Det jag inte gillar är att man direkt går till abstrakta förklaringar som mansroller, könsnormer och strukturer när det ofta finns basala lösningar man kan titta på. Finns könsnormer och mansroller? Absolut. Är det svaret på allt? Nej, det tror inte jag. Finns det biologiska skillnader? Absolut. Är det svaret på allt? Nej, det tror inte jag. Men däremot är det en ända som inte kommer ändra sig och innan man konstaterar vad som skiljer sig rent biologiskt och hur detta sedan uttrycker sig i roller och normer så gör man sig själv imo en björntjänst och missar möjliga lösningar på problem.
Jag har följt denna och tidigare trådar om mansrollen, våldtäktskultur och patriarkatet. Hur är det möjligt att ifrågasätta att det finns en mansroll? Naturligtvis finns det en mansroll, som pojkar och män förväntas leva upp till mer eller mindre. Och nej, mansrollen dikterar inte att en man ska våldta eller förgripa sig på kvinnor, men den ger grundläggande strukturer som gör det möjligt.
Mansrollen finns överallt i samhället och barn börjar formas direkt från födseln. Vi köper rosa saker och dockor till flickorna och blåa saker och bilar till pojkarna. Och sedan fortsätter det...
Jag har alltid under min uppväxt tagit för mig, satt tydliga målbilder och ansträngt mig för att ta mig dit, tagit en ledarroll och stått upp för mina åsikter. Detta är vanligtvis "manliga" attribut och till följd av detta har jag blivit stämplad som bitch, känslokall m.m. Jag har alltså bara gjort som killarna i min omgivning, och därtill på ett snällare sätt än min bror, men de blev aldrig kallade för känslokalla.
Jag vill påstå att jag lever i ett extremt jämställt förhållande där jag och min (manliga) sambo delar på hushållssysslor, trädgårdssysslor, bilskötsel m.m. När detta kommer på tal på fikarasten eller med vänner så betonas genast vilken oerhört snäll man jag har som tvättar/städar/lagar mat. Han är även vid flera tillfällen blivit kallad mes/toffel, både direkt och bakom ryggen. Som man anses du vara en mes om man, som i hans fall, hjälper till hemma och delar på hushållssysslorna, gillar romantiska filmer, gillar djur och inte tycker att det roligaste i världen är att få olja på händerna.
Det är mansrollen och kvinnorollen. Jag är övertygad om att alla kan acceptera att den finns. Sedan kan man naturligtvis gå utanför den - jag har gjort det! Och det behöver inte innebära allvarliga konsekvenser (lite skällsord bara).
Så mansrollen, som den ser ut i Sverige, dikterar inte våldtäkt eller övergrepp, men den underlättar och skapar förutsättningar för det. Mannen "ska" vara den som tar hand om sin familj och beskyddar sin kvinna. Detta lägger förutsättningar för ett "ägandeskap" av kvinnan. Denna bild av ett heterosexuellt förhållande sprids överallt och mäns våld ursäktas.
- I skolan ursäktas pojkar som slår tjejer med att de gillar tjejerna och tjejerna borde vara tacksamma för uppvaktningen.
- Killar som är stökiga i skolan ursäktas med att pojkar är pojkar och mindre stökiga elever erbjuds hörselkåpor.
- Tonåriga killar förväntas vara kåta och enbart tänka på sex. Av någon anledning förväntas tonårgia tjejer vara duktiga i skolan och tänka på sin utbildning...
Detta löper genom hela barndomen och tonåren. Det blir då "tillåtet" för en kille att slå, putta och tafsa på en flicka. Jag har suttit med lärare som sagt att han gillar dig, bry dig inte och var glad att en kille visar uppskattning efter att jag blivit tafsad på och kallad hora. Vi "ursäktar" killars beteende i skolåren och förväntar oss att de helt ska upphöra när de blir äldre, men istället eskalerar det.
- I majoriteten av alla filmer där ett par förlorar ett barn, anhörig eller liknande så bryter kvinnan ihop totalt medan mannen är tyst, gråter inte och börjar planera revansch/nytt barn/nytt jobb/whatever. Män gråter inte.
- Samtliga av mina kvinnliga vänner som skaffat barn har tagit mammaledigt, gått ner i arbetstid, bytt jobb eller liknande. Ytligt bekanta som inte har följt denna norm har blivit hårt ifrågasatta i sitt föräldraskap. Männen jobbar på som om inget har hänt.
- Jag har bevittnat hur anhöriga har ursäktat män som fysiskt förgripit sig på kvinnor med att han var full, hon var uppkäftig eller hon "höll på" med hans kompis.
Detta är saker som förstärker att mannen är den som ska ta ansvar, försörja familjen och beskydda familjen. Han är den fysiska parten i förhållandet medan kvinnan är den omhändertagande parten. Som kvinnan blir du itutad att uppmärksamhet är positivt, oavsett hur den ser ut. Och som man blir du itutad att du ansvarar för kvinnan, vilket i vissa fall går över i ett ägandeskap.
Slutligen vill jag bemöta den biologiska aspekten som hela tiden lyfts. Det finns biologiska skillnader mellan könen, men jag har oerhört svårt att tro att det är fysisk styrka som är avgörande. Om man ser till historien så har det som legat kvinnor i fatet alltid varit barnafödande. Det är även denna skillnad som betonas i de flesta religiösa skrifter som i mångt och mycket etablerat det moderna patriarkatet.
Just det här med att männen måste ta ansvar.. ok? Ja han gör fel. Troligtvis är han dessutom väldigt medveten om det men skiter i det. Hur ska vi gå vidare då? Påpeka att han borde ta ansvar?
Och detta citat är så idiotiskt så jag vet inte vad! Byt ut tafsande/våldtäkt mot mord så hoppas jag du ser hur idiotiskt det blir. Vad ska vi göra med mördare? För tro mig, alla som mördar vet att de gör fel, så att påpeka deras ansvar och ge påföljd är meningslöst. Låt oss istället fokusera på att mordoffret inte borde befunnit sig på platsen, borde sett till att vara beväpnat eller kanske inte borde ha provocerat mördaren.
