Hur jag mår... *långt*

[ebba85]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Hoppas på att du får ett bra år! Jag vill också ha ett bra år, 2007 var pecka för mig. Skadad häst, arbetslös mm mm. Men visst borde väl 2008 bli bättre? Vi får hålla tummarna!


Många kramar till dig!

 

[jordgubba]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Usch vilken otur du haft!

För det första, *ursäkta ordvalet som följer* din bror verkar vara ett riktigt stort praktarsel! Man trycker inte ner sin syster på det där viset, speciellt inte när du mår så pass dåligt som du gör! Av vad jag sett på bilderna verkar du vara allt annat än tjock!

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag har inte haft sådan otur som du med hästar, jag har 2 underbaringar. Men jag känner precis igen känslan av otillräcklighet. Att inte kunna handskas med hästen, att känna sig värdelös. Jag har en 4-årig valack som är expert på att slita sig när man leder honom. Jag har kämpat och kämpat och kämpat och de senaste 6 månaderna har han inte slitit sig alls! Men för en vecka var det dags igen, han slet sig och sparkade mig ordentlig. Jag hade tur och sparken tog på låret där man har ordentligt med stötdämpning Jag fick en fantastiskt vacker lårkaka och jag kände mig totalt värdelös och uppgiven. Men också arg! Jag blev fly förbannad, fick tag i hästen och gav honom en åthutning som jag hoppas att han aldrig glömmer. Efter det var han from som ett lamm. Efteråt ringde jag hem till min pappa och grät och hulkade och kunde knappt prata, inte för att det gjorde ont i benet (trots att det faktiskt gjorde väldigt ont) utan för att det gjorde så ont i själen, jag var helt värdelös!

Men det är bara att ta nya tag! Även om det känns nattsvart så kommer du att hitta din drömhäst! Ta tid på dig, undersök hästen NOGA och känn efter att det verkligen är bra. Försök hantera hästen så mycket det bara går innan du köper den. Du kommer att hitta hästen med stort H!

Ang. den psykiska biten. Även om din mamma mår dåligt ska hon ändå finnas där för dig. Du ska inte behöva känna att du inte kan lasta på henne mer bekymmer. Du är ung, hon är vuxen, det ska inte vara tvärtom. Jag har äntligen lärt mig det. Försök få tid hos en psykolog, helst på en psykiatrisk avdelning. Min erfarenhet är att de är att de har de kunnigaste psyologerna samt att de har läkare (psykiatriker) som kan prova ut ev. medicin. För att komma till psyket behöver du en remiss (om du inte besöker psykakuten). Remissen kan du få via en vårdcentral. Jag hade tur och fick komma till en mycket bra läkare på vårdcentralen som skrev en remiss till psyket och beskrev mina problem. Sen blev jag kallad till psyket och fick göra en slags intervju där de bedömde vilken vård jag var i behov av.

Jag hoppas att det går bra för dig och lycka till med allt!

Mvh Jordgubba

 

[SoffiProppi]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Tack för alla svar! :') Ni är underbara!! Dock mår jag fortfarande piss, har inte tagit mig ann att kontakta psykolog eller ngn annan att prata med, det känns för jobbigt..

 

[Mysaan]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Försök att ta dig i kragen och göra det trots att det känns pissjobbigt. För det är så himla skönt när man väl gjort det.

 

[SoffiProppi]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Jo, iochförsig.. Men jag är en sådan person som skjuter på allt... Tycker det känns som om jag liksom confirm (svenska ordet? ) att jag har misslyckats med mitt liv om jag ska prata med någon. Sedan vill jag inte att ngn från klassen ska få reda på något, då dränker jag mig..

 

[boccia]

Sv: Hur jag mår... *långt*

kan du inte be dina föräldrar att kontakta psykolog åt dig? Då får du det gjort, samtidigt som de förhoppningsvis förstår att du faktiskt mår riktigt, riktigt dåligt...
Ingen ska behöva må som du gör!!!!!

 

[cirkus]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Alltså, jag kan inte begripa att du bara ä 14. Du är ju en väldigt klok och mogen tjej. Kanske lite för ? Faktum är att du är ett barn och du skall inte behöva kontakta psykolog och sånt själv. Det är sån som föräldrar skall hjälpa till med.

Finns det någon kurator eller psykolog i din skola ?

Dessutom, du är inte det minsta misslyckad. Du är ju fortfarande bara 14. Du har så många bra år framför dig. Du har ju bara haft en massa bakflyt.

Jag vill bara krama om dig ! Om det inte var för att jag älskar min häst så mycket som jag gör skulle jag skicka honom till dig bums, för han är världens bästa och snällaste då skulle du få tillbaka ditt självförtroende bums....

 

[SoffiProppi]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Det är just det, att säga de orden som gör mig illamående. Hur ska de reagera? Hur kommer jag klara att ta deras reaktioner?

En anledning också till att jag inte vill säga något är att jag är rädd att de då ska tycka att vi ska strunta i hästköp, ta en paus från alla hästar. Mina föräldrar är verkligen inga djurmänniskor, därför fattar de inte kontakten och känslorna jag har med djur. Jag kan inte leva utan dem! Jag hade en foderhäst för snart ett år sedan, när jag var med honom kände jag mig värdefull. Åren med honom var de bästa i mitt liv. :')

 

[SoffiProppi]

Sv: Hur jag mår... *långt*

Tack! Jo, 14 är jag även om jag vill eller inte.

Våran skola är lite annorlunda, en fristående skola, alltså ingen kommunal. De tycker att det är för dyrt att anlita en kurator till skolan och tycker att vi klarar oss bra med att prata med skolsyster, men hon är ingen bra lyssnare, tro mig.

Just nu ligger jag också i en liten fajt med min föräldrar då det är en konsert jag skulle kunna offra fingrar för att få gå på. Min störtsa stöttepelare ska dit o kolla och jag vill verkligen träffa henne, men när jag frågar skrattar de bara o säger att jag måste fylla 26 (?) innan jag får gå på konsert. Återigen ett bevis på att de inte förstår vad som är viktigt för mig, ha ett socialt liv med sånna jag gillar, hitta på grejjer. Visst, kan förstå dem till viss del, men de vill inte ens ta en diskusion om det. O jag är den enda i min klass, förutom 4 st till, som inte rökt, snusat, blivit full eller haft sex. Jag hittar aldrig på något dumt.


Awww, så gulligt av dig.. :') Förstår om han betyder allt för dig.