladdar inte. Plus att man kan andas hela tiden. Väldigt smärtfritt

/Em-pirre, som spydde i gynstolen igår. Två gånger. Det ni!

 

[Enya]

Man får in en bra spyteknik om man spyr ofta. Det smakar inte illa, man får inget i näsan och man kladdar inte. Plus att man kan andas hela tiden. Väldigt smärtfritt

/Em-pirre, som spydde i gynstolen igår. Två gånger. Det ni!

Först: varför spydde du hos gyn i går? Och det var inte så att du råka spy på någon...?

Hur kräks man så att man kan andas och slipper få äcklig smak?

Jag kräks bara 1-3 gånger om året vilket är en himla tur. Dock tog jag igen det när jag blev sjuk av min epmedicin, då blev jag ju nästan van med tanke på hur ofta jag kräktes på den där veckan...

 

[em-pirre]

Jag hade migrän, plus att undersökningen gjorde så jävla ont att jag tänkte svimma. Tydligen är det väldigt vanligt att folk svimmar just vid den undersökningen, men jag var den första som spytt! Jag fick påse, så det gick bra.

Jag vet inte riktigt. Man ska stänga för näsan på nåt sätt. På nåt sätt hålla sig kontrollerad.

 

[LindgrenV]

Först: varför spydde du hos gyn i går? Och det var inte så att du råka spy på någon...?

Hur kräks man så att man kan andas och slipper få äcklig smak?

Jag kräks bara 1-3 gånger om året vilket är en himla tur. Dock tog jag igen det när jag blev sjuk av min epmedicin, då blev jag ju nästan van med tanke på hur ofta jag kräktes på den där veckan...

Det beror på hur du vrider hakan/huvudet när du kräks. Spyr du mer framåt än neråt får du inget i näsan och då smakar det heller inte så illa

+ vad @em-pirre sade, har man kontroll över kräkandet så underlättar det!