(Halvt svar till/vidarespinnande på
@niphredil s inlägg) Det är fascinerande hur mycket just
ångest och panik kan ställa till med.
Jag hade en del problem med panikångestattacker förut. De började med att jag blev stressad vid prov, när jag haft min första panikattack var det lättare att få dem igen för att det var just panikattackerna man blev rädd för, sedan kommer de oftare och oftare och starkare och starkare för att man försöker i allra högsta grad att undvika dem och det är väl typ det sämsta man kan göra. Att undvika. Samtidigt som man i stort sett hamnade på ruta ett igen när man fått en totalt genomvidrig panikattack. Så, det blir väl som en fobi för panik.
Jag har inte haft någon fobi för annat än panik, men just paniken är ju det som dyker upp när man är fobiskt rädd för något så jag kan väl kanske förstå situationen lite grann åtminstone...
@Saeta, det var inte länge sedan du startade en typ likadan tråd. Känns nästan som att det är lite som
@mandalaki är inne på, att bollandet av denna fråga kanske spär på fobin? Att folk lugnar dig med att "nej det smittar inte" och så kanske du BLIR smittad, eller någon i din närhet, och att din oro bara bli värre då? Jag vet inte vad du vill att folk ska svara. Att det smittar? Att det inte smittar? Ingen kan ju veta och att säga det ena eller andra kan bli total lögn eftersom det kan bli så att det smittar - eller att det INTE smittar. Och blir det så att du t.ex. är inställd på att det inte smittar, för att alla har sagt det, och så visar det sig att det smittat ändå - vad tror du att din känsla och reaktion blir då? Värre än om du redan varit övertygad om att det KOMMER smitta? Ingen skillnad?
(Hundra poäng till mig för störst användande av ordet "smitta" i ett och samma stycke, woop)