Alla era tankar om narcissism

[nyttnick]

Jag anser att jag är bäst lämpad att avgöra vad jag behöver för att kunna släppa saker. Helt uppenbart har jag inte kunnat släppa saker runt honom, därav KBT-n. I KBT-n har vi analyserat vad det är hos mig som triggar, det utlösande och vad det är för reaktioner och tankar hos mig som leder till att jag stannar kvar i destruktiva tankebanor och som tar energi och ork från mig ch som leder till att jag blir spänd, stressad och inte mår så bra som jag skulle vilja.

En vanlig och välmenande, men inte fungerande kommentar från omgivningen är just "Det är bara att släppa det, ägna det ingen energi, låt honom inte ha den makten" osv. Det funkar inte hos alla att bara tänka " det skiter jag i". Jag är en sån och därför krävs nått annat.

Det finns två saker som utlöser detta. Det ena är oro och det andra är sorg/smärta. Det är i det förgångna och i framtiden och mycket korta stunder i nuet. Nuet kan man inte komma ifrån, men det förgångna och det som ligger i framtiden kan man påverka. För att jag ska kunna släppa det förgångna så behöver jag förstå. "Han är knäpp" räcker inte för att förstå eftersom en stor del av mina varför och frågeställningar rör även mina reaktioner, handlingar och efterföljande känslor och tankar. (Exempelvis olika varianter av gas lighting).

När jag nu har läst in mig på alla dessa sätt som narcissister agerar på så fick jag svar och förklaringar på mer än 90% av alla mina varför. En stor del av mina skuld och skamkänslor försvann omedelbart.

Kvar finns en oro för framtiden. Exakta händelser kan ju ingen förutse, men mitt sätt att hantera oro för framtiden är att vara insatt, påläst och informerad. Ju mer kunskap, desto större chans att man agerar mer logiskt och produktivt om man hamnar i en situation framöver. Vet jag att jag har förmågan att hantera något när det uppkommer, så oroar jag mig inte för det.

Kvar finns nuet och där kan vi alla uppleva sorg och smärta och ilska och det kommer vi aldrig ifrån.

Så, jag ser ingen risk eller fara med att jag sätter en - kalla det vad ni vill: etikett, hobbydiagnos, stoppa in i ett fack, kvasivetenskapligt begrepp eller vad sjutton som helst. Jag anser, utifrån mina erfarenheter och det han utsatt mig för, att han är narcissist. Och den åsikten har hjälpt mig en stor bit på väg oavsett hur många som hävdar att det inte hjälper.

Mina barn har aldrig och kommer aldrig höra mig yttra nedsättande eller elaka ord och åsikter om deras far. Heller inte denna åsikt om honom. Den är för mig och för min väg mot att leva ett liv där inget han säger och gör tar så mycket energi av mig att det påverkar mig nämnvärt. Så att jag tänker detta om honom kommer inte att påverka honom, inte mina barn och inte någon annan. Den är för MIG. Det kan rimligtvis inte skada någon annan, ens när den finns på ett socialt forum. Jag har inte suttit och delat med mig av exempel här, på det som har gjort att jag kommit till min slutsats, så risken att någon annan går hem och sätter en diagnos på någon i sin omgivning pga detta finns inte heller. Tilläggas bör att det är inte i huvudsak det som står i tråden från separationen som övertygat mig, det är helt andra saker.

 

[tanten]

Jag kan fullt begripa din önskan om att sätta en etikett. Det hjälper.
Jag växte upp med en psykiskt sjuk förälder och många gånger har jag ledset konstaterat att hennes enda intresse var hon själv. Och vi hade inte samma fritidsintressen så att säga...
Det var länge sedan hon dog men hon stjälper en hel del i mitt liv fortfarande.

 

[Elftor]

Följdfrågan, för det har jag inte heller hittat några entydiga svar på, är förstås om en narcissistisk förälder kan föra över det till barnens genom sitt beteende, om barnen har en motpol i den andra föräldern. Måste jag överkompensera, räcker det med good enough eller kan det gå åt vilket håll som helst oavsett vad jag gör?

Exet har ju syskon som är diagnostiserade, vill inte outa vad de har för diagnoser, men uppväxten var rätt kaotisk för dem alla av många orsaker.

Jag tvivlar på att någon har ett bra svar på det, men jag skulle gissa att måste försöka "slappna av" och vara en bra förälder bara. Att överanalysera, oroa sig och anpassa sin strategi för uppfostran kan nog göra relationen ganska konstig.

 

[Dentaku]

Jag anser att jag är bäst lämpad att avgöra vad jag behöver för att kunna släppa saker.

Jag tänker inte säga något om din övriga situation, bara att den här inställningen kan vara lite farlig. Det är möjligt att du har rätt men jag hoppas att du är öppen för att det kan finnas bättre sätt än det du anammat så att du inte helt låser dig på det. Det handlar inte om att ta till sig alla råd man får av omgivningen men att vara öppen för eventuella alternativa lösningar som professionella vårdkontakter föreslår.

 

[nyttnick]

Jag tänker inte säga något om din övriga situation, bara att den här inställningen kan vara lite farlig. Det är möjligt att du har rätt men jag hoppas att du är öppen för att det kan finnas bättre sätt än det du anammat så att du inte helt låser dig på det. Det handlar inte om att ta till sig alla råd man får av omgivningen men att vara öppen för eventuella alternativa lösningar som professionella vårdkontakter föreslår.

Och du tror inte att min KBT-terapeut skulle säga till om jag barkade helt åt fanders?

Jag vill bara göra det bisarra och stundtals helt surrealistiska som jag utsatts och utsätts för begripligt. Om jag kan stödja mig på denna etikett och på så vis släppa det och jag känner att det funkar för mig så ser jag inget farligt i min inställning heller.

Vad är worst case scenario? Att jag hade fel och fortfarande lägger mer energi än jag vill på exet.

Hur jag agerar praktiskt och hanterar vardagen är ju utarbetat sen länge, det här handlar ju om att hantera det ändlösa tjattret inne i huvudet. Det är bara inne i mitt huvud, att hitta ett lugn och en acceptans för allt så att det inte dränerar mig på energi.

 

[nyttnick]

Jag tvivlar på att någon har ett bra svar på det, men jag skulle gissa att måste försöka "slappna av" och vara en bra förälder bara. Att överanalysera, oroa sig och anpassa sin strategi för uppfostran kan nog göra relationen ganska konstig.

Fast det är ju för att inte oroa mig som jag vill ha information. Det beskrev jag ovan. Jag vet ett antal barn som har fått en fantastisk guidning ut i livet, där en eller båda föräldrarna verkligen har överkompenserat och lyckats få barnet till fullständigt fantastiska vuxna människor, trots att spelkorten ifrån början varit väldigt ogynnsamma.
Sen har jag sett de som fått samma kort att spela med och som inte har haft föräldrar som velat ge mer än good enough och det har blivit problem.
Sen finns det självklart ett helt gäng på någon gråskala där mittemellan.

Så om det finns något som är viktigt att ta hänsyn till så är det väl bra att få veta det? Det ändrar ju inte strategin för uppfostran i stort.

Jag kan jämföra det med att få veta att mitt barn är glutenintolerant. Jag ändrar inte kosthållningen i stort utan bara den del som avser gluten.

 

[Dentaku]

Och du tror inte att min KBT-terapeut skulle säga till om jag barkade helt åt fanders?

Som sagt; jag säger inte att du är fel ute. Bara att det är bra att inte låsa sig helt på att man själv alltid vet bättre än någon annan vad man behöver för att må bra.

 

[nyttnick]

Som sagt; jag säger inte att du är fel ute. Bara att det är bra att inte låsa sig helt på att man själv alltid vet bättre än någon annan vad man behöver för att må bra.

Fast den kommentaren jag skrev uppkom som svar på att andra, utan att ge alternativa möjligheter eller förslag, bara konstaterar att det inte kommer att funka för mig. Det lär de definitivt inte veta bättre än jag.

Men jag tror att det alltid i slutändan är viktigt att det är man själv som fattar beslutet om vad som är bra. Bolla med andra, få input och nya idéer av andra, men i slutänden göra det aktiva beslutet själv. Att någon säger åt mig att något jag känner är bra för mitt mående, inte fungerar är ungefär lika trevligt som att någon talar om för mig att jag inte får välja bil, hus eller kläder åt mig själv, för jag vet inte vad jag behöver och vill ha.

 

[Elftor]

Jag kan jämföra det med att få veta att mitt barn är glutenintolerant. Jag ändrar inte kosthållningen i stort utan bara den del som avser gluten.

Ja, jag tycker inte att det är fel att reflektera som du gör, men jag tror jag att det kan bli konstigt om man blir för strategisk. Psykologi och relationer är ju krångligare än gluten-intolerans .

Narcissisister är i min erfarenhet ganska enkelspåriga, och kunskap kan utan tvekan hjälpa när man måste ha med dem att göra, men det känns som om det blir oerhört mycket krångligare att veta hur man ska hantera barn som har en relation till en narcissist.

Det är nog viktigt att vara lyhörd och anpassa efter hand.

Jag kan rekommendera boken jag nämnde i mitt inlägg tidigare. Jag blev lite besviken över att den innehöll ganska mycket om uppväxt eller barndom eftersom jag var mer intresserad av arbetsliv, men för dig kanske det kan vara intressant.

 

[Dentaku]

Anledningen till att jag vände mig mot det jag citerade är att jag själv har väldigt god erfarenhet av att pröva lösningar och metoder som jag var övertygad inte skulle hjälpa mig "för det är inte så jag fungerar".

Det handlar naturligtvis inte om att du ska sluta göra saker som du märker att du mår bra av.

 

[tara]

Nä, det kan jag ju inte vara säker på, speciellt eftersom man pratar om att ta bort begreppet narcissism och föra in det under psykopati, men spelar det någon roll?

Jag har läst om psykopati också och visst finns det mycket som påminner, men lika klockrent som beskrivningarna runt narcissister var det inte.

Det spelar väl ingen roll egentligen eftersom vi förmodligen , de flesta av oss, är lekmän. Det definitionerna kan göra är att man kan hitta beskrivningar och nya lösningar. Sedan måste man fundera igenom, vilken beskrivning stämmer, vilken lösning är tillhjälplig osv. Det var en teori. Narciss låter lite enklare än psykopat, kanske.