Det här är så viktigt. Min älskade vackra vita köpte jag som 5-åring. Hon var milt uttryckt sur i stallet. Hon var så sur så när man skulle fodra fick man öppna dörren kasta in maten i krubban och sedan slänga igen dörren. Det gällde att vara snabb för var man inte det fick man hästen i knät. Det small i dörren då den slängde sig in i den med blottade tänder och öronen slickade bakåt. Jag fick höra av alla att det var en tuff häst som jag skulle sätta på plats och jag i min okunskap trodde på det
. Efter några månader insåg jag att det kändes fel för mig och ändrade taktik och hästen blev trevligare. När vi efter knappt ett år tillsammans bytte stall blev hästen ännu trevligare (hanteringen i det stall jag stod först var inte så bra
).
Jag hade den hästen i drygt 13 år och hon lärde mig så mycket om häst och så mycket om mig själv. När vi väl löst våra problem = när jag insåg att vår relation var tvungen att utgå från mig och hur jag hanterade hästens behov av respekt så kunde jag alltid lita på henne till 100%. Visst diskuterade vi allt i alla lägen men vi gjorde det i samförstånd. Hästen vägrade gå av stallplanen i alla år och stannade minst 3 ggr men när det gällde och hon fastnade i skogen så la hon sitt liv i mina händer. Hästen ville inte gå fram när ridningen inte passade henne men när hennes föl höll på att dö så la hon med förtroende hans liv i mina händer. Hon hatade att jag tog henne på bringan och bet mig om jag gjorde det men tappade hon mig ute i skogen gjorde hon allt för att det inte skulle hända igen. Vi hade en fantastisk relation, en relation som väldigt få förstod då de bara såg våra diskussioner. Hon tog hand om mig och jag tog hand om henne men oj vad vi diskuterade och trätte om saker. Jag saknar henne så det gör ont men har som tur är en istadig, envis, vänlig dotter efter henne
