Orkar man tre barn?

[Inte_Ung]

Det är inte alls säkert att man orkar. Man kan gå in i väggen också.

Det är ju oerhört sällsynt i en väl fungerande familj.
Men visst om man råkar ut för olika sjukdomar, har knackig ekonomi eller att en av föräldrarna sviktar i sin föräldraroll, då kan allt hända.
Men det kan ju hända med 1 barn samtidigt som att det inte händer i en familj med 7 barn.

Det där får man ju försöka att känna efter före om möjligt.
Barn skall ju vara kul och inte en belastande prövning i livet.
De skall tillföra ett mervärde i sin familj.

 

[Inte_Ung]

Jag brukar säga att jag enkelt hade kunnat skaffa både fyra och fem barn om jag fick vara pappa. Inget gott betyg till min partner kanske men jag upplever mammarollen som bra mycket mer krävande än papparollen, sett inte bara ur min relation utan även vänner och så klart statistiken.

Och @Nordthor
Det är ju egentligen märkligt att det skall vara olika när vi har passerat år 2020.
Men det är det ju.

Vilket är ett dåligt betyg till män i allmänhet och pappor i synnerhet.
Graviditet, förlossning och amning är ju svårt att dela på.
Men att kvinnor samtidigt förväntas arbeta heltid och bära halva försörjningen i familjen är faktiskt barockt.
Det är ju en stor belastning och jag anser verkligen att kvinnor skall kompenseras för det.
Antingen av samhället eller av pappan som glider igenom barnalstringen helt skadeslös.

 

[Lingon]

Det är ju oerhört sällsynt i en väl fungerande familj.
Men visst om man råkar ut för olika sjukdomar, har knackig ekonomi eller att en av föräldrarna sviktar i sin föräldraroll, då kan allt hända.
Men det kan ju hända med 1 barn samtidigt som att det inte händer i en familj med 7 barn.

Det där får man ju försöka att känna efter före om möjligt.
Barn skall ju vara kul och inte en belastande prövning i livet.
De skall tillföra ett mervärde i sin familj.

Jag skulle säga att det är faktiskt är rätt vanligt att småbarnsmammor blir just utbrända även i vanliga familjer.

"Antalet kvinnor i Sverige som sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar har sedan 2010 ökat markant, enligt Försäkringskassan. Störst risk att drabbas av utmattningssyndrom har kvinnor mellan 36 och 45 år med minst två barn och som arbetar inom vård, omsorg och skola – som sjuksköterska, lärare, socionom och psykolog."
Från sidan: https://psykologtidningen.se/2018/1...-sjuka-av-stress-ar-ett-gigantiskt-systemfel/

https://www.aftonbladet.se/family/a/LnA46R/psykolog-fler-mammor-an-pappor-drabbas-av-utmattning

Så att säga att man orkar för att man måste är inte riktigt sant.

 

[Nordthor]

Och @Nordthor
Det är ju egentligen märkligt att det skall vara olika när vi har passerat år 2020.
Men det är det ju.

Vilket är ett dåligt betyg till män i allmänhet och pappor i synnerhet.
Graviditet, förlossning och amning är ju svårt att dela på.
Men att kvinnor samtidigt förväntas arbeta heltid och bära halva försörjningen i familjen är faktiskt barockt.
Det är ju en stor belastning och jag anser verkligen att kvinnor skall kompenseras för det.
Antingen av samhället eller av pappan som glider igenom barnalstringen helt skadeslös.

Det tycker jag också! Och fortfarande är det massa saker papporna kommer undan med som man som mamma blivit starkt ifrågasatt om gjorde.

 

[Inte_Ung]

Jag skulle säga att det är faktiskt är rätt vanligt att småbarnsmammor blir just utbrända även i vanliga familjer.

"Antalet kvinnor i Sverige som sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar har sedan 2010 ökat markant, enligt Försäkringskassan. Störst risk att drabbas av utmattningssyndrom har kvinnor mellan 36 och 45 år med minst två barn och som arbetar inom vård, omsorg och skola – som sjuksköterska, lärare, socionom och psykolog."
Från sidan: https://psykologtidningen.se/2018/1...-sjuka-av-stress-ar-ett-gigantiskt-systemfel/

https://www.aftonbladet.se/family/a/LnA46R/psykolog-fler-mammor-an-pappor-drabbas-av-utmattning

Så att säga att man orkar för att man måste är inte riktigt sant.

Det är ju inte riktigt klokt faktiskt.
Jämställdhet verkar ha oerhört svårt att få fäste.

Kvinnor borde strejka när det kommer till att föda barn.
Då blir det jämställt.
Och så får männen förhandla därifrån.
De får erbjuda något riktigt attraktivt för att ändra på situationen.

 

[Lingon]

Det är ju inte riktigt klokt faktiskt.
Jämställdhet verkar ha oerhört svårt att få fäste.

Kvinnor borde strejka när det kommer till att föda barn.
Då blir det jämställt.
Och så får männen förhandla därifrån.
De får erbjuda något riktigt attraktivt för att ändra på situationen.

Jag håller med. Det är inte riktigt klokt! Jag är så glad att jag lever i ett rätt så jämställt förhållande där vi sen dag 1 delat på föräldraskapet och hushållet.

 

[Imogen]

Att när barnen blir äldre så tar pappan lite mer ansvar för dem.

Okej, fast då var ju den tesen inte särskilt relevant då. (På det jag skrev, i största allmänhet är ju den där tesen en tes som inte direkt behöver bekräftas).

 

[Dorinda]

Jag tycker vi glidit lite väl mycket från trådstarten.

Tittar jag omkring mig så är faktiskt inte familjerna med 3-4 barn mera stressade än de med 2.

Allt har för och nackdelar, såklart!

Om det blir lätt eller svårt att resa och åka skidor beror ju mera på barnen som individer än antalet.

 

[Imogen]

Q

Jag tycker vi glidit lite väl mycket från trådstarten.

Tittar jag omkring mig så är faktiskt inte familjerna med 3-4 barn mera stressade än de med 2.

Allt har för och nackdelar, såklart!

Om det blir lätt eller svårt att resa och åka skidor beror ju mera på barnen som individer än antalet.

Det håller jag helt med om. De familjer jag har i min närhet som framstår och säger sig vara mest begränsade när det gäller resor och allmänna upptåg är inte de som har flest barn. Utan det beror som du skriver på hur barnen (och föräldrarna) är.

Däremot kommer man ju inte inte ifrån att om man när yngsta barnet är fyra år får ett tredje barn, så kommer det ju dröja ytterligare fyra år innan man kan göra saker som kräver att alla i familjen har en viss ålder. Hur viktigt eller avgörande det är i sammanhanget kan man väl bara avgöra själv

 

[Manji]

Jag tycker vi glidit lite väl mycket från trådstarten.

Tittar jag omkring mig så är faktiskt inte familjerna med 3-4 barn mera stressade än de med 2.

Allt har för och nackdelar, såklart!

Om det blir lätt eller svårt att resa och åka skidor beror ju mera på barnen som individer än antalet.

Och bland mina vänner och bekanta så ökar definitivt stressen/hetsen ju fler barn som finns i familjen. De med tre barn i låg-mellanstadieålder far fram och tillbaka på träningar, familjemåsten och jobb. De har inte mycket egentid eller lugn och ro. Inte sagt att de vantrivs med det, men så ser det ut helt enkelt ut. De med ett barn hinner med sig själva och verkar dessutom ha oändligt med tid för sin enling.

Mycket därför jag tror det stannar med två här, det är hanterbart både nu och framåt, med egentid och lugn i behåll. Jag vill verkligen inte planera upp hela veckorna på barnaktiviteter och jag vill inte heller neka mina barn fritid och utveckling.

Men det är ju lätt att säga när man inte är gravid. Jag förstår dig verkligen @Eli , jag skulle vilja ha ett till barn och skulle jag stå där med ett positivt test så vad fan gör man? Vilja men inte orka liksom.

Är det just rulla vagn och behöva vara aktivt med och styra upp lek exakt typ hela tiden så är det en kort period i föräldraskapet. Om ca 5 år är du ju tillbaka i de läget du har nu. Jag skulle också säga att åldersskillnaden mellan barnen är enligt mig perfekt för ett till barn. Syskonen börjar bli mer självgående så en bebis får liksom plats.

Det är inte fult eller fel att som förälder vilja ta hand om sig själv också. Herregud, vi har väl alla varit där kl 18:00 när man längtar tills att barnen sover så man slipper dom en stund? Så man får typ tänka färdigt en tanke, göra klart en grej man vill...

Jag skulle vilja säga att abort för att hinna med sig själv är en jättesund anledning. Du ger dig själv förutsättningar att kunna vara en glad och frisk förälder som förhoppningsvis orkar med allt som livet bjuder på.

 

[Guldaskig]

Vi var i er sits för 1,5 år sedan. Våra två barn var dock något mindre men vi blev oplanerat gravida och kunde inte bestämma hur vi skulle göra.

Jag är för abort, tycker det är en rättighet vi har. Just i den stunden och situationen jag befann mig i så kunde jag dock inte se mig själv genomföra en abort, vilket fick mig att inse att jag helt enkelt ville ha detta barnet. Nu sitter han här hos mig, så självklar och precis lika efterlängtad som de andra

Ja, livet har blivit lite mer intensivt men det blev så himla bra ändå. Syskonen har en jättehärlig dynamik och de är så omhändertagande gentemot sin lillebror. Det är trångt i bilen men det funkar Vi hade ett rum över i huset så det var inte heller ett problem.

Förstår precis dina känslor och jag tyckte också det var skönt att bolla med andra, jag pratade med Buke, jag ringde min barnmorska och fick komma dit på samtal, jag blev erbjuden tid hos kurator på gynmottagningen. Och framförallt pratade jag och min sambo väldigt mycket. Det är tillslut bara ni (du) som bestämmer och jag hoppas ni kommer fram till ett beslut ni känner er tillfreds med oavsett vad det blir.

 

[Eli]

Tack snälla för alla kloka svar
Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra. Ena stunden vill jag verkligen inte alls, sen dyker bilder upp på vår familj som 5 och det känns ändå inte så tokigt. Min man börjar bli inställd på ett till barn men säger att det slutgiltiga beslutet är mitt. Just nu känner jag mig väldigt färgad av att jag mår otroligt dåligt nu, av gravidsymtom alltså. Kräks och mår illa hela dagarna. Att få iordning och lämna en treåring på förskolan varje morgon är fruktansvärt. Jag förstår ju att det kommer att gå över men just nu vill jag bara avbryta det här. Eller jag vill att jag aldrig hade blivit gravid så jag slipper må så här och ta det här beslutet.

 

[Roheryn]

Tack snälla för alla kloka svar
Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra. Ena stunden vill jag verkligen inte alls, sen dyker bilder upp på vår familj som 5 och det känns ändå inte så tokigt. Min man börjar bli inställd på ett till barn men säger att det slutgiltiga beslutet är mitt. Just nu känner jag mig väldigt färgad av att jag mår otroligt dåligt nu, av gravidsymtom alltså. Kräks och mår illa hela dagarna. Att få iordning och lämna en treåring på förskolan varje morgon är fruktansvärt. Jag förstår ju att det kommer att gå över men just nu vill jag bara avbryta det här. Eller jag vill att jag aldrig hade blivit gravid så jag slipper må så här och ta det här beslutet.

Det är ju faktiskt helt okej att avbryta! Du behöver inte känna någon skyldighet att få ett barn till om du inte vill det, varken mot barnet (man lider inte av att inte finnas), din man eller "resten av världen". Sen behöver ju inte beslutet vara lätt ändå, men försök att göra det till ditt eget val, det du själv mår bäst av och vill leva med.

 

[Kilauea]

Det tycker jag också! Och fortfarande är det massa saker papporna kommer undan med som man som mamma blivit starkt ifrågasatt om gjorde.

Och saker pappor kan få beröm för att de gör, medan mammorna förväntas göra det.

 

[Inte_Ung]

Just nu känner jag mig väldigt färgad av att jag mår otroligt dåligt nu, av gravidsymtom alltså. Kräks och mår illa hela dagarna. Att få iordning och lämna en treåring på förskolan varje morgon är fruktansvärt. Jag förstår ju att det kommer att gå över men just nu vill jag bara avbryta det här.

Men det är faktiskt ett alldeles fullgott skäl till att avbryta.
Man skall inte plåga sig själv.

 

[Madalitso]

Tack snälla för alla kloka svar
Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra. Ena stunden vill jag verkligen inte alls, sen dyker bilder upp på vår familj som 5 och det känns ändå inte så tokigt. Min man börjar bli inställd på ett till barn men säger att det slutgiltiga beslutet är mitt. Just nu känner jag mig väldigt färgad av att jag mår otroligt dåligt nu, av gravidsymtom alltså. Kräks och mår illa hela dagarna. Att få iordning och lämna en treåring på förskolan varje morgon är fruktansvärt. Jag förstår ju att det kommer att gå över men just nu vill jag bara avbryta det här. Eller jag vill att jag aldrig hade blivit gravid så jag slipper må så här och ta det här beslutet.

Jag är för att alla som vill ska få göra abort, men har tidigare tänkt att jag inte skulle kunna göra det själv om jag blev oväntat gravid. Efter första barnet kände både jag och maken ett långt tag att vi inte ville ha fler barn men att vi inte ville göra abort om jag blev oplanerat gravid. Sedan bestämde vi oss för att skaffa ett andra barn, och efter att ha haft extremt graviditetsillamående en gång till kan jag säga att skulle jag bli oplanerat gravid efter detta barnet så kommer jag antagligen göra abort, för ens om jag vet att det går över känner jag att vi som par och föräldrar inte hade klarat de månader som maken blir i princip ensamstående en gång till, särskilt inte med två barn. För att jag skulle kunna tänka mig en graviditet till hade det krävts att vi båda två kände att vi inte kunde leva utan ett tredje barn, vilket inte lär hända.

Blev långt, men huvudpoängen är att även om det är övergående så ska det inte minimeras hur mycket det påverkar en med ett sånt illamående, och jag tycker inte det är någon konstigt att ta med det i beräkningen kring om man vill fortsätta en graviditet eller inte.

 

[Eli]

Jag är för att alla som vill ska få göra abort, men har tidigare tänkt att jag inte skulle kunna göra det själv om jag blev oväntat gravid. Efter första barnet kände både jag och maken ett långt tag att vi inte ville ha fler barn men att vi inte ville göra abort om jag blev oplanerat gravid. Sedan bestämde vi oss för att skaffa ett andra barn, och efter att ha haft extremt graviditetsillamående en gång till kan jag säga att skulle jag bli oplanerat gravid efter detta barnet så kommer jag antagligen göra abort, för ens om jag vet att det går över känner jag att vi som par och föräldrar inte hade klarat de månader som maken blir i princip ensamstående en gång till, särskilt inte med två barn. För att jag skulle kunna tänka mig en graviditet till hade det krävts att vi båda två kände att vi inte kunde leva utan ett tredje barn, vilket inte lär hända.

Blev långt, men huvudpoängen är att även om det är övergående så ska det inte minimeras hur mycket det påverkar en med ett sånt illamående, och jag tycker inte det är någon konstigt att ta med det i beräkningen kring om man vill fortsätta en graviditet eller inte.

Tack Jag förstår inte riktigt hur jag har tagit mig igenom den här veckan, och hur mina kollegor (förutom mina absolut närmsta som jag berättat för) inte har märkt något, för jag har mått riktigt dåligt. Äntligen är det helg sedan är det bara en jobbdag kvar innan jag ska på Gyn på tisdag. Klarar absolut inte 10 veckor till av detta så beslutet känns rätt självklart nu.

 

[Imogen]

Men det är faktiskt ett alldeles fullgott skäl till att avbryta.
Man skall inte plåga sig själv.

Det var nog inte så du menade, men det finns inget som är ”fullgott skäl till att avbryta”. ALLT och inget är skäl till att avbyta, de värderas inte mot varandra. Man behöver som alla vet (inom lagens tidsutrymme) inte ha något skäl öht.
Ja det är uppenbart men börjar man prata om att ”det är ett fullgott skäl”, så innebär det också att det finns icke fullgoda skäl.

 

[Inte_Ung]

Det var nog inte så du menade, men det finns inget som är ”fullgott skäl till att avbryta”. ALLT och inget är skäl till att avbyta, de värderas inte mot varandra. Man behöver som alla vet (inom lagens tidsutrymme) inte ha något skäl öht.
Ja det är uppenbart men börjar man prata om att ”det är ett fullgott skäl”, så innebär det också att det finns icke fullgoda skäl.

Inför sig själv.
Om man nu behöver ett motiv för att må bra.