Sv: 11rnas tråd, del 3
Det är, enligt min erfarenhet för jag har tyvärr för mycket erfarenhet av det, extra svårt med de som är alldeles, alldeles för unga. De som aldrig 'fick en chans' och där de liksom aldrig fick bli en färdig individ. Det är så extremt mycket drömmar, förhoppningar och framtid som bara rycks undan, och det finns liksom inte så mycket att trösta sig med som med en äldre. Dels inte så många minnen av saker man gjort ihop, dels inget att hästen i alla fall fick uppleva ditt, hade ett bra liv (liv i meningen längd) osv.
Utan det är liksom bara så många krossade drömmar och förhoppningar och ett enda stort varför kvar.
Jag kan fortfarande fundera hur stoet jag fick ta bort som tvååring hade utvecklats. Kan fortfarande tänka att "i år hade hon varit XX år" osv. Det var värst första åren, när kompisarnas av samma årskull gjorde si och så. Typ treårs, då kom tankarna på att "det skulle vi ju också ha" och funderingarna på hur det gått, vad det blivit av henne. Nu är det mer sällan, men ibland kan det dyka upp ändå. Jag gratulerar en kompis till en vinst i Msv - och inser att vi fölvakade 'ihop', då hennes stjärna var av samma årgång som min. Hennes är 13 år idag och vinner Msv. Min blev bara 2 år, och jag får aldrig veta. DET gör det extra jobbigt med de små.
Jag har tagit bort två fyraåringar med (med 6 mån mellanrum.. ) och det är samma där, tankarna på att 'idag hade de varit 10 år", och undran vad det hade blivit av dem, allt det de inte fick en chans att visa.
Jag har fått ta bort äldre men för tidigt med, men det är på något vis enklare. Jag tänker aldrig att den jag fick ta bort när han var 13 nu hade varit 18 år (shit...) t ex och funderar på vad han hade varit nu. För han var redan någonting när han dog, han hade hunnit bli vuxen. Visst, han hade många år kvar att utvecklas på osv, men det var en 'färdig individ' som jag vet hur han blev. Jag saknar, oj vad jag saknar, men jag slipper fundera på alla 'undrar hur'. Om vi hade startat ditt igen, vunnit datt, hur hög nivå vi hade tränat på etc - alltså hur långt han kunnat nå är en annan sak. Men de små.. så mycket de aldrig fick bli och så mycket de aldrig fick visa. Det gör det extra svårt tycker jag.
Enda trösten och det är en klen tröst det vet jag är att det bleknar. Sakta. Men det går inte över för mig, jag undrar som sagt än. Både varför, och hur de blivit..
kram