P
Pirat
Jag vill börja med att skriva att jag vet att detta kommer att låta väldigt otacksamt. Jag är inte alls nöjd med att jag känner på det här sättet. Men vill ändå söka lite stöd och råd från er som redan är föräldrar.
Till att börja med kan jag berätta att jag just har gjort IVF och ligger hemma med överstimuleringsbesvär. Jag har varit sängliggande i två veckor nu och märker egentligen inte av så mycket bättring. Två gånger har jag fått tappas på vätska och även om jag vet att a) detta kommer att gå över b) det inte är något farligt och c) det har en positiv ände... så känner jag mig förvånansvärt deppig över att bara ligga här. Jag är van vid ett väldigt aktivt liv. Min kille håller på att starta upp ett företag med en gemensam kompis till oss, och hon är allt jag inte är, särskilt just nu: energisk och glad och rolig. Jag är inte svartsjuk men jag känner mig ensam och liten.
Men ja, jag är gravid! Bara i sjätte veckan än. Något som jag aldrig trodde skulle hända. Jag är 37 år och har egentligen aldrig haft någon bebislängtan. Det är mest den biologiska klockan som har satt igång den här processen. Och att min kille så väldigt gärna vill. Vi hade en liten kris för ett drygt år sen och när vi tog oss ur den satte vi igång med IVF.
Visst känner jag att jag skulle vilja se ett barn växa upp. Se hur han eller hon upptäcker världen. Höra barnets funderingar. Försöka ingjuta så mycket självkänsla som möjligt i honom eller henne. Visst vill jag ha en familj och vara sammanknuten med en annan person för livet, så att säga. Få ge villkorslös kärlek, etc. Jag har alltid varit intresserad av pedagogik och har jobbat en del med barnfrågor.
Men jag har aldrig känt att mitt liv står och faller med barn. Och jag har tvivlat på att jag fysiskt har förmågan. Jag har haft en del skumma sjukdomar genom livet och har på det stora hela mycket lågt förtroende för min egen kropp. Den har uppfört sig så irrationellt. Jag är RÄDD för min kropp, på sätt och vis. Och att vara gravid skrämmer mig, även om jag hör att det låter vansinnigt.
Nu ligger jag här och har svårt att känna någon odelad glädje. Jag ser bara problem. Min kille och jag har varit ihop i 20 år, ändå ligger jag här och tänker på hur vi drar åt olika håll, jag vill bo i stan och han på landet. Vad händer om vi inte kommer överens om det? Vart ska då barnet bo? Sådana tankar.
Och graviditeten är ju ännu så ny, jag är medveten om att det är osäkert ännu och hoppas förstås att allt ska gå bra. Men jag är inte GLAD.
Finns det någon som känner igen sig eller har något uppmuntrande ord?
Till att börja med kan jag berätta att jag just har gjort IVF och ligger hemma med överstimuleringsbesvär. Jag har varit sängliggande i två veckor nu och märker egentligen inte av så mycket bättring. Två gånger har jag fått tappas på vätska och även om jag vet att a) detta kommer att gå över b) det inte är något farligt och c) det har en positiv ände... så känner jag mig förvånansvärt deppig över att bara ligga här. Jag är van vid ett väldigt aktivt liv. Min kille håller på att starta upp ett företag med en gemensam kompis till oss, och hon är allt jag inte är, särskilt just nu: energisk och glad och rolig. Jag är inte svartsjuk men jag känner mig ensam och liten.
Men ja, jag är gravid! Bara i sjätte veckan än. Något som jag aldrig trodde skulle hända. Jag är 37 år och har egentligen aldrig haft någon bebislängtan. Det är mest den biologiska klockan som har satt igång den här processen. Och att min kille så väldigt gärna vill. Vi hade en liten kris för ett drygt år sen och när vi tog oss ur den satte vi igång med IVF.
Visst känner jag att jag skulle vilja se ett barn växa upp. Se hur han eller hon upptäcker världen. Höra barnets funderingar. Försöka ingjuta så mycket självkänsla som möjligt i honom eller henne. Visst vill jag ha en familj och vara sammanknuten med en annan person för livet, så att säga. Få ge villkorslös kärlek, etc. Jag har alltid varit intresserad av pedagogik och har jobbat en del med barnfrågor.
Men jag har aldrig känt att mitt liv står och faller med barn. Och jag har tvivlat på att jag fysiskt har förmågan. Jag har haft en del skumma sjukdomar genom livet och har på det stora hela mycket lågt förtroende för min egen kropp. Den har uppfört sig så irrationellt. Jag är RÄDD för min kropp, på sätt och vis. Och att vara gravid skrämmer mig, även om jag hör att det låter vansinnigt.
Nu ligger jag här och har svårt att känna någon odelad glädje. Jag ser bara problem. Min kille och jag har varit ihop i 20 år, ändå ligger jag här och tänker på hur vi drar åt olika håll, jag vill bo i stan och han på landet. Vad händer om vi inte kommer överens om det? Vart ska då barnet bo? Sådana tankar.
Och graviditeten är ju ännu så ny, jag är medveten om att det är osäkert ännu och hoppas förstås att allt ska gå bra. Men jag är inte GLAD.
Finns det någon som känner igen sig eller har något uppmuntrande ord?
