Sv: Álmur frá Laekjamóti
Båbbe skrev:
"lite hård i munnen" använde jag som motsats till självbärande och mjuk i munnen. En häst som bär sig helt själv och svarar för minsta sitshjälp upplevs förmodligen inte så villig som den häst som är lite mindre "lättbromsad". Förstår du hur jag tänker då? En häst som är väldigt känslig för alla hjälper kanske också upplevs nervös vid en enstaka provridning (alltså sämre poäng på lynne), dvs en anledning för tränare att träna hästen att bli mindre känslig inför "ridande-domare-provet".
Jaja jag överdrev lite. Men jag tror ibland det ligger ett korn av sanning i det där. Hästarna får inte samma tid av tränaren som de får hemma av matten och då tycker matten att hästen blir illa behandlad. Jag tror inte alltid det ÄR så att hästarna far illa bara för att mattarna/hussarna tycker det. Men i vissa fall är det naturligtvis så att hästarna behandlas illa och inte mår bra, frågan är bara var gränsen för att "behandla illa" går. Min teori är att gränsen kan vara väldigt olika för olika människor och det kan därmed uppstå konflikter med tränare utan att hästen kanske vanvårdats för det.
Det vi diskuterar här har ingenting med keltid att göra , men däremot med kvalitetstid. Det har med att göra att man inte väntar in att hästen skall förstå och mogna för uppgiften utan går för fort fram och kräver för mycket. Det handlar om nochalans mot djuret och respektlöshet, den blir behandlad som en maskin. Vid all inridning, tillridning och hantering är grunden för ett bra resultat att man har en etablerat en god kontakt med hästen, ömsesidigt respekt och kamratskap.
Likgiltig behandling, dålig utfodring, för lite utesvistelse och för höga krav både fysiskt och mentalt, bryter ner en häst. Om man som tränare inte har tid att skapa en normal social kontakt med hästarna man tränar och lär känna hästen för att plocka fram det bästa, då har man tagit på sig för mycket och bör ändra sitt arbetsschema!
Det är inte sunt att som den tränare jag anlitade träna 12 hästar om dagen och tro att det skall bli kvalité i den träningen och sedan skryta med att man har mycket energi. Stallpersonal skötte allt på marken inkl sadling och tränsning, det enda han gjorde var att rida och sko, båda med katastrofalt dåligt resultat! Han kände inte hästarna! Man måste i alla fall kunna umgås med dem några minuter om dagen! Dessutom är jobbar många med enbart tillrättavisninmgar när hästen gör fel, de gläömmer att berömma, med rösten helst, när hästen gör rätt! Hela inställningen är bara den att hästen skall göra allt som begärs utan att ifrågasätta, även om den inte förstår vad ryttaren vill!
Det finns andra tränare som endast rider 4 hästar per dag, och där tycker jag faktiskt gränsen går för vad en frisk människa mentalt orkar engagera sig! Före min whiplashskada kunde jag rida 3-4 hästar om dagen 4 dagar i veckan och vara engagerad i alla hästarna, trots heltidsjobb. Men även de dagar jag inte jobbade så kände jag att det var fullt tillräckligt med max 4 hästar för att man skulle orka vara så där engagerad, positiv och konsekvent koncentrerad som en ung häst behöver! Jag vet flera som resonerar likadant!
Det är för mycket kvantitet istället för kvalitet hos flera tränare. En riktigt bra häst rider man mycket med det mentala sinnet och fina signaler. Men en sådan häst kan aldrig göra sitt bästa om den inte får den mentala kontakt den behöver! Däremot kan den gå hyfsat. Men det vi diskuterar här är direkt felbehandling, tuffhet rentav råhet mot hästarna. Och det är tyvärr fruktansvärt vanligt bland tränare inom alla ridsporter! Tyvärr har jag sett mer avarter bland proffsen som jag tar avstånd ifrån än riktigt duktiga tränare. Däremot brukar man bland kunniga fritidsryttare hitta många bra exempel på hur ridningen och hanteringen borde vara! De rider för att utvecklas och njuta, inte för att tävla och vinna! Det är på sin höjd en kul grej vid sidan om! Det viktiga för dem är kamratskap, ömsesidig respekt och kommunikation. Och så borde alla rida!
Den enda gång jag kan förstå att man är tuff mot en häst, det är när den är bortskämd, fräck och kanske tom aggressiv. Men sådana hästar gör mig så arg, mest på den som fått dem sådana och/eller på att man avlat på felaktigt blod, så jag vägrar att arbeta med sådana hästar.
Anette som sätter kamratskap och samspel högst!
