Allt blir fel, hur man än gör (jul)

[Aliche]

Önskar jag kunde säga det så enkelt och rakt. Men ingen av dem skulle köpa att man hellre sitter själv hemma än firar med allt de har att erbjuda med mat, klappar, gran, sällskap och allt man ska ha inför jul. Det är då jag menar att man låter så otacksam, som att det inte duger, det de erbjuder.

Fast alltså de behöver inte "köpa det". Du är vuxen. De är vuxna. Hon vill fira på sitt sätt. Du vill fira på ett annat sätt. Din pappa verkar inte vilja fira alls. Du förklarar lugnt, sansat och sakligt för din pappa (hans sambo behöver inte vara inblandad) att DU tänker fira/inte fira jul på sättet X för du mår bäst av det och vill han komma och vara med dig och din bror är han hjärtligt välkommen men du tänker inte medverka på hans sambos firande för du tycker inte om det.
De behöver inte "köpa" nånting av dina anledningar, de får respektera det för du är vuxen och väljer själv. Säg att det handlar inte om dem utan om dig och att du tänker fira på det sätt du mår bra av. Känn inte att du måste rättfärdiga dina känslor för dem för du har alltid rätt att känna som du känner, hur de uppfattar dina känslor får stå för dem. Du kan aldrig säga ifrån på ett sätt som känns bra för alla, det går inte. Det kommer förmodligen kännas jobbigt just då men det blir bättre och det finns bara 2 alternativ i det här läget:
1- Du säger ifrån och firar som du vill med eller utan pappa och du mår bra.
2- Du säger inte ifrån och får för alltid sitta med påklistrat leende och må dåligt på pappas sambos julfriande.
Det vore jättemysigt med ett alternativ där alla får som de vill men det är inte rimligt, duktig flicka syndrom är väldigt vanligt och jag led länge av det själv men de som mår bra av att du sätter alla andra före dig själv och tar ansvar för alla andras känslor är just alla andra- inte du själv. Att sätta sitt eget välmående först är inte att vara egoistisk eller självisk det är att vara vuxen och ansvarsfull- mot dig själv.
Det skadar faktiskt inte din pappa om du firar på eget håll för han har ett eget val också. Han kan säga till sin sambo att han inte mår bra av fullt hus och stort firande- han är också vuxen oavsett om han är melankolisk eller inte. Han kan ta diskussionen hur de kanske kan kompromissa så både han och hans sambo blir nöjda med julen. Men det är HANS ansvar och HANS val hur han hanterar sina problem- inte ditt. Jobbigt? Absolut! Kommer det kännas pissigt och som du är världens sämsta dotter? Mycket möjligt! Men det är övergående, tro mig jag har gjort precis det här med att säga ifrån och välja mig själv först.
Har man levt med duktig flicka syndromet länge så kommer det aldrig kännas bra med en gång när man säger ifrån, det är bara att acceptera men det går över och sen blir allting så mycket lättare.
Det finns ingen sugarcoating, bomull eller känslomässig bubbelplast du kan använda för att få det att kännas bra för er båda, man får bita i det sura och tänka på att inte ursäkta dig själv för hur du känner. Du gör inget fel. Du känner inget fel. Du väljer harmoniskt före jobbigt.

 

[mandalaki]

Skyll på hunden. Den kan inte vara ensam och blir för stressad av att vara med. Eventuellt kan du åka dit en timme med samma ursäkt. Sedan måste du hem till hunden.

Och julklapp hade jag inte köpt efter beslutet ni tagit. Du kan säkert prata med din pappa om det efter helgerna om han är mindre deppig då.

 

[Raderad medlem 6459]

@Skumtomten

Du har tusen och en goda skäl till att inte behöva gå, fastän du egentligen bara behöver ett: Du vill inte. Som du ser i tråden tycker alla här samma sak; det är vuxna människor vi talar om och det är orimligt att du av snällhet ska ställa upp år efter år på ett julfirande du inte vill vara med på. Du har flera ursäkter du kan använda (hunden är bra!) om du inte vill behöva säga nej rakt ut. Det går alltså att ordna om du vill, även om det känns svårt och läskigt.

Faktum är att jag är i lite samma sits som du. Inte om julfirande, men om andra saker där min familj förväntar sig eller ber mig om saker som jag inte kan säga nej till. År ut och år in klagar jag till min partner om hur svårt det är för mig att säga nej, hur ledsen jag blir på dem att de inte backar av sig själva, hur stressande det är att hantera. Så här höll jag på tills min partner till slut fick lite nog och sa till mig att nu när jag vet att detta inte kommer sluta av sig självt så har jag ju bara två val: Sluta säga ja (genom att våga stå på mig eller genom att använda en bra ursäkt) eller fortsätta som nu - men då måste jag också acceptera min del i att upprätthålla det och kort sagt sluta klaga till honom. Jag förstår honom, jag är lika less på det som han är. Så från och med nu säger jag nej, det får fan räcka nu (men med lite andra ord ). Det är svårt, för jag vill inte göra någon ledsen.

Jag tycker du ska göra samma sak: Bestäm dig för att den här julen firar du som du vill - och så ser du till att komma ur firandet med din familj.

 

[Skumtomten]

Förlåt att jag inte svarat mer i tråden. Mitt internet är helt knäppt, så kommer bara in korta stunder innan jag blir utloggad igen. Jag ska försöka prata med både pappa, hans sambo och min bror om hur vi ska försöka lösa detta.

 

[AgentCarter]

Bli magsjuk om du vill undvika konflikter och återhämta dig till nästa år. Nu känns som för nära för att orka bearbeta det hela med dina känslor och så vidare.
En riktig magsjuka låter tom trevligare än det du beskriver

 

[nickan1]

Jag tycker trådar av det här slaget dyker upp på Buke varje år runt den här tiden. Vuxna människor som har ångest inför julfirandet för att de firar på ett sätt som de inte vill. Som fastnat i gamla mönster sen barndomen, försöker göra andra till lags för att det är jul och inte svika någon o.s.v. Om du inte orkar säga ifrån detta året så skyll på magsjuka eller vad sjutton som helst för att slippa. Sen nästa år ägnar du åt att dig att stärka dig själv, inte få skuldkänslor för att du säger hur du vill ha det och inse att du är en vuxen människa som har självbestämmanderätt.

Det ingår i att bli vuxen att kunna ta konflikter, kunna säga nej och kunna tala om hur man själv vill ha det. Kan man inte det så tror jag att man behöver jobba med sig själv för att få ett bättre liv och slippa ha skuldkänslor över alla beslut för att man inte alltid gör alla andra till lags hela tiden. Och sluta med att sätta sig själv och sina egna känslor på undantag ständigt och jämt.Men det är bara min åsikt och kanske inte alla känner så.

 

[Lovisaleonora]

Helt ärligt kan du meddela att du mår för dåligt för att fira jul hos dem. Det är sant. Att det sedan inte är magsjuka utan julångest är inget du behöver redovisa.

Förklara att eftersom du mår dåligt är du mycket nöjd över att fira med din vovve. Erbjud dig att komma över på annandagen för att dricka en kopp julkaffe.

Problem solved.

Själv har jag inte firat jul sedan.... 1989. Och är mycket nöjd med det. De som har ett problem med det får ha det problemet själva.

 

[Sar]

Nu börjar ångesten komma krypande och jag hatar att känna såhär varje år.

Mina föräldrar är skilda sen ca 30 år tillbaka, de har två barn, jag och min bror. Vår mamma firar inte jul alls och därför har brorsan och jag mer eller mindre tvingats till detta spektakel på min pappas sida. Religösa farföräldrar som gjorde varje jul till en pina. Det skulle ätas och ätas och klockslagen var exakta, ingen fick tex missa Kalle Anka och då åt man knäck och ischoklad vare sig man ville eller inte, sen var det julklappsutdelning tillsammans med kaffet efter detta. Vi skulle tindra med ögonen och tacka allt vad man kunde för julklapparna som mestadels bestod av dyra fina delar av kaffeservis och silverskedar. Inget man uppskattade när man var mellan 10-20 år direkt. Jo, vi fick lite annat också, men hårt sagt, så var jularna redan då väldigt tråkiga, något man genomled.

Nu är farföräldrarna inte i liv längre och helt plötsligt var det jag som skulle bjuda in till jul. Jag är ju flicka och det var ju bara pappa,min bror och hans två barn, så det gick väl ganska bra, om man bortser från att ingen av oss gillar julen och ingen har något direkt att prata om. 3 år firade vi alltså hemma hos mig. Min pappa tillhör de mest melankoliska och osociala personer jag träffat, och min bror och jag känner väl att julen inte är direkt någon glädje, det är för barnens skull vi tvingade ihop oss.

Men för ca 4 år sedan träffade vår pappa en ny kvinna som han nu är sambo med. Hon älskar julen och nu ska det firas ordentligt. Massa mat, hennes barn och barnbarn kommer långt ifrån, stannar i över en vecka och invaderar hela huset. Förra årets julklappar var den största julklappshög jag någonsin sett, det är tomte och förväntningar på den perfekta julen. Jag, min bror och hans barn har nu vart där i två år innan.

För ett par veckor sedan fick jag inbjudan av pappas sambo, och pratade då även i telefon med pappa. Vi bestämde, på min begäran, att inte köpa några julklappar, vilket både min bror och pappa var jättenöjda med. Ingen av oss gillar att tvingas köpa massa struntsaker till varandra bara för att det är jul, och det kändes så skönt, då jag dessutom är superfattig pga helt andra orsaker.

I går fick jag återigen ett telefonsamtal av pappas sambo. Då berättar hon att pappa, i vanlig anda mår dåligt inför jul. Han är som sagt, oerhört osocial och melankolisk, så nu har han ångest inför jul och att hennes barn ska komma och bo där en vecka. Han känner sig tvingad att vara social när han bara vill vara ifred, vilket resulterar att han är där fysiskt, men han pratar inte och sitter i sin egna värld. Detta visste jag, men sen berättar hon att pappa köpt julklappar till min bror och mig för 1000 kr var, och att pappa sagt till henne att han köper till oss, men aldrig får något tillbaka. Jag blev jätteledsen, då jag förra året köpte både en ganska dyr sak till honom och dessutom hade gjort en personlig sak till honom som jag lagt ner otroligt mycket tid på. Nu hade vi ju bestämt att inte köpa något denna jul, och jag får detta slängt i ansiktet att jag iallafall borde köpa något till honom.

Så nu kryper ångesten på. Jag vill inte ens fira jul, inte med folk jag inte känner ( hennes barn, deras sambo/män och barnbarn), inte med julklappar för 10-tusentals summor som insats, inte med mat som står mig upp i halsen, inte med ett glatt leende och tindrande ögon som jag gjort varje år i ett försök till skådespeleri inför alla. Samtidigt känner jag pappa bättre än så, han hatar ju också julen och allt vad det innebär, men han skulle tycka det var ännu värre och samtidigt bli väldigt besviken om inte hans egna barn kommer när hans sambos släkt är där, även om han inte pratar med oss när vi väl är där. Och nu då julklapp till pappa som inte har några intressen mer än trädgård och bridge, samtidigt som han har tillräckligt med pengar att köpa det han vill och är kräsen på det han tycker är bra och duger till honom. Jag har ju knappt mat till mig själv nu, till nästa lön kommer den 23/12.

Som en sista sak lever jag med en hund som inte klarar av att vara ensam hemma så många timmar, och som blir superstressad av denna miljö jag tvingas ta med honom i under julen, med tomte, med prasslande papper, med barn som springer runt honom, passa honom för levande ljus. Jag mår dåligt, min hund mår dåligt, min bror mår dåligt, min pappa mår dåligt, och ändå ska det firas så glatt att det är julafton.

Tack för att ni orkat läsa så långt som hit. Ville bara skriva av mig allt,och om någon har någon bra lösning, något bra julklappstips eller bara en jättebra ursäkt att komma undan allt i jul så lyssnar jag gärna.

/ Skumbananen som för tillfället har ett anonymt nick men är gammal användare här

Har du nu haft jul i 3 år innan det här är det väl din brors tur om ni nu känner att ni vill ha ett alternativt firande där er pappa kommer bort från sambons släkt. Och firandet styr ni ju upp hur ni själva önskar, det kan vara en pizza och julklappsspel likaväl som klassisk julmat med efterföljande innebandymatch.
Eller så väljer du helt sonika att fira själv med ursäkten att du känner att du behöver vara ifred.
Har nu din pappa köpt present till dig fastän ni kommit överens om att inte göra det då är det hans problem. Jag känner mig helt frågande inför att barn ( vare sig de är vuxna eller ej) ska behöva lägga lika mycket eller mer pengar på julklapp. Och att din pappa klagar på att han inget får, kan det verkligen stämma?! Min pappa önskar sig varje år en minuts lugn och ro som julklapp men är glad över den bok el. liknande som han får men jag har inget som helst dåligt samvete över att hans julklappar till mig är dyrare.

 

[Philosophia]

Känns också så väldigt elakt mot pappa, som trots att han är som han är, skulle känna sig så besviken om hans egna barn inte kommer, och han tvingas till hennes släkt som han inte känner och redan har ångest över.

Ni har jag inte läst hela tråden än, men jag reagerar över det här.

Din pappa är en vuxen människa och kan ta ansvar för sina egna relationer. Hur kan ansvaret för hur han hanterar det lastas över på dig? Du är inte hans personliga ångestdämpare.

Och att din pappa känner sig ledsen över att han inte får tillräckligt med julklappar av sina BARN är helt huvudlöst.

 

[Philosophia]

Vi har inte pratat om just julen och dess firande. Jag vet att pappa inte vill göra så stor sak av det, men här får ju även han anpassa sig mot sin vilja när hennes barn med familjer kommer. Det är det pappa mår mest dåligt över, och det kan jag inte göra något åt, men att svika honom även på julafton känns så hårt på något sätt.

1, Jag vill inte skita i pappa. Jag är nog en sån person som mår dåligt när jag vet att andra gör det.

2. Nej, jag borde inte det, men det är just så jag känner, att jag sviker honom i en för honom jobbig situation.

Jag förstår att det inte är ett alternativ att "svika" din pappa. Min känsla när jag läser det du skriver är att han nog led lika mycket som du när julen firades med dina farföräldrar och att det förmodligen inte var så lättsamma firanden heller när han var barn.

Det är dags att bryta mönstret att lida för någon annans skull, både för dig och för din pappa. Din pappas sambo är säkert en fantastiskt trevlig person och det är säker jobbigt för henne att se din pappa våndas kring jul. Men att tvinga dit dig (och din bror?) och ha ännu fler lidande personer på plats känns som ett riktigt bra recept på en Norénjul. Det kan väl knappast kännas bra ens för din pappas sambo, som älskar julfirandet. Det blir ju misär för alla. Själv tycker jag att det är jättetrist att göra något som jag tycker om i närvaro av folk som sitter och försöker dölja (eller inte ens dölja) hur mycket de ogillar aktiviteten. Jag påverkas mycket av andras känslostämning och humör och, så då är det bäst för alla parter att bara de som tycker att aktiviteten är meningsfull är närvarande.

Jag tycker att du ska prata med din pappa och hans sambo om det här - inför den här julen och kommande jular. Ärligt talat så kan det bara bli ett positivt utfall då ingen verkar riktigt nöjd med hur det är just nu. Varianter på hur det kan lösas är många. Din pappa och hans sambo kan fira lilljul dagen före julafton om de vill det och sedan tillbringar han julen på annat ställe eller så ber sambon att någon annan i hennes familj är värd för julfirandet så att hon reser bort över julen, osv.

Lösningen är ni åtminstone börjar pratar om det.