Orkar man tre barn?

[Palermo]

Kanske är det lätt hänt att man i en sådan situation fäster för stor vikt vid det obehag som en abort i nånstans är. Och att den känslan överskuggar de mer stabila och pålitliga känslorna och tankarna om att man ju inte alls ville ha fler barn?

Det är ändå lite märkligt att föda ett barn mestadels för att slippa abortera. Noga räknat är en abort en ganska liten händelse jämfört med att sätta igång ett helt människoliv.

 

[zassoo]

Jag förstår verkligen dina känslor, jag tror jag skulle fundera i exakt samma banor om jag skulle bli oplanerat gravid nu. Jag skulle på många sätt älska att få ett till barn, och det skulle ta emot enormt att göra abort. Men som sagt: orkar man? Just nu tveksamt. Men om några år? Kanske. Mina barn är 2 och 4 nu.

Jag skulle pratat igenom det tusen gånger med partnern och så skulle jag ringa mvc för att få en utomstående att prata med.

Hoppas att du kan landa i ett beslut som känns rätt oavsett vad du väljer

 

[KarinStarfighter]

Det är inte enda fördelen jag ser, absolut inte. Men måste verkligen allting kännas helt rätt? Kan det inte bli bra ändå fast man tvivlar?

Jag tvivlade länge på om det var rätt beslut att behålla vårt oplanerade barn. För mig var det också en förlossningsrädsla som satte stopp för att knyta in.

Men nu kan jag såklart inte tänka mig något annat. Och det har känts som självklart sen hon föddes.

 

[Sedna]

Jag är väldigt nöjd med två barn, de är 8 och snart 6 år. Har tidigare känt att jag inte hade orkat en tredje, men det har ändrats under det senaste året. Nu skulle jag definitivt ha ork för ett tredje och det skulle vara roligt med ännu ett barn, men samtidigt värderar jag högt hur mycket bättre ekonomin blivit sedan föräldraledigheterna är slut och den tid vi föräldrar återfått. Jag vill hellre resa och skaffa hund, än att ha ett till barn. För mig är det alltså mer en fråga om vad jag just nu värderar i livet än vad orken räcker till.

Förstår att det är ett svårt ställningstagande och mitt enda egentliga tips är att prata om det med din man vid olika tillfällen och sinnesstämningar, för att kunna styra in på vad som blir rätt beslut.

 

[Eli]

Jag är väldigt nöjd med två barn, de är 8 och snart 6 år. Har tidigare känt att jag inte hade orkat en tredje, men det har ändrats under det senaste året. Nu skulle jag definitivt ha ork för ett tredje och det skulle vara roligt med ännu ett barn, men samtidigt värderar jag högt hur mycket bättre ekonomin blivit sedan föräldraledigheterna är slut och den tid vi föräldrar återfått. Jag vill hellre resa och skaffa hund, än att ha ett till barn. För mig är det alltså mer en fråga om vad jag just nu värderar i livet än vad orken räcker till.

Förstår att det är ett svårt ställningstagande och mitt enda egentliga tips är att prata om det med din man vid olika tillfällen och sinnesstämningar, för att kunna styra in på vad som blir rätt beslut.

Det är precis det jag också tänkt mig. Jag vill resa, njuta av att barnen inte är pyttesmå, göra saker för mig själv, påta i trädgården istället för att dra en barnvagn fram och tillbaka. Känns dock så dumt, att jag tar bort ett barn för att jag vill resa och påta i trädgården. Själviskt på något vis.

Jag har i alla fall en tid på gyn nästa vecka. Vi har inte bestämt oss än, min man lutar mer åt att behålla, men jag behöver ett datum att förhålla mig till annars kan jag gå och fundera på det här tills det är för sent.

 

[Badger]

Det är precis det jag också tänkt mig. Jag vill resa, njuta av att barnen inte är pyttesmå, göra saker för mig själv, påta i trädgården istället för att dra en barnvagn fram och tillbaka. Känns dock så dumt, att jag tar bort ett barn för att jag vill resa och påta i trädgården. Själviskt på något vis.

Jag har i alla fall en tid på gyn nästa vecka. Vi har inte bestämt oss än, min man lutar mer åt att behålla, men jag behöver ett datum att förhålla mig till annars kan jag gå och fundera på det här tills det är för sent.

(borde inte hoppa in här men om ni lutar lite åt olika håll, och hur statistiken lite ser ut i Sverige? Visst brukar han ta exakt halva föräldraledigheten och halva barnvagnsdragandet? Annars kan det ju vara så att det är en mindre insats för honom och en större insats från dig som gör att ni lutar åt lite olika håll? Det känns så olyckligt att ha en känsla av själviskhet i beräkningen eftersom jag är osäker på biten med barn som uppoffring? (är dålig på sådant här medger jag men om uhm uppoffringen är olika stor från olika personer kan det påverka hur man ser tillbaka på småbarnstiden och ork.))

 

[gulakatten]

Det är precis det jag också tänkt mig. Jag vill resa, njuta av att barnen inte är pyttesmå, göra saker för mig själv, påta i trädgården istället för att dra en barnvagn fram och tillbaka. Känns dock så dumt, att jag tar bort ett barn för att jag vill resa och påta i trädgården. Själviskt på något vis.

Det är inte själviskt alls. Tvärtom är det helt rimligt att vilja ha tid för sig själv, för sin relation och sina redan existerande barn.

 

[Lingon]

Det är precis det jag också tänkt mig. Jag vill resa, njuta av att barnen inte är pyttesmå, göra saker för mig själv, påta i trädgården istället för att dra en barnvagn fram och tillbaka. Känns dock så dumt, att jag tar bort ett barn för att jag vill resa och påta i trädgården. Själviskt på något vis.

Jag har i alla fall en tid på gyn nästa vecka. Vi har inte bestämt oss än, min man lutar mer åt att behålla, men jag behöver ett datum att förhålla mig till annars kan jag gå och fundera på det här tills det är för sent.

Hur är det själviskt att vilja leva sitt liv på det sätt som gör en lycklig? Hur är det själviskt att efter småbarnsåren är slut inte vilja tillbaka dit? Och istället påta i trädgården, umgås och ha roligt med sin stora barn och resa utan att behöva ta hänsyn till ett litet barn?

Jag kan inte se hur det är själviskt. Sen får ju var och en själv bedöma vad som gör en lycklig. Dina barn kommer inte tacka dig om du ger dig in i en situation som gör dig olycklig. Jag säger inte att ett nytt barn kommer göra dig olycklig. Jag bara poängterar att barn är lyckligast när deras föräldrar är lyckliga.

Så fundera på vad DU vill. Hur DU vill leva ditt liv. Inget av alternativen är bra eller dåligt, själviskt eller osjälviskt. De är bara olika. Vilket som är rätt för dig vet bara du.

 

[Palermo]

Hur är det själviskt att vilja leva sitt liv på det sätt som gör en lycklig? Hur är det själviskt att efter småbarnsåren är slut inte vilja tillbaka dit? Och istället påta i trädgården, umgås och ha roligt med sin stora barn och resa utan att behöva ta hänsyn till ett litet barn?

Jag kan inte se hur det är själviskt. Sen får ju var och en själv bedöma vad som gör en lycklig. Dina barn kommer inte tacka dig om du ger dig in i en situation som gör dig olycklig. Jag säger inte att ett nytt barn kommer göra dig olycklig. Jag bara poängterar att barn är lyckligast när deras föräldrar är lyckliga.

Så fundera på vad DU vill. Hur DU vill leva ditt liv. Inget av alternativen är bra eller dåligt, själviskt eller osjälviskt. De är bara olika. Vilket som är rätt för dig vet bara du.

Jag håller med. Ungefär. Jag tycker att frågan om själviskhet kommer upp ALLDELES för ofta på ett sätt som att man är en bättre människa (kvinna) om man skaffar fler barn snarare än färre. Eller, ve och fasa, inga barn alls. Och jag fattar inte. Jag tror att det är ett av kulturens många sätt att skuldbelägga kvinnor. På vilket sätt är det själviskt - i negativ mening - att så gott man kan planera sitt liv så som man vill ha det? Familjeplanering anses ju som en generellt sett bra sak, dessutom.

I andra sammanhang är det ju okej att göra som man vill ha det. Jag ska strax ta en påtår, tex. Det är ju själviskt i meningen att JAG vill ha en påtår och då tar JAG en. Men det är ju inget fel med sådan "själviskhet". Det är bara att leva sitt liv, i stort och i smått.

 

[Modest]

Hur är det själviskt att vilja leva sitt liv på det sätt som gör en lycklig? Hur är det själviskt att efter småbarnsåren är slut inte vilja tillbaka dit? Och istället påta i trädgården, umgås och ha roligt med sin stora barn och resa utan att behöva ta hänsyn till ett litet barn?

Jag kan inte se hur det är själviskt. Sen får ju var och en själv bedöma vad som gör en lycklig. Dina barn kommer inte tacka dig om du ger dig in i en situation som gör dig olycklig. Jag säger inte att ett nytt barn kommer göra dig olycklig. Jag bara poängterar att barn är lyckligast när deras föräldrar är lyckliga.

Så fundera på vad DU vill. Hur DU vill leva ditt liv. Inget av alternativen är bra eller dåligt, själviskt eller osjälviskt. De är bara olika. Vilket som är rätt för dig vet bara du.

Jag håller med. Ungefär. Jag tycker att frågan om själviskhet kommer upp ALLDELES för ofta på ett sätt som att man är en bättre människa (kvinna) om man skaffar fler barn snarare än färre. Eller, ve och fasa, inga barn alls. Och jag fattar inte. Jag tror att det är ett av kulturens många sätt att skuldbelägga kvinnor. På vilket sätt är det själviskt - i negativ mening - att så gott man kan planera sitt liv så som man vill ha det? Familjeplanering anses ju som en generellt sett bra sak, dessutom.

I andra sammanhang är det ju okej att göra som man vill ha det. Jag ska strax ta en påtår, tex. Det är ju själviskt i meningen att JAG vill ha en påtår och då tar JAG en. Men det är ju inget fel med sådan "själviskhet". Det är bara att leva sitt liv, i stort och i smått.

Vilka kloka inlägg! De sätter huvudet på spiken på något som gnagt i mig ett tag. Att man (jag), särskilt som kvinna, inte är en sämre människa för att man inte önskar eller skaffar barn. Tack! (Och ursäkta trådkapet).

 

[Mois]

(borde inte hoppa in här men om ni lutar lite åt olika håll, och hur statistiken lite ser ut i Sverige? Visst brukar han ta exakt halva föräldraledigheten och halva barnvagnsdragandet? Annars kan det ju vara så att det är en mindre insats för honom och en större insats från dig som gör att ni lutar åt lite olika håll? Det känns så olyckligt att ha en känsla av själviskhet i beräkningen eftersom jag är osäker på biten med barn som uppoffring? (är dålig på sådant här medger jag men om uhm uppoffringen är olika stor från olika personer kan det påverka hur man ser tillbaka på småbarnstiden och ork.))

Detta är så sant! Jag brukar säga att jag enkelt hade kunnat skaffa både fyra och fem barn om jag fick vara pappa. Inget gott betyg till min partner kanske men jag upplever mammarollen som bra mycket mer krävande än papparollen, sett inte bara ur min relation utan även vänner och så klart statistiken.

För övrigt så har vi tre barn och det var planerat så. Men det är slitigt. Jag förstår varför normen är två
Jag längtar efter samma sak som TS; att få påta i trädgården, resa, hitta på saker som inte behöver anpassas efter det lilla barnet. Snart är vi där! On the good side så är det fantastiskt att få följa ytterligare en person och att få se syskonens relationer växa fram.

 

[Nordthor]

Detta är så sant! Jag brukar säga att jag enkelt hade kunnat skaffa både fyra och fem barn om jag fick vara pappa. Inget gott betyg till min partner kanske men jag upplever mammarollen som bra mycket mer krävande än papparollen, sett inte bara ur min relation utan även vänner och så klart statistiken.

För övrigt så har vi tre barn och det var planerat så. Men det är slitigt. Jag förstår varför normen är två
Jag längtar efter samma sak som TS; att få påta i trädgården, resa, hitta på saker som inte behöver anpassas efter det lilla barnet. Snart är vi där! On the good side så är det fantastiskt att få följa ytterligare en person och att få se syskonens relationer växa fram.

Jag hade inte heller tvekat en sekund på att skaffa barn om jag hade fått vara pappa...

(Helt onödigt inlägg egentligen, förlåt.)

 

[Imogen]

Som motvikt i pappaaspekten så måste jag säga att vårt föräldraskap har blivit mer och mer jämställt ju fler barnen blivit. För i takt med att de blivit fler har de ju också blivit äldre, fått intressen, fritidsaktiviteter, kompisar m.m. Det finns liksom inget alternativ till att dela upp allt mellan sig om man ska få ihop alla jobb, skolor, läxor, fritidsaktiviteter, träning m.m. Sen menar jag ju givetvis inte att det automatiskt blir så eller att det i sig är en anledning att få fler barn såklart

 

[vemsomhelst123]

Som motvikt i pappaaspekten så måste jag säga att vårt föräldraskap har blivit mer och mer jämställt ju fler barnen blivit. För i takt med att de blivit fler har de ju också blivit äldre, fått intressen, fritidsaktiviteter, kompisar m.m. Det finns liksom inget alternativ till att dela upp allt mellan sig om man ska få ihop alla jobb, skolor, läxor, fritidsaktiviteter, träning m.m. Sen menar jag ju givetvis inte att det automatiskt blir så eller att det i sig är en anledning att få fler barn såklart

Det är ju ingen motvikt, det är en bekräftelse på tesen..

 

[Imogen]

Det är ju ingen motvikt, det är en bekräftelse på tesen..

Motvikt var kanske inte helt korrekt uttryckt men på vilket sätt skulle det vara en bekräftelse av vilken tes? Jag menade på inget sätt att jag när vi hade färre barn kände igen mig i situationen att papparollen var lättare och något jag hellre skaffat fler barn i. (Personligen hade jag aldrig någonsin föredragit att vara pappan oavsett antal barn men är nog inte intressant i sammanhanget)

Mitt inlägg var menat som en aspekt utifrån att om man känner att (den traditionella) papparollen är den mer attraktiva av föräldrarollerna så har dessa två roller blivit mer och mer utsuddade för oss ju fler barnen blivit. Respektive arbetsmängd har nödvändigtvis inte ändrats (upplever att den varit jämn) men vi gör mer exakt samma saker nu jämfört med tidigare då det var en del saker vi gjorde mer än den andre.

 

[vemsomhelst123]

Motvikt var kanske inte helt korrekt uttryckt men på vilket sätt skulle det vara en bekräftelse av vilken tes? Jag menade på inget sätt att jag när vi hade färre barn kände igen mig i situationen att papparollen var lättare och något jag hellre skaffat fler barn i. (Personligen hade jag aldrig någonsin föredragit att vara pappan oavsett antal barn men är nog inte intressant i sammanhanget)

Mitt inlägg var menat som en aspekt utifrån att om man känner att (den traditionella) papparollen är den mer attraktiva av föräldrarollerna så har dessa två roller blivit mer och mer utsuddade för oss ju fler barnen blivit. Respektive arbetsmängd har nödvändigtvis inte ändrats (upplever att den varit jämn) men vi gör mer exakt samma saker nu jämfört med tidigare då det var en del saker vi gjorde mer än den andre.

Att när barnen blir äldre så tar pappan lite mer ansvar för dem.

 

[Lingon]

Detta är så sant! Jag brukar säga att jag enkelt hade kunnat skaffa både fyra och fem barn om jag fick vara pappa. Inget gott betyg till min partner kanske men jag upplever mammarollen som bra mycket mer krävande än papparollen, sett inte bara ur min relation utan även vänner och så klart statistiken.

För övrigt så har vi tre barn och det var planerat så. Men det är slitigt. Jag förstår varför normen är två
Jag längtar efter samma sak som TS; att få påta i trädgården, resa, hitta på saker som inte behöver anpassas efter det lilla barnet. Snart är vi där! On the good side så är det fantastiskt att få följa ytterligare en person och att få se syskonens relationer växa fram.

Jag känner inte igen det alls! Men vi är väldigt jämlika som föräldrar. Min man är underbar och är verkligen en förälder på riktigt!

 

[Inte_Ung]

Orkar gör man väl.
Det finns ju inte så mycket val när de väl är där.
Jag har 3 barn, de två äldre var 9 och nästan 7 när minsta föddes.
Men de har olika pappor så vi var 3 föräldrar på 3 barn.
Eftersom att barnen har fantastiska pappor som på alla sätt fullt ut har varit mycket väl fungerande föräldrar så var det oändligt mycket enklare än om vi hade varit 2.
Men ändå så fanns vissa praktiska problem att överbrygga.
Åka bil när man är en familj på 5 med ett bebisskydd och en barnstol var en utmaning.
Huset hade bara 3 sovrum så det fick byggas ut.
Det tog för lång tid och blev inte riktigt bra för barnen på vägen.

Jag ville ha tre barn när jag väl ville ha barn.
Och om jag inte hade varit för gammal så hade det nog blivit en till.
Men kroppen tog verkligen mer stryk av den 3dje än av de tidigare, vilket antagligen var just åldern.

Så det är litet som att svara på "hur långt är ett snöre?".
Men jag skulle svara "Så långt som du vill ha det!".

Vilket liv vill du ha?
Vill du åka med barnen och åka skidor och åka på spännande semestrar?
Då är nog 2 barn alldeles lagom.
Ett var att hålla reda på.
Men om du vill leva i ett stort hus på landet som sjuder av liv så kan ju en 3dje vara kul.
Dock så sitter man ganska så fast så.

 

[Gimlan]

Jag hade inte heller tvekat en sekund på att skaffa barn om jag hade fått vara pappa...

(Helt onödigt inlägg egentligen, förlåt.)

Det har jag tänkt många gånger!

 

[Lingon]

Orkar gör man väl.
Det finns ju inte så mycket val när de väl är där.
Jag har 3 barn, de två äldre var 9 och nästan 7 när minsta föddes.
Men de har olika pappor så vi var 3 föräldrar på 3 barn.
Eftersom att barnen har fantastiska pappor som på alla sätt fullt ut har varit mycket väl fungerande föräldrar så var det oändligt mycket enklare än om vi hade varit 2.
Men ändå så fanns vissa praktiska problem att överbrygga.
Åka bil när man är en familj på 5 med ett bebisskydd och en barnstol var en utmaning.
Huset hade bara 3 sovrum så det fick byggas ut.
Det tog för lång tid och blev inte riktigt bra för barnen på vägen.

Jag ville ha tre barn när jag väl ville ha barn.
Och om jag inte hade varit för gammal så hade det nog blivit en till.
Men kroppen tog verkligen mer stryk av den 3dje än av de tidigare, vilket antagligen var just åldern.

Så det är litet som att svara på "hur långt är ett snöre?".

Det är inte alls säkert att man orkar. Man kan gå in i väggen också.