Sv: Allmänna dejtingtråden
Jag knapplånar mig själv för att fortsätta min monolog angående kärleken till min kompis. För jag tror fasen att det är kärlek.
Sen vad som skall göras av den är en annan fråga.
Jag har kommit till en extremt vuxen insikt. Släpp kärleken fri. Är det på allvar kommer den tillbaka.
Jag har precis kramat hejdå efter en god middag över en flaska vin och fyra timmar enormt givande diskussioner där vi båda pratade igenom hur vi ser på relationer. Djupare än vi brukar, vad vi söker i en relation, mönster i tidigare relationer, och lyckades indirekt ta upp frågan om honom och mig på ett bra sätt. Jag rekommenderade honom dessutom att satsa på tjejen trots avståndet, försöka ses så ofta det går, så borde han lyckas reda ut vad han vill. Antingen är hon rätt eller inte. Han är lite orolig för att hon kanske är lite för lugn och kan bli tråkig i längden. Det lär ju visa sig. Och är det jag som är the one "egentligen" så kommer han tillbaka, och under tiden kan jag göra vad jag vill. Jag skall inte fastna i en "hang up" på honom.
Jag är ju enormt kluven till vad jag vill med honom, han är enormt kluven till vad han vill. Han vill å ena sidan inte vara ensam, han vill å andra sidan inte bara kasta sig in i en ny relation nu med "första bästa som dyker upp", han har ju varit sambo i nio år. Han vill vara själv ett tag till egentligen och bara behöva ta hänsyn till sig själv.
Han sa att han egentligen skulle önska att både han och tjejen kunde ge det lite mer tid att mogna och istället för att kasta sig in i ett förhållande skulle vilja att de båda träffade lite andra människor för att känna om det verkligen är rätt. Samtidigt som han ju förstår att det inte är "politiskt korrekt".
Det är precis huvudet på spiken för min känsla för honom. Jag vill träffa andra och utvärdera om han är the one eller inte.
Jag sa till honom att i den bästa av världar skulle jag ha velat göra samma sak om det var
jag som var i samma situation, om det fanns osäkerheter och det var fråga om att inleda ett seriöst distansförhållande eller inte. Är det rätt så är det rätt, och antingen vet man det genom att man inte
vill träffa andra, eller genom att det förhoppningsvis iallafall känns fel att träffa andra. Och gör det inte det så är antagligen inte "distanspersonen" den rätta.
Hade det varit så att jag var tvärsäker på personen i fråga att jag ville ha just DEN så skulle jag absolut inte velat att den var ut och träffade andra. Även om jag skulle
vilja kunna säga att jag är så open minded.
Han ledde in samtalet på kompisdiskussionen igen, han sa något i stil med att man normalt känner rätt snabbt om det är något eller inte? (med ett frågetecken) Där jag nu tog mig i kragen och sa att jag inte håller med om att det alltid är så att man efter bara ett par ggr "vet" om det bara är en kompisrelation eller inte, jag har varit med om att det växer fram med tiden, vartefter man lär känna varandra ordentligt. Jag drog ett par exempel från min bekantskapskrets, och från en tidigare erfarenhet jag själv haft där jag i början inte var intresserad av kompisen, men efter att ha känt honom ett bra tag faktiskt blev kär i honom.
I believe I made my point.
Dessutom diskuterade vi vad vi söker i en relation, och vi söker samma sak, hans önskemål stämmer in på mig, och mina på honom. Jag tror att vi är båda helt överens om att vi förmodligen skulle passa bra ihop, men i nuläget är vi inte där att vi skall göra något åt det.
Han tycker också att jag måste göra upp med mitt förflutna, jag jobbade utomlands för över tio år sedan och har inte varit tillbaka sedan dess, men nu borde jag. Och så avslutade han det med
"bara det inte är det dummaste jag gjort att skicka iväg dig dit, tänk om du blir förälskad och fastnar!"
