3-åring som vägrar kläder

Ge exempel på något som skulle göra det ok att låta en 3-åring diktera villkoren för en hel familj d.v.s. tvinga familjen att stanna inne hela vintern för att han vägrar ha på sig kläder? Som inte är en diagnos eller sjukdom. Då jag antar att pojken inte har det eftersom TS inte skrivit något om det.

Notera, att det inte verkar handla om att pojken vill ha den blå jackan istället för den gröna utan han vill inte ha jacka alls. Hade det handlat om klädernas utseende tar jag för givet att TS hade köpt de kläder som pojken ville ha och så hade problemet varit löst.

Riktigt så illa var det ju inte. Vi var ute men inte så långa stunder eftersom han vägrade mössa och vantar hela vintern. Ibland gick vantarna bra när han frusit en stund, men då var han ju redan kall och blev ledsen och ville gå in. Jag tvingar ju inte ett barn att vara ute om det fryser bara för sakens skull. Gör dom inte på förskolan heller.

Han använder vissa ytterkläder, fleecejacka vill han alltid ha till exempel men det räcker ju inte vid kallare och blötare väder. Har provat ta med honom för att handla kläder men han är inte intresserad. Tittar inte ens och säger NEJ när jag visar något. Det kanske blir lättare när han blir äldre. Hoppas det.
 
Jag tycker det är lite beklämmande att läsa att så många ser ett auktoritärt föräldraskap som en enkel lösning på detta typ av problem.

Jag hade vänt mig till BVC för att få hjälp och stöd.

Vart läser du in auktoritärt föräldraskap?

Mina ungar har val och förhandlingsutrymme 99 gånger av 100. Den hundrade gången inte, i frågor som tandborstning och medicin med mera.

Men vari ligger faran att tidigt lära sig att det finns saker som inte är förhandlingsbara?

För det kommer ju en tid när saker faktiskt inte är det. Typ gå i skolan, göra läxor, dyka upp på jobb.
Känns som att man gör barnen en otjänst när man inte låter dem förstå skillnaden.
 
Sådana straff tycker jag heller inte är rättvist. För barnet finns ju ingen koppling alls mellan att inte vilja ha jacka på sig och sedan inte få titta på tv.

Jag tycker inte att det är straff om man ger barnet en valmöjlighet innan det ska ske (i det här fallet påklädningen). Men det kräver ju att man pedagogiskt förklarar för barnet att om du inte klär på dig så får du inte godiset/se på TV/eller vad som nu funkar på barnet ifråga. Det är faktiskt bara att acceptera kläder och sen får han se på TV. Men kom du på nåt då som funkar och direkt har att göra med kläderna. Det viktiga är ju att han får en rutin i att kläder ska på. Just nu är rutinen att kläder inte ska på och det är det som måste änrdras.

Eller så kan man muta sig ur det. Köp ett stort papper och sätt upp på väggen och sen en drös med fina klistermärken med bilder på som ni vet att han gillar. För varje gång han klär på sig/låter er klä på honom (inkl. ytterkläder) när ni ska iväg så får han ett klistermärke han kan få sätta på det stora pappret, varje morgon han klär på sig utan att protestera så får han ett klistermärke osv. Eller om klistermärken inte är så roligt så nåt annat som funkar på honom. När påklädningen sen blivit en vana så kan man fasa ut belöningen. Så gjorde vi när dottern skulle pottränas. Funkade utmärkt trots att hon inte ville i början. Belöningen var roligare än motståndet mot pottan.
 
Kommer han få gå hem från skolan också när han inte vill?

Fast det är skillnad! Att man måste gå till skolan kan man motivera med hur många saker som helst. Att man ska gå i ett 1a maj-tåg går inte att motivera med så mycket mer än att jag som förälder vill det. Där står behov mot behov. Jag hade också låtit barnet slippa. Samma sak som när min son vägrat vara med i luciatåget på förskolan varje år. Skulle aldrig tvinga honom. Finns liksom ingen motivering till varför han skulle vara med annat än att andra vill det.
 
Jag tycker inte att det är straff om man ger barnet en valmöjlighet innan det ska ske (i det här fallet påklädningen). Men det kräver ju att man pedagogiskt förklarar för barnet att om du inte klär på dig så får du inte godiset/se på TV/eller vad som nu funkar på barnet ifråga. Det är faktiskt bara att acceptera kläder och sen får han se på TV. Men kom du på nåt då som funkar och direkt har att göra med kläderna. Det viktiga är ju att han får en rutin i att kläder ska på. Just nu är rutinen att kläder inte ska på och det är det som måste änrdras.

Eller så kan man muta sig ur det. Köp ett stort papper och sätt upp på väggen och sen en drös med fina klistermärken med bilder på som ni vet att han gillar. För varje gång han klär på sig/låter er klä på honom (inkl. ytterkläder) när ni ska iväg så får han ett klistermärke han kan få sätta på det stora pappret, varje morgon han klär på sig utan att protestera så får han ett klistermärke osv. Eller om klistermärken inte är så roligt så nåt annat som funkar på honom. När påklädningen sen blivit en vana så kan man fasa ut belöningen. Så gjorde vi när dottern skulle pottränas. Funkade utmärkt trots att hon inte ville i början. Belöningen var roligare än motståndet mot pottan.

Han går inte på mutor och hot. Skulle kunna muta med glass efter varje påklädning och han skulle ändå säga nej. Försökte det med klistermärken när han vägrade borsta tänderna men det var han helt ointresserad av.
 
I min värld tar jag hellre en sådan strid direkt och låter det svida över på en kvart, än att låta det bli som för min bonus som gick i samma svarta mysbyxor i 5 år.

Viktigt? Nja, hon önskar nog nu i efterhand att någon hade brutit det, än att alla tyckte hon var konstig hela lågstadiet.
Vet man med sig att ett av barnens beslut om SIN EGEN klädstil kan göra att andra anser att de är konstiga är det väl en sak man försiktigt kan ta upp för diskussion då och då under tiden barnet vill ha det så? Det där är en sak jag själv hållit på med för min äldsta. Barnet tar beslut om något som kan ses som konstigt, vi pratar lite försiktigt runt det men kanske inte direkt på. Jag ser verkligen ingen poäng med att göra en grej av sånt. Låt barnen bära de färger och plagg de vill. Ibland när jag gått för att handla med barnen har det åkt på en mix av alla möjliga plagg i olika storlekar. Barnet har tyckt att det varit fint, jag har känt att herregud, vad ska folk tro? I vissa fall har favvobyxorna hittats i garderoben med stora hål och 2 storlekar för små. Ja då är det så. Jag får väl lägga undan dem till nästa gång helt enkelt. Ju mindre bråk, desto trevligare vardag. Sånt vill jag inte spendera min dyrbara vardag på helt enkelt.
 
Barnet har fortfarande ett val att göra, och framförallt är en treåring i de flesta fall så pass mogen att hen förstår kopplingen mellan vilka val man gör och utfallet som blir.

Så funkar hela livet, och något man måste lära sig, under förutsättning av barnen inte har speciella svårigheter.

Att vända hela familjen och gå hem är absurt. Hur är det för ev syskon som kanske sett fram emot en dag ute? Deras behov då?

TS är vuxen. Barnet är 3 år. TS vet att det finns ett känt ”problem” kring kläderna. TS vet på förhand vad som antagligen kommer att hända. Att då sätta barnet i den situationen med inställningen att man ska ”vinna striden” för att ens egen bild av vad som är mysigt ska uppfyllas kan jag inte begripa varför man skulle vilja göra.

Huruvida det i största allmänhet är absurt att vända och gå hem för att en 3-åring vägrar är ju omöjligt att säga. Det beror ju helt på situationen.
 
Jag tycker inte att det är straff om man ger barnet en valmöjlighet innan det ska ske (i det här fallet påklädningen). Men det kräver ju att man pedagogiskt förklarar för barnet att om du inte klär på dig så får du inte godiset/se på TV/eller vad som nu funkar på barnet ifråga. Det är faktiskt bara att acceptera kläder och sen får han se på TV. Men kom du på nåt då som funkar och direkt har att göra med kläderna. Det viktiga är ju att han får en rutin i att kläder ska på. Just nu är rutinen att kläder inte ska på och det är det som måste änrdras.

Eller så kan man muta sig ur det. Köp ett stort papper och sätt upp på väggen och sen en drös med fina klistermärken med bilder på som ni vet att han gillar. För varje gång han klär på sig/låter er klä på honom (inkl. ytterkläder) när ni ska iväg så får han ett klistermärke han kan få sätta på det stora pappret, varje morgon han klär på sig utan att protestera så får han ett klistermärke osv. Eller om klistermärken inte är så roligt så nåt annat som funkar på honom. När påklädningen sen blivit en vana så kan man fasa ut belöningen. Så gjorde vi när dottern skulle pottränas. Funkade utmärkt trots att hon inte ville i början. Belöningen var roligare än motståndet mot pottan.

”Om du inte gör så här får du inte det här” är ett skolboksexempel på hot och straff. Det är omöjligt att på ”ett pedagogiskt sätt” förklara för barnet att om du inte klär på dig får du inte titta på tv eftersom det inte finns någon som helst naturlig koppling där emellan. Det man gör är att demonstrera och utnyttja sin maktposition.

Om belöningssystem råder det ju delade meningar. Ska man använda sig av det bör man ju iaf dels fundera över varför barnet ”gör rätt” och hur man hanterar situationen när barnet misslyckas. Ska man signalera till barnet att man kan ”misslyckas” med att uträtta sina behov exempelvis.
 
Vart läser du in auktoritärt föräldraskap?

Mina ungar har val och förhandlingsutrymme 99 gånger av 100. Den hundrade gången inte, i frågor som tandborstning och medicin med mera.

Men vari ligger faran att tidigt lära sig att det finns saker som inte är förhandlingsbara?

För det kommer ju en tid när saker faktiskt inte är det. Typ gå i skolan, göra läxor, dyka upp på jobb.
Känns som att man gör barnen en otjänst när man inte låter dem förstå skillnaden.

Jag utgår från TS barn och de råd TS fått som innefattar tvång/våld/hot. Det är auktoritära metoder som mer syftar till att få barnet att lyda än att faktiskt försöka förstå barnet och problematiken. Barnet kommer inte lära sig vikten av att gå i skolan för att mamma tvingade på barnet en jacka, så kan vi skippa alla sådana jämförelser?

TS har påpekat att vissa saker inte är förhandlingsbara. Nu var det tal om kläder och ett barn som har en annan relation till kläder än de flesta andra treåringar. Det kan finnas en komplexitet i detta problem. Tycker det är värt att tänka på innan råd ges som främst syftar att demonstrera makt och skapa lydnad.
 
”Om du inte gör så här får du inte det här” är ett skolboksexempel på hot och straff. Det är omöjligt att på ”ett pedagogiskt sätt” förklara för barnet att om du inte klär på dig får du inte titta på tv eftersom det inte finns någon som helst naturlig koppling där emellan. Det man gör är att demonstrera och utnyttja sin maktposition.

Om belöningssystem råder det ju delade meningar. Ska man använda sig av det bör man ju iaf dels fundera över varför barnet ”gör rätt” och hur man hanterar situationen när barnet misslyckas. Ska man signalera till barnet att man kan ”misslyckas” med att uträtta sina behov exempelvis.

Belöningssystemet är ju för att man vill införa nya rutiner. När en ny rutin ska införas (pottan är bara ett exempel) så kan det finnas ett visst motstånd hos ett litet barn. Om man då säger att om du kissar i pottan så får du X så blir barnet (iaf mitt barn) mer motiverat och sprang gärna på pottan istället för att kissa i blöjan. Den nya rutinen befästes snabbt och lätt och alla var nöjda.

Jag struntar i varför mitt barn lärde sig gå på pottan. Det viktiga var att hon lärde sig gå på pottan, att det blev en rutin och att det gjordes på ett sätt som hon uppfattade som trevligt och positivt. Att det råkade vara för att vi mutade henne under några dagars tid (efter att hon visat motstånd till pottan) det struntar jag i. Pottan började användas och ungen var nöjd och stolt över sin prestation!
 
Jag utgår från TS barn och de råd TS fått som innefattar tvång/våld/hot. Det är auktoritära metoder som mer syftar till att få barnet att lyda än att faktiskt försöka förstå barnet och problematiken. Barnet kommer inte lära sig vikten av att gå i skolan för att mamma tvingade på barnet en jacka, så kan vi skippa alla sådana jämförelser?

TS har påpekat att vissa saker inte är förhandlingsbara. Nu var det tal om kläder och ett barn som har en annan relation till kläder än de flesta andra treåringar. Det kan finnas en komplexitet i detta problem. Tycker det är värt att tänka på innan råd ges som främst syftar att demonstrera makt och skapa lydnad.

En del av livet är att man ibland måste göra saker man inte vill och som inte är roliga. Att ha för dagen lämpliga kläder är en sån sak. Barnet blir inte hjälpt av att man som förälder inte lär barnet det. Allt kan inte vara roligt hela tiden. En viktig lärdom.
 
Jag tycker att svaren i tråden i många fall är direkt obehagliga. @ameo mfl skriver däremot bra.

De av er som tror att det bara är att driva igenom påklädningen så slipper man vidare bråk om kläder sedan, har uppenbarligen aldrig träffat något lite svårare barn. (Diagnos eller inte kvittar så sett, en del barn har det svårare med saker och ting även om de inte fyller kriterier för någon diagnos.) Det är inte så att "felbeteenden" är något man bara kan "bryta" hos alla barn.

Nästan alla barn jag har haft nära mig har varit svåra ungefär på det sätt som beskrivs i tråden.

Just nu har jag ett bonusbarnbarn, 8 år, som inte är svår alls. Det är som en helt annan sak att vara med hen! Det går inte att jämföra på samma vecka. Men jag visste inte att det är den lättheten som är det vanliga.

Jag var ungefär som ts barn själv. Det blev folk av mig också. Men till större smärta för både mig och mina föräldrar än vad jag nu fattar är det vanliga. Mina föräldrar lyckades bevara mitt förtroende för dem, trots att jag var så vansinnigt svår och krävande. Det är viktigare än kläder.
 
Belöningssystemet är ju för att man vill införa nya rutiner. När en ny rutin ska införas (pottan är bara ett exempel) så kan det finnas ett visst motstånd hos ett litet barn. Om man då säger att om du kissar i pottan så får du X så blir barnet (iaf mitt barn) mer motiverat och sprang gärna på pottan istället för att kissa i blöjan. Den nya rutinen befästes snabbt och lätt och alla var nöjda.

Jag struntar i varför mitt barn lärde sig gå på pottan. Det viktiga var att hon lärde sig gå på pottan, att det blev en rutin och att det gjordes på ett sätt som hon uppfattade som trevligt och positivt. Att det råkade vara för att vi mutade henne under några dagars tid (efter att hon visat motstånd till pottan) det struntar jag i. Pottan började användas och ungen var nöjd och stolt över sin prestation!

Jag vet precis hur belöningssystem är uppbyggda. Vad jag skrev var att man bör fundera på hur man hanterar det om barnet misslyckas. Ska det vara en ”prestation” att uträtta sina behov?
 
En del av livet är att man ibland måste göra saker man inte vill och som inte är roliga. Att ha för dagen lämpliga kläder är en sån sak. Barnet blir inte hjälpt av att man som förälder inte lär barnet det. Allt kan inte vara roligt hela tiden. En viktig lärdom.

Det är direkt obehagligt att som förälder hota och tvinga barnen till lydnad och motivera det med att barnen måste lära sig att allt inte är roligt här i livet.

Och på tal om absurt blir det ju en värre i situationen att genomföra en ”mysig” aktivitet.
 
Jag vet precis hur belöningssystem är uppbyggda. Vad jag skrev var att man bör fundera på hur man hanterar det om barnet misslyckas. Ska det vara en ”prestation” att uträtta sina behov?

Självklart ska barnet få känna sig stolt när det lyckas kissa i pottan istället för i blöjan. Det betyder inte att man skäller på barnet när det inte lyckas. Och inte lyckas för mig i det specifika fallet handlar inte om att inte hinna till pottan utan att om vägra gå på pottan. Om barnet är på väg till pottan men inte hinner ända fram och det sker en olycka så har ju ändå barnets avsikt varit att gå på pottan och det hade jag belönat. Om barnet kände att det var kissnödigt men vägrade gå på pottan hade jag bara torkat upp och i övrigt ignorerat att det skett en olycka och hoppats att barnet nästa gång går dit.

Ett barn som vägrar kläder överhuvudtaget hade jag belönat om det så bara tagit på sig ett par underkläder och inget mer. För att sen öka kraven. Men börja litet så att barnet får känna att det lyckas och sen successivt öka kraven så att man till sist kommer dit man vill d.v.s. en fullt påklädd unge som är redo dagens aktiviteter och väder.
 
Självklart ska barnet få känna sig stolt när det lyckas kissa i pottan istället för i blöjan. Det betyder inte att man skäller på barnet när det inte lyckas. Och inte lyckas för mig i det specifika fallet handlar inte om att inte hinna till pottan utan att om vägra gå på pottan. Om barnet är på väg till pottan men inte hinner ända fram och det sker en olycka så har ju ändå barnets avsikt varit att gå på pottan och det hade jag belönat. Om barnet kände att det var kissnödigt men vägrade gå på pottan hade jag bara torkat upp och i övrigt ignorerat att det skett en olycka och hoppats att barnet nästa gång går dit.

Ett barn som vägrar kläder överhuvudtaget hade jag belönat om det så bara tagit på sig ett par underkläder och inget mer. För att sen öka kraven. Men börja litet så att barnet får känna att det lyckas och sen successivt öka kraven så att man till sist kommer dit man vill d.v.s. en fullt påklädd unge som är redo dagens aktiviteter och väder.

Min poäng går dig uppenbarligen helt förbi.
 

Liknande trådar

Hemmet Någon jag känner hade översvämning i sin hyresrätt, en olycka. Denne anmälde det hela till värden och förklarade vad som hänt, mått skit...
2
Svar
38
· Visningar
3 826
Senast: Lingon
·
Småbarn Vi har en kille som blir 3 år i april och en bebis på 2 månader. När sonen blev 2 år började han bli mer och mer trotsig och i höst nu...
2
Svar
34
· Visningar
5 679
Senast: Guldaskig
·
Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
4 558
Övr. Barn ”Hoppas” det är fler som känner igen sig. Som går och lägger sig på kvällen med dåligt samvete att man inte räcker till. För visst är...
2
Svar
27
· Visningar
5 912
Senast: Cocos
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp