beaaabe
Trådstartare
Lite bakgrund: Jag och min sambo har beslutat oss efter 2års funderande och diskuterande, att nu är perfekt tid för oss att adoptera en hund. Vi har båda stabila jobb, jag är egenföretagare och mitt jobb är och kommer förbli 100% hemifrån. Vi har människor runt oss som kan hjälpa till med passning om så behövs, men även såklart ekonomi att betala för dagis och hundvakt vid behov. Vi har inte heller några barn och det lär dröja iallafall 2år till innan det blir aktuellt.
Vi har varit jourhem åt hundar utan hem tidigare och hoppas adoptera från dem då det känns som en bra organisation.
Så allt som egentligen är kvar nu är att hitta rätt hund. Jag är uppväxt med hundar och min sambo har haft rescue hundar med tidigare partner. Tillsammans kan vi kanske inte ta oss an en hund med väldigt stor problematik då vi saknar den kunskap som krävs, men vi vill ändå ge en chans till en hund som kanske andra inte är så intresserade av. Så valpar och renrasiga hundar är inte aktuellt. Men eftersom att det blir min första egna hund vill jag inte heller ta mig vatten över huvudet och riskera att inte bli ett fullvärdigt hem till en hund med stora behov. Vi har därför kommit fram till att en blandras senior kanske är vår absolut bästa match.
Till min fråga: Vi är ett ganska aktivt hushåll, älskar att spendera våra helger på vandring i skog och mark, och på vardagarna går jag 1h vid lunch oavsett väder och vind, gärna längre när tiden finns. Vi hoppas därför att den hund vi adopterar kan vara en del av det livet. Drömmen är en hund som kan följa med på exakt allt vi gör!
Skulle vi adoptera en senior, så förstår vi såklart att med tanke på att det är en rescue hund har den efter en tid på ett shelter, kanske inte de fysiska förutsättningarna att kastas in ett sånt liv direkt. Men med månader av upptrappning av promendader och träning, är vi naiva att tro att den någonsin kommer kunna få upp fysiken på en äldre hund? Är det kanske rent av orättvist att förvänta sig av en äldre hund att de ska kunna bli aktiva igen när de väl tappat fysiken?
Jag har bara erfarenhet utav våra familjehundar som levde till 16, 12 och 10 års åldrar. Och de var aktiva in i det sista, men de hade ju även haft god fysik hela livet.
Om åsiken är den att en senior inte passar oss, med det jag berättat vad hade ni föreslagit?
Jag ska tillägga att vi har två rescue katter hemma så behöver en hund som kan leva ett gott liv med dem. Vi kommer såklart ALDRIG lämna katterna och hunden tillsammans ensamma, men det behöver ändå vara frid.
Super tacksam för all visdom och goda råd ni besitter, vill verkligen inte kasta oss in ett sådant här beslut utan att ha ifrågasatt det ett par gånger.
Vi har varit jourhem åt hundar utan hem tidigare och hoppas adoptera från dem då det känns som en bra organisation.
Så allt som egentligen är kvar nu är att hitta rätt hund. Jag är uppväxt med hundar och min sambo har haft rescue hundar med tidigare partner. Tillsammans kan vi kanske inte ta oss an en hund med väldigt stor problematik då vi saknar den kunskap som krävs, men vi vill ändå ge en chans till en hund som kanske andra inte är så intresserade av. Så valpar och renrasiga hundar är inte aktuellt. Men eftersom att det blir min första egna hund vill jag inte heller ta mig vatten över huvudet och riskera att inte bli ett fullvärdigt hem till en hund med stora behov. Vi har därför kommit fram till att en blandras senior kanske är vår absolut bästa match.
Till min fråga: Vi är ett ganska aktivt hushåll, älskar att spendera våra helger på vandring i skog och mark, och på vardagarna går jag 1h vid lunch oavsett väder och vind, gärna längre när tiden finns. Vi hoppas därför att den hund vi adopterar kan vara en del av det livet. Drömmen är en hund som kan följa med på exakt allt vi gör!
Skulle vi adoptera en senior, så förstår vi såklart att med tanke på att det är en rescue hund har den efter en tid på ett shelter, kanske inte de fysiska förutsättningarna att kastas in ett sånt liv direkt. Men med månader av upptrappning av promendader och träning, är vi naiva att tro att den någonsin kommer kunna få upp fysiken på en äldre hund? Är det kanske rent av orättvist att förvänta sig av en äldre hund att de ska kunna bli aktiva igen när de väl tappat fysiken?
Jag har bara erfarenhet utav våra familjehundar som levde till 16, 12 och 10 års åldrar. Och de var aktiva in i det sista, men de hade ju även haft god fysik hela livet.
Om åsiken är den att en senior inte passar oss, med det jag berättat vad hade ni föreslagit?
Jag ska tillägga att vi har två rescue katter hemma så behöver en hund som kan leva ett gott liv med dem. Vi kommer såklart ALDRIG lämna katterna och hunden tillsammans ensamma, men det behöver ändå vara frid.
Super tacksam för all visdom och goda råd ni besitter, vill verkligen inte kasta oss in ett sådant här beslut utan att ha ifrågasatt det ett par gånger.
