Jag känner igen mig i det du skriver, jag är precis likadan, vill inte besvära, tycker mycket är jobbigt och obehagligt. Nu när jag ser tillbaka på mina två förlossningar och allt vad det innebär så känner jag mig fashinerad när jag inser allt jag gjort. Alla undersökningar, alla läkare som grävt mig i underlivet, förlöst två fina killar, etc. Skulle någon för två år sedan sagt till mig att jag skulle gå igenom allt detta hade jag aldrig trott dom. Bullshit att jag skulle utsätta mig för något sådant. Men nu när jag ser tillbaka på det inser jag dels att jag faktiskt gjort det, och dels att det inte var speciellt jobbigt, och till sist att jag är himla stärkt av det. Man klarar så himla mycket mer an man tror, speciellt när man befinner sig mitt uppe i det.
Du kommer fixa det galant, och du kommer också bli både stärkt och stolt över vad du klarar av. Jag lovar!
Jag försöker verkligen att inte framhäva hur jobbigt eller svårt det är, varesig med graviditet, förlossning eller barn, just för att jag har många barnlösa vänner som jag inte vill avskräcka. Gnäller gör jag inför mina vänner som har barn, vi har gnällrejs tillsammans
