Kaffekoppen
Trådstartare
Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre tjugoårs åldern och mitt liv känns så hopplöst att jag några gånger om dagen de senaste halvåret funderar på hur jag ska kunna avsluta det.
Jag föddes med psykisk ohälsa skulle man kunna säga. Inte ens i dagisåldern kommer jag eller mina anhöriga ihåg att jag var ett lyckligt barn trots att jag aldrig hade någon anledning att vara ledsen och växte upp i en fin familj med två närvarande föräldrar. Jag hade separationsångest från min mamma och grät mig igenom dagarna utan henne. Det pågick under alla år på dagis. Sen började jag skolan och min separationsångest övergick mer till hemmet än till min mamma. Ännu skulle det dröja flera år innan jag blev diagnosticerad med separationsångest så ingen kunde förstå varför jag så gärna ville vara hemma. Jag skolkade mer och mer och blev en hemmasittare i mellanstadiet. Mina föräldrar blev desperata på att få iväg mig till skolan så varje morgon när jag vägrade lämna sängen så blev det till att tvångsklä på mig kläder, bära mig till bilen och köra mig till skolan under hysteriska gråtanfall. Jag började rymma från skolan ofta och kunde spendera hela dagar gömd ute i skogen. Flera gånger blev polisen inkopplad. Jag fick börja gå på BUP i 11 års åldern och där fick jag veta att jag led av separationsångest, ångestsyndrom och depression.
I högstadiet gick jag inte alls till skolan och livet var lugnare för att mina föräldrar hade slutat tvinga iväg mig på inrådan av BUP. Jag läste så gott jag kunde hemifrån och lyckades få slutbetyg i de flesta ämnena. Under slutet på mellanstadiet förlorade jag kontakten med alla mina vänner. Jag orkade helt enkelt inte ha nån kontakt med dem och sen försvann de en efter en.
Jag hade kvar ett behov av sociala kontakter ändå, och sökte mig i hemlighet ut på nätet i hopp om att få uppmärksamhet och få någon att prata med som inte var en familjemedlem eller en BUP-kontakt. Jag kom i kontakt med väldigt många män som jag nu förstår var pedofiler. Jag var i 12-13 års åldern när jag började ha kontakt med många av dem. Nästan alla ville ha nakenbilder och videosamtala om sex. Många utpressade mig att skicka mer bilder och utföra sexuella handlingar på mig själv. Jag träffade ett par stycken och hade fysiska möten. Jag bytte telefon och bytte nummer och stängde av alla mina konton på appar och sociala medier, det var så jag fick stopp på det och jag har haft tur att bilderna aldrig spridit sig till anhöriga. Men jag är ganska säker på att det någonstans på internet nog finns bilder på mig. För jag skickade till så pass många personer, säkert 40-50 stycken så det vore nog otroligt om ingen lagt upp bilderna nånstans på nån porrsida. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag blev groomad men då fattade jag inte det, och jag berättade inte för någon och har än idag inte berättat för varken familj eller psykologer om vad som hände under de åren.
Efter högstadiet orkade jag inte börja gymnasiet så jag försökte jobba istället. Jag fick praktik på några olika ställen men det sket sig alltid för jag tog mig inte iväg hemifrån, så jag sjukanmälde mig eller dök inte upp. Samma problem som jag hade under hela skoltiden. Jag var hemma mest hela tiden. Som 18-åring träffade jag min första riktiga pojkvän och flyttade hem till honom, långt ifrån min hemstad. Han introducerade mig för cannabis, benzo och tramadol. Jag blev frälst direkt och eftersom jag inte gjorde någonting på dagarna, var hemma och var långt ifrån min familj som kunde hålla koll på mig så började jag ta droger varje dag. Vi bodde ihop under två år och jag rökte mest cannabis men tog också en del tabletter. De åren känns som ett långt vakuum när jag tänker tillbaka på dem. Livet kretsade bara kring min ex-pojkvän och droger. Jag var ganska isolerad och var hemma nästan hela tiden och hade inte heller kontakt med någon psykolog under den perioden.
Sen tog det slut, mitt ex klarade inte av att leva med någon som är så instabil och låg hela tiden som jag är. Jag fick flytta hem igen till föräldrahemmet. Jag blev inlagd på psykakuten för att jag försökte ta livet av mig. Där hittades cannabis på ett drogtest så sen har jag varit tvungen att lämna drogtester på psykiatrin med jämna mellanrum. Nu har jag varit ren så pass länge, nästan ett år, så drogtesterna har upphört. I samband med att jag blev inlagd fick jag börja med en medicin som fungerade bra som antidepp tills för ett halvår sen. Fick också lergigan som vid behovsmedicin mot ångest. Runt nyår slutade i alla fall den antidepressiva medicinen att fungera och har inte fått tillbaka effekten trots att vi höjt till maxdos och testat andra mediciner. Har under den här våren även blivit utredd och fått diagnosen högfungerande autism/aspergers.
Jag vet inte varför jag började må så otroligt mycket sämre vid nyårsskiftet och varför medicinen slutade fungera, jag mådde okej i höstas. Bättre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort. Men sen dök jag igen, och har bara börjat må sämre och sämre under hela våren. Psykiatrin är medvetna om att jag börjat må mycket sämre igen men de kan inte hjälpa mig på något annat sätt än genom att försöka hitta mediciner och det lyckas inte.
I och med att jag fått min diagnos autism så innefattas jag av LSS men det kvittar för mig. Det verkar som en enorm och långdragen process att kunna få hjälp med boende och dessutom kvittar det om jag bor hemma, själv, har personal eller inte. Mitt mående är detsamma och det blir inte bättre. Jag vill inte leva längre och det som håller mig tillbaka från att ta livet av mig är som för så många andra att jag inte vill lämna anhöriga i sorg. Men det känns som att allt är outhärdligt. Den enda anledningen till att jag sitter och skriver det här nu är för att jag ätit 250 mg lergigan för en stund sen så jag är trött och utmattad och har ro att sitta vid datorn. Min mamma vill att jag lägger in mig på psykakuten men jag vill inte och har redan testat det och vet att den enda hjälpen de kan erbjuda är theralen och andra mediciner. Det enda en inläggningen på psyk skulle leda till är massa räkningar. Det känns inte som det finns någon utväg för mig. Det enda jag vet och som jag hittat under alla år som får mig att må bra för en timme eller två är cannabis och tabletter. Det känns förjävligt att den enda vägen för att må bra är droger. Men samtidigt vet jag hur jobbigt det är att sluta med och när man väl börjar med det och vänjer sig måste man kunna ta det hela tiden för att allt inte ska bli tusen gånger värre när ruset lagt sig. Därför håller jag mig ifrån det nu även om jag inte drogtestas längre. Men då återstår samma fråga som jag alltid har. Vart tar man vägen när man känner sig fångad i sin egna kropp och som man lever i en bubbla man inte kan andas i och man bara önskar att få dö?
Jag föddes med psykisk ohälsa skulle man kunna säga. Inte ens i dagisåldern kommer jag eller mina anhöriga ihåg att jag var ett lyckligt barn trots att jag aldrig hade någon anledning att vara ledsen och växte upp i en fin familj med två närvarande föräldrar. Jag hade separationsångest från min mamma och grät mig igenom dagarna utan henne. Det pågick under alla år på dagis. Sen började jag skolan och min separationsångest övergick mer till hemmet än till min mamma. Ännu skulle det dröja flera år innan jag blev diagnosticerad med separationsångest så ingen kunde förstå varför jag så gärna ville vara hemma. Jag skolkade mer och mer och blev en hemmasittare i mellanstadiet. Mina föräldrar blev desperata på att få iväg mig till skolan så varje morgon när jag vägrade lämna sängen så blev det till att tvångsklä på mig kläder, bära mig till bilen och köra mig till skolan under hysteriska gråtanfall. Jag började rymma från skolan ofta och kunde spendera hela dagar gömd ute i skogen. Flera gånger blev polisen inkopplad. Jag fick börja gå på BUP i 11 års åldern och där fick jag veta att jag led av separationsångest, ångestsyndrom och depression.
I högstadiet gick jag inte alls till skolan och livet var lugnare för att mina föräldrar hade slutat tvinga iväg mig på inrådan av BUP. Jag läste så gott jag kunde hemifrån och lyckades få slutbetyg i de flesta ämnena. Under slutet på mellanstadiet förlorade jag kontakten med alla mina vänner. Jag orkade helt enkelt inte ha nån kontakt med dem och sen försvann de en efter en.
Jag hade kvar ett behov av sociala kontakter ändå, och sökte mig i hemlighet ut på nätet i hopp om att få uppmärksamhet och få någon att prata med som inte var en familjemedlem eller en BUP-kontakt. Jag kom i kontakt med väldigt många män som jag nu förstår var pedofiler. Jag var i 12-13 års åldern när jag började ha kontakt med många av dem. Nästan alla ville ha nakenbilder och videosamtala om sex. Många utpressade mig att skicka mer bilder och utföra sexuella handlingar på mig själv. Jag träffade ett par stycken och hade fysiska möten. Jag bytte telefon och bytte nummer och stängde av alla mina konton på appar och sociala medier, det var så jag fick stopp på det och jag har haft tur att bilderna aldrig spridit sig till anhöriga. Men jag är ganska säker på att det någonstans på internet nog finns bilder på mig. För jag skickade till så pass många personer, säkert 40-50 stycken så det vore nog otroligt om ingen lagt upp bilderna nånstans på nån porrsida. Nu i vuxen ålder har jag förstått att jag blev groomad men då fattade jag inte det, och jag berättade inte för någon och har än idag inte berättat för varken familj eller psykologer om vad som hände under de åren.
Efter högstadiet orkade jag inte börja gymnasiet så jag försökte jobba istället. Jag fick praktik på några olika ställen men det sket sig alltid för jag tog mig inte iväg hemifrån, så jag sjukanmälde mig eller dök inte upp. Samma problem som jag hade under hela skoltiden. Jag var hemma mest hela tiden. Som 18-åring träffade jag min första riktiga pojkvän och flyttade hem till honom, långt ifrån min hemstad. Han introducerade mig för cannabis, benzo och tramadol. Jag blev frälst direkt och eftersom jag inte gjorde någonting på dagarna, var hemma och var långt ifrån min familj som kunde hålla koll på mig så började jag ta droger varje dag. Vi bodde ihop under två år och jag rökte mest cannabis men tog också en del tabletter. De åren känns som ett långt vakuum när jag tänker tillbaka på dem. Livet kretsade bara kring min ex-pojkvän och droger. Jag var ganska isolerad och var hemma nästan hela tiden och hade inte heller kontakt med någon psykolog under den perioden.
Sen tog det slut, mitt ex klarade inte av att leva med någon som är så instabil och låg hela tiden som jag är. Jag fick flytta hem igen till föräldrahemmet. Jag blev inlagd på psykakuten för att jag försökte ta livet av mig. Där hittades cannabis på ett drogtest så sen har jag varit tvungen att lämna drogtester på psykiatrin med jämna mellanrum. Nu har jag varit ren så pass länge, nästan ett år, så drogtesterna har upphört. I samband med att jag blev inlagd fick jag börja med en medicin som fungerade bra som antidepp tills för ett halvår sen. Fick också lergigan som vid behovsmedicin mot ångest. Runt nyår slutade i alla fall den antidepressiva medicinen att fungera och har inte fått tillbaka effekten trots att vi höjt till maxdos och testat andra mediciner. Har under den här våren även blivit utredd och fått diagnosen högfungerande autism/aspergers.
Jag vet inte varför jag började må så otroligt mycket sämre vid nyårsskiftet och varför medicinen slutade fungera, jag mådde okej i höstas. Bättre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort. Men sen dök jag igen, och har bara börjat må sämre och sämre under hela våren. Psykiatrin är medvetna om att jag börjat må mycket sämre igen men de kan inte hjälpa mig på något annat sätt än genom att försöka hitta mediciner och det lyckas inte.
I och med att jag fått min diagnos autism så innefattas jag av LSS men det kvittar för mig. Det verkar som en enorm och långdragen process att kunna få hjälp med boende och dessutom kvittar det om jag bor hemma, själv, har personal eller inte. Mitt mående är detsamma och det blir inte bättre. Jag vill inte leva längre och det som håller mig tillbaka från att ta livet av mig är som för så många andra att jag inte vill lämna anhöriga i sorg. Men det känns som att allt är outhärdligt. Den enda anledningen till att jag sitter och skriver det här nu är för att jag ätit 250 mg lergigan för en stund sen så jag är trött och utmattad och har ro att sitta vid datorn. Min mamma vill att jag lägger in mig på psykakuten men jag vill inte och har redan testat det och vet att den enda hjälpen de kan erbjuda är theralen och andra mediciner. Det enda en inläggningen på psyk skulle leda till är massa räkningar. Det känns inte som det finns någon utväg för mig. Det enda jag vet och som jag hittat under alla år som får mig att må bra för en timme eller två är cannabis och tabletter. Det känns förjävligt att den enda vägen för att må bra är droger. Men samtidigt vet jag hur jobbigt det är att sluta med och när man väl börjar med det och vänjer sig måste man kunna ta det hela tiden för att allt inte ska bli tusen gånger värre när ruset lagt sig. Därför håller jag mig ifrån det nu även om jag inte drogtestas längre. Men då återstår samma fråga som jag alltid har. Vart tar man vägen när man känner sig fångad i sin egna kropp och som man lever i en bubbla man inte kan andas i och man bara önskar att få dö?
