Sv: 3-årstrots..
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/
Här tycker jag står mycket klokt och tänkvärt
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/
Här tycker jag står mycket klokt och tänkvärt
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Håller också med dig om det allra mesta. Men när vår 3-åriga son trotsar som mest så MÅSTE man bryta på nåt sätt, då går det inte att prata eller resonera med honom. Vi stänger förvisso inte in honom på rummet eftersom det precis som du skriver ska vara en mysig plats. Däremot får han gå och ställa sig i hallen tills han har lugnat ner sig och kan be om ursäkt.
Ska tilläggas att sonen även skickar ut oss föräldrar i hallen ibland när vi är dumma i hans mening. Självklart gör vi det då
TS skrev något om att hennes svärföräldrar tycker att det går prestige i det hela för henne och hennes man. Jag tycker inte att det riktigt framgår av hennes inlägg om prestige är inblandat, men jag tycker att det är väldigt tydligt att det verkar gå prestige i att "vinna" mot barnet för dig.
Vad är det att "ge sig" och vad är det för katastrof som händer om du gör det?
Jag tycker att Tinas inlägg är väldigt klokt och bra!
Ibland kommer jag på mig själv med att pusta och ha mig när Tuva hänger mig i benen när jag försöker göra mat, sedan kommer jag på vad jag gör, ger mig själv en mental lavett och låter Tuva skära grönsaker (med en slö kniv) sedan är problemet löst!
1. Vilken strategi ni än väljer, se till att du och barnets pappa är eniga.
2. Diskutera inte uppfostran med svärfar!
Det är bra att försöka måla upp scenarion och ha på det klara vilka omedelbara konsekvenser som kan sättas in.
I sådana lägen får han vara på sitt rum tills han lugnat ner sig lite. När han lugnat sig så pass det går att kommunicera med honom pratar vi, tröstar vi och säger förlåt.
För mig framstår det här som att man överdriver problemet. Att behöva ha familjemöten och strategier för att småbarn blir arga - jag begriper inte vad man hade väntat sig av föräldraskapet, riktigt, i så fall?
Jag förstår inte heller det där med "konsekvenser". Om barnet tex är nära att göra sönder något eller att skada sig själv, bör man så klart förhindra det, men konsekvenser? Vad är det för något? Menar du typ indragna förmåner? Enligt min mening är det som gjort för att få vredesutbrott även över de indragna förmånerna, och jag ser inte riktigt nyttan med det?
Att skicka in barnet på sitt rum, tycker jag är oschysst. Varför kan det inte få vara argt färdigt i vardagsrummet, eller var man nu befinner sig?
Jag är heller ingen vän att tvinga fram en ursäkt. Om barnet vill be om ursäkt, så gärna för mig, men jag tycker egentligen inte att barn ska be om ursäkt för sina känslouttryck. Att tvinga dem till det ser jag mest som ett slags dressyr, det betyder ingenting för barnet, förutom att det finns risk att det känner sig kränkt.
Gör ni så när ni vuxna blir osams också, att det nästan alltid slutar med att någon ber om förlåtelse, eller gäller det främst osämja med barnet?
Jag förstår inte heller det där med "konsekvenser". Om barnet tex är nära att göra sönder något eller att skada sig själv, bör man så klart förhindra det, men konsekvenser? Vad är det för något? Menar du typ indragna förmåner? Enligt min mening är det som gjort för att få vredesutbrott även över de indragna förmånerna, och jag ser inte riktigt nyttan med det?
Det gäller oss vuxna också. Vi lämnar inte en konflikt outredd och är det någon som har betett sig illa sägs det förlåt. Varför skulle det vara annorlunda?
För egen del är det ganska sällan en konflikt mellan oss vuxna leder till att någon beter sig såpass illa att det finns orsak till ett förlåt, oftast har vi helt enkelt haft olika åsikt om nånting. Och det är ju inget att be om ursäkt för.
Jag tycker konsekvenser kan vara vettiga, men då i betydelsen "rimliga följdeffekter". Inte indragna förmåner, då känns det snarare som ett straff under vackrare etikett.
Är det överdrivet att man som föräldrar är överens om hur barnet ska uppfostras?
Nej, det är överdrivet att uppfatta just det så kallade trotset som en så stor och central del av uppfostran.
Jag ser inte det som så komplicerat att det är viktigt att prata ihop sig om det. Om man har valt varandra med lite omsorg, så bör strategierna vara rimligt lika varandra ändå, eller i alla fall är det troligt att man tycker att det den andra gör är ok.
Jag tycker att "trots" och även det där med "regler" är en ganska liten del av uppfostran, som dock många förstorar väldigt i betydelse.