lirco11
Trådstartare
Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva.
Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför jobbigt att prata om har jag skapat ett tillfälligt användarnamn att skriva under så hoppas ni förstår.
Denna historia börjar i september 2024 då min dåvarande häst behövdes tas bort och jag var hästlös, tills en bekant till mig presenterade mig för en unghäst på 6 år som letade nytt hem.
Jag var inte riktigt redo att gå vidare till ny häst men provred den ändå. Detta var då en varmblods valack som mest hade stått utan att göra någonting förutom att ridas lätt ca en gång i veckan av en tonårstjej, så han var väldigt tunn och hade ingen som helst kondis.
Jag träffa honom och det var en underbart snäll och rar häst som enligt ägaren var helt lyhörd och älskade att lära sig tricks, vilket hon även visade när jag var där och hälsa på.
Vid provridningen var jag redan förberedd över att han inte var i full kondition att ridtränas, så jag testade mest vad han kunde och vad han orkade. Det första jag märker är att han har jätte svårt att svänga, oavsett varv. Bogen bara glider ut och han tar inte förhållande hjälper så bra, men det går ju att lösa, tänkte jag.
Det andra jag märker är att han inte orkar hålla galoppen mer än några språng. Galoppfattningar var jätte jobbigt men vi fick till någon som var ok.
Min förra häst var också väldigt oriden innan jag köpte henne, och då fokuserade vi på att rida ut i skog och mark mest tills hon fick lite mer styrka, så denna gång tänkte jag inte skulle bli något problem heller.
Han skulle enligt ägare vara helt okomplicerad att rida ut på, toppen, tänker jag. Han går igenom besiktning och blir något av ett spontan köp.
Första veckan tillsammans spenderas med att lära känna varandra, frilongering och promenader. Märker redan då att han har en tendens att sluta lyssna när han tycker saker blir för jobbigt. Första gången jag testar att rida ut på honom går han rätt in i ett dike med mig, andra gången in i en rabatt där jag blir klämd mellan husvägg och träd.
Då går vi för hand i stället, tänker jag. Han lyssnar knappt något på mina ”flytta, stanna, backa” hjälper, utan skiter lite i det. Då vänder jag tillbaka och bestämmer för att köra frilongering istället.
Det går bra till en början och han lyssnar bra, även om han har svårt att hålla galoppen och tycker det är jobbigt, men plötsligt från ingenstans kastar han sig mot longeringspöt, som jag bara använt för att slå i marken, aldrig någonsin på honom.
Nu är han rent av förbannat när jag tar fram spöt, men inte på mig. Lägger jag ner det och använder rösten i stället är han jätte lugn, men lyssnar inte. Tar jag fram spöt räcker det med att jag bara håller i det för honom att börja bocka, stegra och ha sig, även om jag inte ens bett honom om något än.
Ibland väljer han att lyssna på min röst, ibland totalt skiter han i det, och allt blir bara så jobbigt. Känner att varje plan som jag har för den dagen blir kastad för inte ens promenera kan man göra utan att han slutar lyssna. Ridning kan man totalt glömma för han stannar inte, inte på röst, inte på sits och inte heller om man drar allt man kan i tyglarna, vilket jag absolut inte vill göra.
Jag försöker vara positiv varje gång jag åker till stallet, försöker testa nya saker för att få honom och mig att funka tillsammans, men går nästan alltid hem helt slut och bekymrad.
Jag har aldrig känt mig som en så dålig ryttare som jag gör just nu och min förra häst hade jag aldrig något problem med som jag inte kunde lösa.
Vad ska jag göra? Känns så hopplöst när jag inte ens kan hoppa upp på hästen innan han börjar dra iväg från pallen…
Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför jobbigt att prata om har jag skapat ett tillfälligt användarnamn att skriva under så hoppas ni förstår.
Denna historia börjar i september 2024 då min dåvarande häst behövdes tas bort och jag var hästlös, tills en bekant till mig presenterade mig för en unghäst på 6 år som letade nytt hem.
Jag var inte riktigt redo att gå vidare till ny häst men provred den ändå. Detta var då en varmblods valack som mest hade stått utan att göra någonting förutom att ridas lätt ca en gång i veckan av en tonårstjej, så han var väldigt tunn och hade ingen som helst kondis.
Jag träffa honom och det var en underbart snäll och rar häst som enligt ägaren var helt lyhörd och älskade att lära sig tricks, vilket hon även visade när jag var där och hälsa på.
Vid provridningen var jag redan förberedd över att han inte var i full kondition att ridtränas, så jag testade mest vad han kunde och vad han orkade. Det första jag märker är att han har jätte svårt att svänga, oavsett varv. Bogen bara glider ut och han tar inte förhållande hjälper så bra, men det går ju att lösa, tänkte jag.
Det andra jag märker är att han inte orkar hålla galoppen mer än några språng. Galoppfattningar var jätte jobbigt men vi fick till någon som var ok.
Min förra häst var också väldigt oriden innan jag köpte henne, och då fokuserade vi på att rida ut i skog och mark mest tills hon fick lite mer styrka, så denna gång tänkte jag inte skulle bli något problem heller.
Han skulle enligt ägare vara helt okomplicerad att rida ut på, toppen, tänker jag. Han går igenom besiktning och blir något av ett spontan köp.
Första veckan tillsammans spenderas med att lära känna varandra, frilongering och promenader. Märker redan då att han har en tendens att sluta lyssna när han tycker saker blir för jobbigt. Första gången jag testar att rida ut på honom går han rätt in i ett dike med mig, andra gången in i en rabatt där jag blir klämd mellan husvägg och träd.
Då går vi för hand i stället, tänker jag. Han lyssnar knappt något på mina ”flytta, stanna, backa” hjälper, utan skiter lite i det. Då vänder jag tillbaka och bestämmer för att köra frilongering istället.
Det går bra till en början och han lyssnar bra, även om han har svårt att hålla galoppen och tycker det är jobbigt, men plötsligt från ingenstans kastar han sig mot longeringspöt, som jag bara använt för att slå i marken, aldrig någonsin på honom.
Nu är han rent av förbannat när jag tar fram spöt, men inte på mig. Lägger jag ner det och använder rösten i stället är han jätte lugn, men lyssnar inte. Tar jag fram spöt räcker det med att jag bara håller i det för honom att börja bocka, stegra och ha sig, även om jag inte ens bett honom om något än.
Ibland väljer han att lyssna på min röst, ibland totalt skiter han i det, och allt blir bara så jobbigt. Känner att varje plan som jag har för den dagen blir kastad för inte ens promenera kan man göra utan att han slutar lyssna. Ridning kan man totalt glömma för han stannar inte, inte på röst, inte på sits och inte heller om man drar allt man kan i tyglarna, vilket jag absolut inte vill göra.
Jag försöker vara positiv varje gång jag åker till stallet, försöker testa nya saker för att få honom och mig att funka tillsammans, men går nästan alltid hem helt slut och bekymrad.
Jag har aldrig känt mig som en så dålig ryttare som jag gör just nu och min förra häst hade jag aldrig något problem med som jag inte kunde lösa.
Vad ska jag göra? Känns så hopplöst när jag inte ens kan hoppa upp på hästen innan han börjar dra iväg från pallen…
Jag tror inte att man ska tänka så mycket på vad man "bör". Du skriver att "Detta var då en varmblods valack som mest hade stått utan att göra någonting förutom att ridas lätt ca en gång i veckan av en tonårstjej, så han var väldigt tunn och hade ingen som helst kondis." Och återigen - detta är nyss. Och - den är väl sex år? Dvs den är ju ung?!
.
