Sv: Adoptera
Jag har inte adopterat något barn men jag är familjehemsförälder med vårdnadsöverflyttade barn och JA man älskar barnen precis lika mycket!
Mycket tror jag beror på hur man är förberedd mentalt. Att adoptera tar ofta många år innan man får ett barn, utredningen som ska göras kan vara väldigt jobbig (jämför den då med tex PRIDE som vi gått som familjehemsförälder).
Man har oavsett om det är ett biologiskt barn eller någon annans en föreställelse om hur det kommer att bli, många gånger när det väl kommer till kritan så blir det inte så iallafall, här måste man då finnas för varandra och stötta fullt ut för att orka med de upp och ner som kommer. Som vilken annan förälder som helst men kan väl säga med min erfarenhet som familjehemsförälder, visst är det på ett annat sätt när det är biologbarn. Där vet jag tex till 100% vad som hänt från första sekunden som hon kom ut. Jag vet min och min makes bakgrundshistoria, medicinska och psykiska biten osv.
Jag kan väl också berätta om min lille kotte som kom när han var 5½ månad, apatisk, svår att få kontakt med. Första leendet kom när han bott hos oss i 7 månader. Gissa om det var jobbigt att inte få någon respons över huvudtaget på allt som man gjorde! I dag 3 år senare så är det en vårdnadsöverflyttning på gång. Kotten är idag en glad och mycket charmig liten busunge, men han har en utvecklingsstörning, muskelsjukdom och EP. Det har varit otroligt jobbigt och frustrerande, varför ska allt drabba honom??
Han är "vår" på alla sätt och vis, har aldrig funderat på att ge upp, vi gör allt vi kan för att han ska få en så bra uppväxt som det bara går, precis som vi gör med våra andra barn. Men utan hjälp och stöttning så hade det aldrig gått!
För att orka som förälder så är A och O öppen kommunikation till din partner samt ta emot och be om hjälp när det behövs, det gör en bara till en stakare förälder! Att vara förälder är många gånger tufft och jobbigt men det är ändå ljusglimtarna som gör att man orkar vidare.
Om ni känner att ni inte vill skaffa egna barn, (jag skulle heller aldrig ha några, men så blev det som det blev men det är en annan historia) så tycker jag inte att ni ska avskräckas att adoptera. Man kan aldrig veta hur framtiden ser ut. Genom att adoptera (eller bli familjehemsförälder) så ger man ett barn som inte har något hem (eller ett fungerande hem), ett hem med värme och kärlek, och det värmer i hjärtat att tänka på, iallafall för mig.
Att skaffa barn är heller inget som man måste göra, det är helt upp till var och en.
Nu ska jag ge mig, önskar er lycka till!
