3-årstrots..

[Golden_Heart]

Sv: 3-årstrots..

Mycket bra svar!

 

[Snyggve]

Sv: 3-årstrots..

Jag kräver aldrig en ursäkt, för jag tycker inte den är värd något om den är framtvingad, men jag frågar alltid henne om hon vill säga förlåt.

Har han betett sig illa måste han säga förlåt. Alltså inte bara om vi har haft olika åsikter (som nån skrev) utan om han har slagits eller så. Och även vi vuxna ber ALLTID om ursäkt, oftast för att vi blev så arga när han var "dum". Sen kramas vi och leker vidare

 

[Petruska]

Sv: 3-årstrots..

Nej, trots är inte en central del av uppfostran men det tenderar att vara en sådan del som kan skapa stor onödig frustration hos både barnet och föräldrarna

Det är just det skapar så stor frustration hos en del föräldrar som jag tycker är underligt. Vad hade man väntat sig? Hur minns man sin egen barndom?

Inställningen som skymtar i tråden om barn som ska be om ursäkt och vikten av att föräldrarna inte viker en tum, är ju som gjord för att göra det hela jättejobbigt för föräldrarna, tycker jag.

Mitten: Ja, det är klart föräldrar tappar tålamodet, hotar och dummar sig ibland. Ja, jag har rentav hört talas om att mutor kan förekomma!

Men när du problematiserar sådant, problematiserar du ju dig själv. Inte barnet. Det ser jag som en stor skillnad mellan olika inlägg i tråden.

 

[Kattennizze]

Sv: 3-årstrots..

Har han betett sig illa måste han säga förlåt. Alltså inte bara om vi har haft olika åsikter (som nån skrev) utan om han har slagits eller så. Och även vi vuxna ber ALLTID om ursäkt, oftast för att vi blev så arga när han var "dum". Sen kramas vi och leker vidare

O hu jag ryser verkligen när jag läser detta, jag kommer själv ihåg hur jag blev tvingad att säga förlåt, fast känslorna inombords bara svallade. Jag skulle aldrig tvinga ett barn att säga förlåt om det inte kommer helt spontant. Jag tycker att det är att kränka ett barn genom att tvinga det att säga förlåt. Att vuxna gör det är en helt annan sak, vi är vuxna och kan agera på ett helt annat sätt än ett maktlöst barn.

 

[Sol]

Sv: 3-årstrots..

Det är just det skapar så stor frustration hos en del föräldrar som jag tycker är underligt. Vad hade man väntat sig? Hur minns man sin egen barndom?

Inställningen som skymtar i tråden om barn som ska be om ursäkt och vikten av att föräldrarna inte viker en tum, är ju som gjord för att göra det hela jättejobbigt för föräldrarna, tycker jag.

Man kan nog ha vilka föreställningar som helst, jag tror de flesta föräldrar står handfallna när det första utbrottet kommer. Att då försöka finna verktyg för att hantera situationen så att det blir lättare för hela familjen är ju inte fel. Det jag minns ifrån min barndom är inte vredesutbrotten faktiskt. Varken mina eller mina syskons, det är mest mamma som skämtsamt brukar påminna oss om dem ibland.

Att inte vika en tum kan nog göra saker onödigt jobbiga, barn har en egen vilja och måste få ha det. Om man på något sätt menar att denna viljestyrka ska kuvas med att man inte viker en tum är det sorgligt. Man måste ju vara beredd på att prova något nytt om man märker att det man gör inte riktigt funkar utan bara skapar större frustration.

 

[Petruska]

Sv: 3-årstrots..

Ja, jag tycker att du verkar vara väldigt hård mot din dotter och att hon verkar väldigt frustrerad, utifrån din beskrivning. Ditt inlägg är sorgligt att läsa.

 

[Mabuse]

Sv: 3-årstrots..

Har han betett sig illa måste han säga förlåt. Alltså inte bara om vi har haft olika åsikter (som nån skrev) utan om han har slagits eller så. Och även vi vuxna ber ALLTID om ursäkt, oftast för att vi blev så arga när han var "dum". Sen kramas vi och leker vidare

Varför måste han säga förlåt?

 

[Mabuse]

Sv: 3-årstrots..

Jag tror tvärtom att det är väldigt få föräldrar som står handfallna när det första utbrottet kommer, det brukar ju komma rätt tidigt och i fullt begripliga sammanhang, t ex när det inte blir som barnet tänkt sig.

 

[Petruska]

Sv: 3-årstrots..

jag tror de flesta föräldrar står handfallna när det första utbrottet kommer.

Jag kan knappt ens föreställa mig föräldrar som står handfallna när "första utbrottet" kommer. Jag har heller inget minne av något distinkt "första utbrott" från mitt eget barn. Barn gråter ju och skriker en hel del redan från början, så det borde man vara rätt van vid när gråten blir sådan att föräldrarna väljer att kalla den för trots.

 

[Sol]

Sv: 3-årstrots..

Jag kan knappt ens föreställa mig föräldrar som står handfallna när "första utbrottet" kommer. Jag har heller inget minne av något distinkt "första utbrott" från mitt eget barn. Barn gråter ju och skriker en hel del redan från början, så det borde man vara rätt van vid när gråten blir sådan att föräldrarna väljer att kalla den för trots.

Jag tycker nog att spädbarnsgråt och en 3-årings trots i form av vredesutbrott är helt olika saker...

 

[Mabuse]

Sv: 3-årstrots..

Ja, och just därför står man väl knappast handfallen när treårsutbrottet väl kommer, eftersom man vid det laget har nästan tre års träning i att hantera arga och ledsna barn, som dessutom pedagogiskt nog har stegrats i svårighetsgrad?

 

[Mitten]

Sv: 3-årstrots..

Både mutor och hot förekommer frekvent här hemma . Och oftast tycker jag att det är helt ok, men ibland går jag till överdrift :s

 

[Mitten]

Sv: 3-årstrots..

Varför måste han säga förlåt?

Förlåtdelen är svår! Jag gissar att de är noga med det på dagis, för dottern har väldigt nära till ett förlåt. Ofta får jag svara med att hon inte behöver säga förlåt ( om jag inte tycker det) eller att det inte hjälper (då hon kastar ur sig det men fortsätter, eller inte förstår varför hon gjort "fel")

 

[Petruska]

Sv: 3-årstrots..

Förlåtdelen är svår! Jag gissar att de är noga med det på dagis, för dottern har väldigt nära till ett förlåt. Ofta får jag svara med att hon inte behöver säga förlåt ( om jag inte tycker det) eller att det inte hjälper (då hon kastar ur sig det men fortsätter, eller inte förstår varför hon gjort "fel")

Vi har inte använt oss av det hemma överhuvudtaget. De har säkert gjort det på dagis, men det har inte "följt med hem" så som det verkar göra med din dotter.

Jag har minnen av att ha sett barn bråka, säga förlåt, fortsätta bråka, och så vid förnyad tillsägelse att sluta säga "jag har ju sagt förlåt". Så nej, jag ser inte riktigt meningen med den där förlåtceremonin.

Jag tycker att Speciella Tina skriver mycket klokt om små barn, men jag skulle inte, som hon, ens fråga om barnet vill be om förlåtelse. Jag tror att redan den frågan kan skapa pressen att be om förlåtelse "i tomme", så att säga. Inte minst därför att det brukar tillämpas på dagis.

Men för mig handlar det främst om att ordet förlåt inte är särskilt närvarande i mina relationer. Vi pratar på andra vis, helt enkelt. Jag har heller inte särskilt mycket personliga minnen av att det har känts viktigt för mig att någon bett mig om ursäkt.

 

[Petruska]

Sv: 3-årstrots..

Jag tycker nog att spädbarnsgråt och en 3-årings trots i form av vredesutbrott är helt olika saker...

Och jag tror att det är vanligare att man är lite handfallen inför spädbarnsgråt, i så fall. När fjortondagarsbebisen är otröstlig, brukar folk se rätt medtagna ut rätt snabbt. Trots att det nog sällan är särskilt komplicerade skeenden som ligger bakom den gråten.

 

[Snyggve]

Sv: 3-årstrots..

O hu jag ryser verkligen när jag läser detta, jag kommer själv ihåg hur jag blev tvingad att säga förlåt, fast känslorna inombords bara svallade. Jag skulle aldrig tvinga ett barn att säga förlåt om det inte kommer helt spontant. Jag tycker att det är att kränka ett barn genom att tvinga det att säga förlåt. Att vuxna gör det är en helt annan sak, vi är vuxna och kan agera på ett helt annat sätt än ett maktlöst barn.

Varför måste han säga förlåt?

För att det funkar hos oss. Han behöver inte säga förlåt förrän han har lugnat ner sig, och sen är det bra. Har han väl sagt förlåt så fortsätter han aldrig att slåss, såsom en del andra barn tydligen gör.

 

[Mitten]

Sv: 3-årstrots..

Vi har aldrig försökt pressa henne till ett förlåt, däremot har nog jag och maken sagt förlåt ibland när vi till exempel skällt på henne och sedan insett att hon tappade och inte slängde, eller något annat.
Ofta om jag tycker att en ursäkt är på sin plats (till exempel om hon knuffat någon) så brukar jag förklara att personen i fråga blev jättelessen, och borde vi inte hjälpa henom? Då kramar hon ofta och säger förlåt och vill blåsa. Men ordet förlåt i sig är inte viktigt.

 

[Speciella_tina]

Sv: 3-årstrots..

Jag är heller ingen vän att tvinga fram en ursäkt. Om barnet vill be om ursäkt, så gärna för mig, men jag tycker egentligen inte att barn ska be om ursäkt för sina känslouttryck. Att tvinga dem till det ser jag mest som ett slags dressyr, det betyder ingenting för barnet, förutom att det finns risk att det känner sig kränkt.

Mina minnen av framtvingade ursäkter (från t.ex. skolan) låter mest såhär: "ja, förlåt då..." mumlandes och tittande åt ett annat håll. Det hade inte varit tillfredsställande för mig att få den ursäkten, och jag har väldigt svårt att tro att det kan vara tillfredsställande för den som ger den ursäkten. Säg det som om du menar det är ju en annan favorit... not!

 

[Speciella_tina]

Sv: 3-årstrots..

Vi har inte använt oss av det hemma överhuvudtaget. De har säkert gjort det på dagis, men det har inte "följt med hem" så som det verkar göra med din dotter.

Jag har minnen av att ha sett barn bråka, säga förlåt, fortsätta bråka, och så vid förnyad tillsägelse att sluta säga "jag har ju sagt förlåt". Så nej, jag ser inte riktigt meningen med den där förlåtceremonin.

Jag tycker att Speciella Tina skriver mycket klokt om små barn, men jag skulle inte, som hon, ens fråga om barnet vill be om förlåtelse. Jag tror att redan den frågan kan skapa pressen att be om förlåtelse "i tomme", så att säga. Inte minst därför att det brukar tillämpas på dagis.

Men för mig handlar det främst om att ordet förlåt inte är särskilt närvarande i mina relationer. Vi pratar på andra vis, helt enkelt. Jag har heller inte särskilt mycket personliga minnen av att det har känts viktigt för mig att någon bett mig om ursäkt.

Jag har pratat med fröknarna på Tuvas dagis, och de har samma inställning till förlåt som jag. Det känns väldigt bra Men jag har faktiskt funderat på sluta med det där med att fråga om vi ska säga förlåt, främst för att jag tycker det blir så tomt. Är Tuva fortfarande arg och jag säger "ska du säga förlåt till ***" Så säger hon "NÄ", och då tar det ju slut där. Så det har nog blivit väldigt sällsynt här hemma. Man utvecklas ju hela tiden som förälder, och lär sig nya saker. Nu har jag gått över till att (försöka) vara ett gott exempel. Om jag gjort något dumt så säger jag förlåt för att blablabla. Och så kramar jag henne. För jag är ju bara människa jag med, och ibland skriker jag faktiskt på mitt barn

 

[Mitten]

Sv: 3-årstrots..

Oj! Skriker! Det har aldrig hänt här hemma, här har vi bara konstruktiva, pedagogiska reaktioner!