All the single ladies - se hit! (och hjälp mig)

Ja, jag vet vad du menar. Jag dejtade inte förrän jag kände mig redo att åka på lite törnar igen. Man måste ha den där hårda huden och det har man dessvärre inte alltid. För mig går det i perioder. Som nu, jag gillade honom jag träffade i fredags så det tärde lite att han inte hörde av sig sen. Säkert därför jag skrev den här tråden nu, och kommer vänta att gå på nästa dejt tills jag hunnit skaka av mig det.


Tråkigt! Men förmodligen kände han väl att henne kan jag inte lura på sex, så kändes det med måååånga jag träffade!
Man är för kraftfull som kvinna med jobb & ett eget liv (tragiskt!) och är man då också seriös så chockar det nog tyvärr.
En jag var på date med sa ärligt att han inte vet vad han vill i livet men han fascinerades av mitt vackra yttre och djupa sinne... Hur man kunde ha båda.. :banghead::wtf:
 
Självklart kan man prata om det.

Att längta efter någon att dela livet med behöver inte alls betyda att man är desperat och osjälvständig. Snarare att man är kräsen som inte hoppar på första, bästa av manligt kön. ;)
Sen kanske det spelar lite roll vilken ålder man är i.
Det finns ju ett bäst före datum ;) eller så är det så att flera har hunnit bli uppbokade ju äldre man hunnit bli.

Finns det några kompisar med singelkillar i bekantskapskretsen?
Det kan ju vara ett bra sätt att träffa någon. Fördelen är ju att dom inte är helt okända.
Har du testat internet? Det är bättre än vad man kanske tror. ;)

En hobby är bra att ha.
Men jag tycker inte det ersätter en partner. Det är ju två helt olika saker.

En hobby ersätter inte en partner, men det distraherar (iaf mig) från det faktum att jag inte har en partner! Och lägger man tillräckligt mycket tid så är man trött när man väl kommer hem och orkar inte tänka på det heller. Förhoppningsvis :angel:
 
Jag tycker man kan längta efter en partner. Man kan vara nöjd med livet som singel men ändå längta efter en partner. Att längta efter någon innebär inte att man är missnöjd med tillvaron.

Jag letar inte aktivt efter en partner för att jag behöver få ordning på mitt mående först. Komma tillbaka på benen, bli kvitt sjukskrivning och allt sånt. Logiken i mig säger att det därför är bättre att vara singel så ja kan lägga krutet på mig själv. Därmed inte sagt att jag ibland inte längtar efter någon, för det gör jag. Mina vänner är i förhållanden, de flesta har barn och familj. De gör sin grej. Bara en sån sak sm att få med någon att bada på sommaren, då får man passa på när kompisen ska iväg med hela familjen. Det händer ju inte att de åker och badar utan sina ungar. Eller när jag vill göra nåt som ingen annan vill göra. En partner kan ju hänga med på saker bara för att umgås.

Jag fyller min tid med mina djur mest. Jag har inte fullbokad almanacka för et klarar jag inte i dagsläget.
 
Hm, inser efter att jag har svarat redan att tråden var för "singel ladies" och det är ju inte jag. :o

@tanten fördärvligt med dina dejter. :mad:
Vad är det för fel på karlar egentligen. :rage:
 
Tråkigt! Men förmodligen kände han väl att henne kan jag inte lura på sex, så kändes det med måååånga jag träffade!
Man är för kraftfull som kvinna med jobb & ett eget liv (tragiskt!) och är man då också seriös så chockar det nog tyvärr.
En jag var på date med sa ärligt att han inte vet vad han vill i livet men han fascinerades av mitt vackra yttre och djupa sinne... Hur man kunde ha båda.. :banghead::wtf:

Men URK! :banghead: Har hört folk säga liknande saker. De tror säkert att det är en komplimang men fattar inte hur puckade de låter.
 
Jag tycker man kan längta efter en partner. Man kan vara nöjd med livet som singel men ändå längta efter en partner. Att längta efter någon innebär inte att man är missnöjd med tillvaron.

Jag letar inte aktivt efter en partner för att jag behöver få ordning på mitt mående först. Komma tillbaka på benen, bli kvitt sjukskrivning och allt sånt. Logiken i mig säger att det därför är bättre att vara singel så ja kan lägga krutet på mig själv. Därmed inte sagt att jag ibland inte längtar efter någon, för det gör jag. Mina vänner är i förhållanden, de flesta har barn och familj. De gör sin grej. Bara en sån sak sm att få med någon att bada på sommaren, då får man passa på när kompisen ska iväg med hela familjen. Det händer ju inte att de åker och badar utan sina ungar. Eller när jag vill göra nåt som ingen annan vill göra. En partner kan ju hänga med på saker bara för att umgås.

Jag fyller min tid med mina djur mest. Jag har inte fullbokad almanacka för et klarar jag inte i dagsläget.

Jag tycker inte du ska låsa dig vid att du måste vara "hel" först! När jag träffade den här fantastiska killen i början av året så var jag rejält trasig. Hade svajigt humör och fick lite minnesluckor då och då (p.g.a nyligen överkommen depression och trauma). Så jag stötte bort honom och sa att jag inte var redo. Nu i efterhand har jag insett att han hade velat vara där för mig ändå, men idag är det för sent och han har träffat en annan. Surt. Sen ska man ju såklart känna att man har energin och engagemanget att våga ge sig in i något. Men glöm inte bort att det finns dom som tycker om dig precis för den du är, precis där du är idag :)
 
Jag tycker inte du ska låsa dig vid att du måste vara "hel" först! När jag träffade den här fantastiska killen i början av året så var jag rejält trasig. Hade svajigt humör och fick lite minnesluckor då och då (p.g.a nyligen överkommen depression och trauma). Så jag stötte bort honom och sa att jag inte var redo. Nu i efterhand har jag insett att han hade velat vara där för mig ändå, men idag är det för sent och han har träffat en annan. Surt. Sen ska man ju såklart känna att man har energin och engagemanget att våga ge sig in i något. Men glöm inte bort att det finns dom som tycker om dig precis för den du är, precis där du är idag :)
Tack!
Dessvärre lockar jag bara idioter just när jag mår såhär. Det är som det blinkar en stor skylt "utnyttja mig" över huvudet och så är det absolut inte när jag är stabil. Så det logiska får nog vinna en stund till :)
 
1) Klart man får längta efter kärlek! Desperat tycker jag det blir när man verkligen inte kan va ensam utan bara måste ha någon. Jag brukar sitta och titta på bonde söker fru och längta efter den där sexige mannen som bara vill ha mej. Men i verkligheten skulle det nog ändå inte fungera för min del :o

2) jag jobbar och renoverar min stuga. Dessutom har jag hästar, hund och katt så jag har att göra. Ibland festar jag till det och ibland tar jag en myskväll med en tjejkompis. Jag gör det som faller mej in för dagen. Sen ett tag tillbaka träffar jag en kille som jag har väldigt roligt ihop med och fungerar bra både på ett kroppsligt plan samt ett känslomässigt plan. Vi är inte tillsammans men folk utifrån skulle kunna tro det. Men det är så vi vill ha det :up:
 
Jag har varit singel ungefär lika länge som du. I början saknade jag verkligen tvåsamheten, eftersom det var det vanliga. Sen har det gått lite tid och jag har jobbat på att hitta mig själv och nya vägar i livet. Det är inte förrän de senaste månaderna som jag har börjat känna mig sugen på att träffa någon, på att dejta. Och det är framförallt tvåsamheten jag längtar efter, att ha någon som har en självklar plats varje dag (plus att det kan vara lite spännande att lära känna en ny person).

Men just nu lever jag så att det inte passar med någon annan i mitt liv, eftersom jag gör det jag antar kallas karriär: bor utomlands med tillfälligt jobb, tillfälligt boende och (typ) tillfälliga vänner. Så jag jobbar mycket, umgås med vänner och går ut och roar mig en hel del, eftersom jag älskar att dansa. Men just nu finns det inte någon partner i sikte och jag kan inte påstå att jag spanar heller.

Så:
1. Ja, det är ok att längta efter kärleken. Det är ok att prata om att en längtar efter kärleken. Däremot behöver en kanske inte alltid prata om hur mycket en längtar efter att träffa en Man, bygga upp sitt liv kring drömmen om Mannen och bedöma alla man möter efter hur bra potentiella partners de är. Men behöver inte heller meddela att kvinnor som är runt 30 eller äldre som jobbar internationellt, jobbar för mycket och därför aldrig kommer bli lyckliga (läs: gifta sig och skaffa familj).
2. Man jobbar (för) mycket. Eller skaffar sig andra sysselsättningar; träning eller djur eller båda.
 
Känner också ffa att man saknar sammanhang. Vet inte hur många nyår, midsommar och andra grejer där folk frågat två dgr innan vad man ska göra och när man säger att man inte ska göra något så får man någon slags tyck synd om-inbjudan. Jag har inget naturligt umgängesgäng från yngre åldrar hellre utan spridda vänner från efter skoltid.

Bli hembjuden på middag av vänner i relationer blir jag aldrig, det är bara andra i par som blir.

Varit på två veckors semester nu, ensam, och jag fick så många "positiva" kommentarer om hur modig jag är osv. Jag kände bara att vad ska jag göra? Jag kommer ju aldrig komma iväg någonstans om jag inte åker själv.

Försöker Tindra lite men inser att jag är sjukt kräsen. Har sagt till mig själv att jag åtminstone måste swipa höger på en om dagen. :D

Apropå projekt. Jag har ju också häst samt att jag i år åkte vasaloppet. Kan säga att förra året fanns inte många minutrar att hinna dejta på. :angel::laugh:
 
Jag blev singel för 3 år sedan och har inte tänkt inleda något förhållande, men jag märker ändå att tanken kommit smygandes, att det skulle kunna vara trevligt trots allt.

Men jag gör inget aktivt direkt för att hitta någon och har aldrig testat att dejta. För mig känns det lite för... ja, vad ska man säga... fokuserat? viktigt? För mig är det inte en prioritet att hitta någon att dela mitt liv med. Jag klarar mig rätt bra själv och trivs fint med mitt eget sällskap. Sen är jag väl lite rädd att om jag med hull och hår ger mig in i ett förhållande, så skulle jag bli bränd igen.

Ska jag någon gång inleda ett förhållande så ska det vara med någon som vill gå åt samma håll som jag i livet. Man slår helt enkelt följe i livet och umgås för att man vill vara med varann. Och samtidigt behöver jag också eget utrymme. Men var farao hittar man någon som uppfyller hela kravspecen för den person man kan tänka sig att dela livet med? Jag får ju lov att konstatera att jag blivit väldigt kräsen så jag räknar ju inte direkt med att hitta någon. Hittills har jag inte ens träffat någon jag funnit det värt att flörta med.
 
Åh vad jag känner igen mig! Jag tycker verkligen att man kan få prata om det, dock verkar ju alla andra mest vilja peppa en att man kommer hitta någon och det är inte det jag vill höra i alla fall. Jag har inga problem att hitta "någon", men jag vill inte ha vem som helst. Jag vill ha en riktig man, med eget liv och egna mål och lite driv, som vill göra saker med mig på helger och semestrar och inte vill att jag ska vara någon projektledare för vårt samliv... Han verkar inte existera :meh:

Jag ser mig också som en självständig kvinna som har ordnat livet jäkligt bra för mig själv, men klart att en viss saknad ändå finns där. Jag känner igen mig i det @Kirre skriver om högtidsdagar och middagar. Och semestrar. De flesta med partner är inte intresserade av att semestra med sina kompisar, vilket gör att jag inte har något resesällskap. Nu är jag ganska duktig på att semestra själv, även om det är lite trist att inte få dela sina upplevelser med någon. I år har jag semestrat en del med mina föräldrar och det har varit fint, men jag känner mig som tredje hjulet ibland och det känns fel att som snart 30-åring åka på semester med mamma och pappa jämt. Nyår och midsommar har jag slutat fira i princip.

Men på det stora hela är jag nöjd med mitt liv. Hittar på massa projekt - just nu gör jag om hemma tex. Har min hobby (pole dance) och träning utöver det. Är inte sen att testa på nya saker och reser så mycket jag kan ich har råd med. Jobbar med det jag älskar och söker nya utmaningar i jobbet för att förverkliga mig själv. Eftersom jag inte har någon barnlängtan känner jag ingen stress egentligen, men helger som dessa när fbs flöde är överfyllt med bröllopsbilder och förlovningar från vänner och bekanta kan jag inte undgå från att känna att jag oxå vill ha och känna det där.
 
Känner igen mig så otroligt mycket i vad du skriver. Jag är 24 år gammal och har aldrig haft ett förhållande och har mer eller mindre gett upp tanken på att det någonsin skulle hända. Det känns lite underligt att sakna någonting jag aldrig har haft, men jag saknar precis som många andra skrivit någon som har mig som en prioritet över något annat.
Tanken på att dejta skrämmer mig för det känns som att det känns som att jag "måste" ställa upp på mer, att träffa någon på krogen skulle nog aldrig kunna ske då en "ons" inte existerar för mig.. Men samtidigt så önskar jag att det dejtades mer överlag, nu kanske det är en synsik tanke från mig men det känns som att det är så många som ligger först och sedan lär känna varandra vilket absolut inte skulle fungera för mig.
Samtidigt som jag önskar att jag hittade någon att dela en tvåsamhet med så är det samtidigt någon synsik tanke som rör sig i bakhuvudet, nämligen varför ens försöka när det ändå bara kommer att ta slut? Det kanske bara är bäst att jag spenderar hela livet ensam?
En dag kanske det kommer att ske, även om jag betvivlar det starkt. :/
 
Känner igen mig så otroligt mycket i vad du skriver. Jag är 24 år gammal och har aldrig haft ett förhållande och har mer eller mindre gett upp tanken på att det någonsin skulle hända. Det känns lite underligt att sakna någonting jag aldrig har haft, men jag saknar precis som många andra skrivit någon som har mig som en prioritet över något annat.
Tanken på att dejta skrämmer mig för det känns som att det känns som att jag "måste" ställa upp på mer, att träffa någon på krogen skulle nog aldrig kunna ske då en "ons" inte existerar för mig.. Men samtidigt så önskar jag att det dejtades mer överlag, nu kanske det är en synsik tanke från mig men det känns som att det är så många som ligger först och sedan lär känna varandra vilket absolut inte skulle fungera för mig.
Samtidigt som jag önskar att jag hittade någon att dela en tvåsamhet med så är det samtidigt någon synsik tanke som rör sig i bakhuvudet, nämligen varför ens försöka när det ändå bara kommer att ta slut? Det kanske bara är bäst att jag spenderar hela livet ensam?
En dag kanske det kommer att ske, även om jag betvivlar det starkt. :/

Bara en tanke som slog mig när jag läste ditt inlägg:
Kan det vara så att du ser det som skrämmande att dejta eftersom du vill att den andra ska ha dig som så otroligt hög prioritet? Kanske även därför som du känner att du "måste" ställa upp på allt möjligt? Vissa har ju okomplicerade relationer där det inte pratas speciellt mycket om att "prioritera någon hit och dit" utan det är mer att ses när båda råkar ha tid, sedan lever de inblandade sina separata liv övrig tid.

En vän till mig, hon har sambo som hon varit ihop med i många år nu. De älskar varandra och verkar ha ett extremt bra förhållande. Ändå tror min vän inte att de kommer vara ihop i all framtid, hon tror inte att något förhållande varar för evigt. Däremot ser hon inte någon anledning till att inte vara med sin sambo nu, för de trivs utmärkt ihop just nu och det är det som spelar någon roll. Den eventuella dag då de inte längre trivs ihop, då får de väl flytta isär. Det behöver inte bli så dramatiskt.
 
Gillar att dansa men numera är självförtroendet så uselt att jag inte riktigt klarar att någon ska hålla i min sladdriga kropp.
Om du gillar att dansa tycker jag ABSOLUT att du ska gå någon kurs!!!! Jag började på en buggkurs för ett år sedan och fortsatte med en modern foxkurs. Detta är det BÄSTA jag någonsin gjort (förutom barnen såklart). Jag är inte ute och dansar så mycket, för jag säger URK för dansband. Jag går på kurser och klubben jag är medlem i har träningsdans en gång i veckan. Efteråt är man danshög och sover som ett barn med en kropp som är rusig på oxytocin. Det är ett överflöd av tjejer så man får stå mycket om man inte är snabb att "hugga" en förare. Därför har jag bestämt mig för att gå kurser i att lära mig att föra. Jag tänker inte tolerera att få stå!!
Det är i osäkerheten och i ens rädslor som lyckan ligger och väntar. Låt inte dessa begränsa dig.
 
Om du gillar att dansa tycker jag ABSOLUT att du ska gå någon kurs!!!! Jag började på en buggkurs för ett år sedan och fortsatte med en modern foxkurs. Detta är det BÄSTA jag någonsin gjort (förutom barnen såklart). Jag är inte ute och dansar så mycket, för jag säger URK för dansband. Jag går på kurser och klubben jag är medlem i har träningsdans en gång i veckan. Efteråt är man danshög och sover som ett barn med en kropp som är rusig på oxytocin. Det är ett överflöd av tjejer så man får stå mycket om man inte är snabb att "hugga" en förare. Därför har jag bestämt mig för att gå kurser i att lära mig att föra. Jag tänker inte tolerera att få stå!!
Det är i osäkerheten och i ens rädslor som lyckan ligger och väntar. Låt inte dessa begränsa dig.
???
Vad har kursandet med situationen på dansgolvet att göra?
Sorry men jag tror du cyklar omkring. Jag har genom livet gått kurser, till och med varit med i en dansklubb. Vad en kurs skulle ge just nu begriper jag inte.
 
Gillar att dansa men numera är självförtroendet så uselt att jag inte riktigt klarar att någon ska hålla i min sladdriga kropp.

Mitt tips är att börja träna och se över kosten så att din "sladdriga kropp" blir fastare. Med det höjs också självförtroendet en hel del :)

Jag är själv på g med att fixa till kroppen och har anmält mig till ett allt-i-ett-koncept med träning, kosttips och gruppsnack. Jag tränar redan mycket, men blir bara starkare - inte smalare. Ser framför mig hur jag rakryggad, snygg, iklädd en ny klänning och full av självförtroende går på företagets julfest i december :)
Känns peppande!
 
???
Vad har kursandet med situationen på dansgolvet att göra?
Sorry men jag tror du cyklar omkring. Jag har genom livet gått kurser, till och med varit med i en dansklubb. Vad en kurs skulle ge just nu begriper jag inte.
Jag anar irritation i ditt inlägg. Om så är fallet så var det inte meningen, mest att peppa dig att komma igång igen.
Så nä jag vet inte heller vad en danskurs skulle kunna ge dig - förutom att möjligtvis stärka ditt sjunkande självförtroende . Kanske?
 
Nu är jag oförskämd och skriver även fast jag inte längre är singel

på fråga 1 Självklart är det ok att prata om! Jag trivdes utmärkt som singel men jag längtade också efter den där samhörigheten. Någon att luta sig mot annat än mina djur. Vilket var alltför sällan vi pratade om öppet.

på fråga 2 Jag hade fullt upp, Andra singelvänner med samma intressen, jobbade heltid, hund och häst så det fanns att göra mest hela tiden. Gick inte på så mycket dejter men började göra det lite då och då.
Tror faktiskt jag gör nästan exakt samma nu bara det att i dagsläget har jag någon på kvällarna att dela detta med.


Tror att ju längre man är singel desto mer mån om att hitta rätt blir man. Varför nöja sig om man inte riktigt är nöjd? Man lär känna sig själv så bra så varför förtsätta påbörjade relationer som inte verkar riktigt bra.
 

Liknande trådar

Träning Hejsan allihop För drygt 2 månader sen köpte jag en ny häst. En swb valack på 8 år, världens trevligaste. Han va inriden av tjejen jag...
2
Svar
22
· Visningar
2 384
Relationer Jag har en pojkvän som jag upplever blir utnyttjad av sin bonusfamilj (bonussyster med man) både för pengar och för tjänster och skulle...
5 6 7
Svar
123
· Visningar
11 054
Senast: Oh_really
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Är i någon slags fas. Det är egentligen bra och absolut livsnödvändigt men också ibland superjobbigt. Drabbas av insikter som verkligen...
Svar
0
· Visningar
299
Senast: miumiu
·
Hemmet Bor sen ett år tillbaka i en BRF som är en gammal herrgård, omgjort till 14 lägenheter. Delar av parken som hör till är omgjord till...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
7 196

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp