What the fuck (obs långt)

[qwerty]

Ååååh. Sliter mitt hår av frustration. Behöver råd utifrån, från oberoende personer som inte känner varken mig eller min pojkvän.

Från början:

Vi började bråka i måndags. Pga en otroligt löjlig sak som handlade om vår/min hund och att han inte hade gått ut med den som han lovat under tiden jag jobbat. Jag kom hem sent från jobbet och han hade dagen innan varit kärleksfull och själv sagt att vi skulle ha "date night" och att han skulle laga maten nästa dag pga min långa arbetsdag. Kommer hem, kommenterar ganska otrevligt om den här hundsaken och han blir givetvis irriterad. Han har inte ens börjat med maten då jag kommer hem och som sagt inte varit ute med hunden!! som ändå var prio ett och han hade lovat att han skulle göra det (och han hade tid, pga han var ledig och hemma HELA dagen). (hade ju annars kört hunden till mina föräldrar över dagen).

Jaja, jag ber ganska snabbt om ursäkt över att jag blivit arg över en sån sak men säger att jag måste få säga hur jag känner och att jag faktiskt blev besviken över att varken hunden var rastad eller maten lagad som han hade lovat. Han är fortfarande arg!??! Och "kastar" typ ut mig ur lägenheten (skulle gå ut med hunden själv men han smäller igen dörren efter mig osv).

Kommer hem och vi äter en stel middag (romantiskt lagad med kärlek och värme.... stekt kebabkött.... mums.....). Nästa dag träffas vi knappt och det lilla vi ses så är vi fortfarande arga på varandra. Jag är nu arg över att han "kastade" ut mig samt att han blev så arg pga att jag blev arg från första början?? Jag påminner honom om att jag faktiskt bad om ursäkt direkt men att det är pga hans eget konstiga humör vi fortfarande är ovänner. Han fortsätter vara långsint.... Så vi undviker varandra hela onsdagen också. På onsdagskvällen sätter jag mig i soffan bredvid honom, redo att försöka prata ut och lösa det här så allt kan bli som vanligt, men han håller bara på med sin mobil så då lessnar jag och går och lägger mig.

Torsdag kommer han hem klockan 23, vet inte ens var han har varit. Han säger inte hej och han lägger sig direkt för att sova på soffan.

Igår, fredag, på självaste alla hjärtans dag, skickar han ett sms vid lunchtid (han har inte smsat eller ringt på hela veckan) om att han ska fixa en romantisk kväll om vi bara kan bli sams igen. Jag svarar inte för att jag känner mig så arg/ledsen/sårad så jag vill "utmana" honom lite och se om han verkligen kommer leva upp till detta. Särskilt eftersom han inte velat ha någon kontakt med mig på hela veckan...

Han kom inte hem. På hela natten.

Jag skrev ett sms till honom imorse i stil med att jag hatar att han beter sig såhär, att jag faktiskt satt hemma och väntade på honom hela kvällen under gårdagen men att han inte ens kom hem för att sova.

Fick ett svar där det stod "tråkigt att du blir såhär". (notera "du". blir vansinnig....)

Idag har han inte hört av sig mer än det där smset. För en timme sedan kom hans kompisar över, förvånade över att han inte var hemma. Men de sa att han sagt att han var påväg hit så jag lät de komma in såklart. Han kom hem ganska snabbt efter det, hoppade in i duschen osv. Kompisarna berättade att de skulle iväg och festa i grannstaden. Nu. Det tar en timme att åka dit och de hade inte börjat supa än...

Ja, så de åkte iväg nyss. Jag ville inte konfrontera honom inför hans vänner, så jag höll käft och han tittade aldrig ens på mig.

Jaha. Det var det. Vad ska jag göra nu?

Har gråtit olidligt mycket både igår och idag. Det känns som att vi håller på att göra slut. Om inte annat så känns det som att JAG vill göra slut för att han beter sig såhär. Jag tycker det känns som psykisk misshandel..

Det värsta är ju att det är ett litet tjafs som har eskalerat till något jättestort. Jag vill inte vara tillsammans med någon som dels är såhär långsint (det har för fan gått en vecka snart!) och dels inte kan kommunicera. Jag vill inte att han ska prioritera 1000 andra saker när han vet att vi inte är OK med varandra. Ska tilläggas att han har varit ledig hela veckan!!!! Dvs, han borde ha haft massor med tid han vanligtvis inte har. En halvtimme hade han kunnat avvara mig någonstans känns det som, så vi hade kunnat prata och lösa allt. Men tydligen inte.

Ska tilläggas att vi har varit tillsammans i sex år.
Vi brukar inte bråka så ofta, men på senaste tiden har det varit allt oftare. Så förhållandet är ju redan inne i en svacka. Men varje gång har vi förlåtit varandra, kommit överens om hur vi vill ha det och varit riktigt lyckliga en vecka eller två. Innan det börjar om igen.

Jaha. Vad tycker ni? Om någon ens orkat läsa såhär långt. Jag känner bara hopplöshet. Orkar ingenting, känner mig dötråkig som bara ligger hemma och grämer mig och gråter. Men what to do... Älskar (älskade?) ju honom men han verkar inte tycka att det vi har är värt att kämpa för... och då vill jag inte krypa efter honom.

Jaja. Tack till den som orkat läsa ända hit. Det var iallafall skönt att skriva av sig även om jag inte känner mig klokare..

 

[Mitrolle]

Sv: What the fuck (obs långt)

Tycker det låter som om det är början till slutet och att han kanske inte vågar ta steget utan beter sig som en skit för att du ska gå?

 

[McFlurry]

Sv: What the fuck (obs långt)

Om min sambo inte gått ut med vår/min hund om han sagt att han skulle göra det hade jag lackat sönder. Okej om han glömt något annat men hunden ska inte bli lidande!

Jag har bara varit tillsammans med min kille i 1 och 1/2 år och vi har aldrig haft ett bråk som sträckt sig över flera dagar. Men det har hänt att vi typ somnat osams och att han sen är borta hela dagen efter iom jobb. Ibland då om stämningen känns jobbig fortfarande har jag skrivit mail där jag skrivit allt jag tänkt och han har kunnat läsa det i lugn och ro. Han kan sen svara hur han upplevde situationen. Då har stämningen lättat när han kommer hem sen på kvällen

Sen är det ju upp till dig om du vill vara tillsammans med honom eller inte, men det kan jag inte råda dig i!

 

[qwerty]

Sv: What the fuck (obs långt)

Mitrolle: Ja, det är lite så jag känner nu. Är arg/ledsen/förbannad/sårad och det känns som att han inte bryr sig ett skit.

McFlurry: Ja precis, det var ju därför jag blev arg från första början.. Men grejen var ju att det eskalerade och är nu ett bråk som har pågått i flera dagar. Vi har ju inte träffats pga han har undvikit mig så vi har ju inte ens pratat liksom. Och det är det som känns skit. Mailar honom inte för jag tror inte att han läser sin mail.. Har funderat på att smsa men känns som att man inte kan uttrycka allt i ord och att det lätt kan missuppfattas beroende på hur man väljer att läsa det.

Kan även tillägga att han har haft återkommande kontakt med en tjej som tydligen är hans vän men som jag aldrig har fått träffa. Har inget emot att han har tjejkompisar!! Men att hon är högst upp på hans lista på snapchat (vilka han skickar flest till) (jag är sist på den listan, han är först på min) och att han både smsar och chattar med henne dagligen på facebook känns lite oroväckande.. Om ni förstår vad jag menar. Han umgås även med henne, men jag har som sagt aldrig fått träffa henne trots över sex månaders vänskap. Tror inte han är otrogen, men det känns tyvärr som att det är något på gång där. :-(

 

[Kilauea]

Sv: What the fuck (obs långt)

Jag skulle också blivit sur om inte hunden fått gå ut. Att ta ut hunden bara för att kissa tar fem minuter. Antar att ni haft hunden en längre tid eftersom ni varit ihop i 6 år.
Eftersom han inte verkar vilja prata så känns det, av det du skriver, som om det är början på slutet.

Kanske ska du försöka svälja din stolthet, även om det är förståeligt att du känner dig sviken, och ta första steget för att prata igenom saker och ting. Och då kanske inte direkt imorgon eftersom han lär vara bakfull...utan att han får en ärlig chans.
Blir det inget att prata om, ja då är det nog bara att inse att det är dags att gå vidare.

 

[McFlurry]

Sv: What the fuck (obs långt)

Ni borde VERKLIGEN prata! Prata om massa saker låter det som? Kanske tom så att du får säga att antingen pratar du med mig utan att bli sur eller så gör jag slut. För pratar ni inte kommer det ju ta slut ändå?

 

[qwerty]

Sv: What the fuck (obs långt)

Tack för era svar! Känns bättre iaf bara att ni har orkat läsa och sen ge mig några ord även om jag förstår att det är svårt att ge större råd.

Känner mig så fruktansvärt ensam. Men eloge till er!!

 

[Kilauea]

Sv: What the fuck (obs långt)

Det finns flera bukefalister (och andra) som brutit upp och kommit vidare. Tungt som fan, ja ofta. Men det går att ta sig vidare.
Håller tummarna att ni kan lösa det på bästa sätt för er.
Behöver du stöd finns buke

 

[No1]

Sv: What the fuck (obs långt)

Jag brukar säga att det är först i skarpt läge som människor visar vad de går för.
Man vet inte om man har världens underbaraste partner förrän man gått igenom tuffare situationer och fått se hur partner tacklar dem.
Får man problem i relationen har man massor att vinna med en partner som söker sig till en med en vilja att gemensamt lösa problemet å det snaraste - framför en som sluter sig, går åt motsatt håll, nonchalerar, knullar andra etc

Din partner visar upp en del varningssignaler om målet är att du vill ha en lång relation med en trygg, kärleksfull och harmonisk tillvaro.

 

[kolblakkur]

Sv: What the fuck (obs långt)

Jag hade dumpat en person som låter hunden gå hemma kissnödig utan att ta ut den. Så krass är jag.

 

[Blueberry]

Sv: What the fuck (obs långt)

Jag med.

10 10 10

 

[muppia]

Sv: What the fuck (obs långt)

Jag hade också gjort det om det var så att vederbörande visste att jag ville att den skulle gå ut med min hund.

Har blivit missförstånd en gång och min hund blev utan rastning i 8 timmar. Min hund dör inte av det (det går ju 12 h ibland från kväll till morgon). Jag har en pojkvän som kan ingenting om hundar och jag var lite otydlig med att han skulle gå ut med honom så det blev fel där. Skulle jag överreagera och dumpa honom då?

Jag tycker att TS har större problem än att hennes snubbe struntat i att gå ut med hunden.

 

[framtidens93]

Sv: What the fuck (obs långt)

Ååååh. Sliter mitt hår av frustration. Behöver råd utifrån, från oberoende personer som inte känner varken mig eller min pojkvän.

Från början:

Vi började bråka i måndags. Pga en otroligt löjlig sak som handlade om vår/min hund och att han inte hade gått ut med den som han lovat under tiden jag jobbat. Jag kom hem sent från jobbet och han hade dagen innan varit kärleksfull och själv sagt att vi skulle ha "date night" och att han skulle laga maten nästa dag pga min långa arbetsdag. Kommer hem, kommenterar ganska otrevligt om den här hundsaken och han blir givetvis irriterad. Han har inte ens börjat med maten då jag kommer hem och som sagt inte varit ute med hunden!! som ändå var prio ett och han hade lovat att han skulle göra det (och han hade tid, pga han var ledig och hemma HELA dagen). (hade ju annars kört hunden till mina föräldrar över dagen).

Jaja, jag ber ganska snabbt om ursäkt över att jag blivit arg över en sån sak men säger att jag måste få säga hur jag känner och att jag faktiskt blev besviken över att varken hunden var rastad eller maten lagad som han hade lovat. Han är fortfarande arg!??! Och "kastar" typ ut mig ur lägenheten (skulle gå ut med hunden själv men han smäller igen dörren efter mig osv).

Kommer hem och vi äter en stel middag (romantiskt lagad med kärlek och värme.... stekt kebabkött.... mums.....). Nästa dag träffas vi knappt och det lilla vi ses så är vi fortfarande arga på varandra. Jag är nu arg över att han "kastade" ut mig samt att han blev så arg pga att jag blev arg från första början?? Jag påminner honom om att jag faktiskt bad om ursäkt direkt men att det är pga hans eget konstiga humör vi fortfarande är ovänner. Han fortsätter vara långsint.... Så vi undviker varandra hela onsdagen också. På onsdagskvällen sätter jag mig i soffan bredvid honom, redo att försöka prata ut och lösa det här så allt kan bli som vanligt, men han håller bara på med sin mobil så då lessnar jag och går och lägger mig.

Torsdag kommer han hem klockan 23, vet inte ens var han har varit. Han säger inte hej och han lägger sig direkt för att sova på soffan.

Igår, fredag, på självaste alla hjärtans dag, skickar han ett sms vid lunchtid (han har inte smsat eller ringt på hela veckan) om att han ska fixa en romantisk kväll om vi bara kan bli sams igen. Jag svarar inte för att jag känner mig så arg/ledsen/sårad så jag vill "utmana" honom lite och se om han verkligen kommer leva upp till detta. Särskilt eftersom han inte velat ha någon kontakt med mig på hela veckan...

Han kom inte hem. På hela natten.

Jag skrev ett sms till honom imorse i stil med att jag hatar att han beter sig såhär, att jag faktiskt satt hemma och väntade på honom hela kvällen under gårdagen men att han inte ens kom hem för att sova.

Fick ett svar där det stod "tråkigt att du blir såhär". (notera "du". blir vansinnig....)

Idag har han inte hört av sig mer än det där smset. För en timme sedan kom hans kompisar över, förvånade över att han inte var hemma. Men de sa att han sagt att han var påväg hit så jag lät de komma in såklart. Han kom hem ganska snabbt efter det, hoppade in i duschen osv. Kompisarna berättade att de skulle iväg och festa i grannstaden. Nu. Det tar en timme att åka dit och de hade inte börjat supa än...

Ja, så de åkte iväg nyss. Jag ville inte konfrontera honom inför hans vänner, så jag höll käft och han tittade aldrig ens på mig.

Jaha. Det var det. Vad ska jag göra nu?

Har gråtit olidligt mycket både igår och idag. Det känns som att vi håller på att göra slut. Om inte annat så känns det som att JAG vill göra slut för att han beter sig såhär. Jag tycker det känns som psykisk misshandel..

Det värsta är ju att det är ett litet tjafs som har eskalerat till något jättestort. Jag vill inte vara tillsammans med någon som dels är såhär långsint (det har för fan gått en vecka snart!) och dels inte kan kommunicera. Jag vill inte att han ska prioritera 1000 andra saker när han vet att vi inte är OK med varandra. Ska tilläggas att han har varit ledig hela veckan!!!! Dvs, han borde ha haft massor med tid han vanligtvis inte har. En halvtimme hade han kunnat avvara mig någonstans känns det som, så vi hade kunnat prata och lösa allt. Men tydligen inte.

Ska tilläggas att vi har varit tillsammans i sex år.
Vi brukar inte bråka så ofta, men på senaste tiden har det varit allt oftare. Så förhållandet är ju redan inne i en svacka. Men varje gång har vi förlåtit varandra, kommit överens om hur vi vill ha det och varit riktigt lyckliga en vecka eller två. Innan det börjar om igen.

Jaha. Vad tycker ni? Om någon ens orkat läsa såhär långt. Jag känner bara hopplöshet. Orkar ingenting, känner mig dötråkig som bara ligger hemma och grämer mig och gråter. Men what to do... Älskar (älskade?) ju honom men han verkar inte tycka att det vi har är värt att kämpa för... och då vill jag inte krypa efter honom.

Jaja. Tack till den som orkat läsa ända hit. Det var iallafall skönt att skriva av sig även om jag inte känner mig klokare..

Skulle kunna ta allt det där, men INTE att han struntat i att rasta hunden på en hel dag.
Herregud man måste ju kunna lita på sin kille, låter som en jävla unge som skiter i att rasta hunden och laga mat, och resonera med överhuvudtaget.
Ingen kille jag hade velat ha iaf=)

 

[muppia]

Sv: What the fuck (obs långt)

Skulle kunna ta allt det där, men INTE att han struntat i att rasta hunden på en hel dag.
Herregud man måste ju kunna lita på sin kille, låter som en jävla unge som skiter i att rasta hunden och laga mat, och resonera med överhuvudtaget.
Ingen kille jag hade velat ha iaf=)

Om vi bortser från att han medvetet struntat i att rasta hunden som utlovat så hade jag inte kunnat lita på den där karln. Jag hade inte tagit den skiten. Jag hade kastat ut honom.

 

[kolblakkur]

Sv: What the fuck (obs långt)

Han hade lovat att gå ut med hunden, står i inlägget.

 

[muppia]

Sv: What the fuck (obs långt)

Han hade lovat att gå ut med hunden, står i inlägget.

Men jag tycker inte att det är en grund för att göra slut, det är uppenbart att det är andra saker som brister och att han inte gick ut med hunden är en av konsekvenserna.

För visst skulle inte en bra partner skita i ens djur om en bett om hjälp?

 

[Artline]

Sv: What the fuck (obs långt)

Det är en sak att glömma att gå ut med hunden. Men då skulle jag ha haft dåligt samvete och bett om ursäkt.

Jag aldrig kunnat vara med någon som inte vill bli sams med mig.

 

[Septicemia]

Sv: What the fuck (obs långt)

Men jag tycker inte att det är en grund för att göra slut, det är uppenbart att det är andra saker som brister och att han inte gick ut med hunden är en av konsekvenserna.

Det gör väl det hela ännu värre? Om min partner hade låtit våra eventuella problem gå ut över djuren så hade jag lagt benen på ryggen illa kvickt.

 

[qwerty]

Sv: What the fuck (obs långt)

kl

Tack för alla svar!

Update om nuläget då..
Kunde inte sova i natt förrän vid halv fem. Han kom inte hem efter sin krogresa.
Idag fick jag bara ett sms vid tiotiden imorse, "är du i stallet", "nej" svarade jag. Inget mer efter det. Har varit iväg hela dagen och gjort annat, försökt få tiden att gå och inte tänka på honom. För en stund sedan fick jag ett sms om att han inte vill bråka över sms (jaha, varför skriver han då??????) och att vi borde träffas någon dag och dela upp våra saker.

Så det är väl slut nu. Jävla as.

Men efter regn kommer solsken? Får försöka hålla modet uppe.

Vad gör man när man har gjort slut med någon? Det här är mitt första långa och seriösa förhållande. Hur håller man sig sysselsatt så man kan tänka på annat? Stallet hjälpte bra för mig idag, men kan ju inte bara vara där... Åh. The end liksom. Så himla förjävligt.

 

[Kilauea]

Sv: What the fuck (obs långt)

Trist, känns lite omoget att han inte ens vill prata om det. Han måste ju ha bestämt sig redan innan.

Du har stallet, du har ett jobb, du har dina föräldrar inte alltför långt bort. Kvällstid har du ju buke
Skämt å sido, det måste vara jättejobbigt, men du fixar det. Rutiner och saker att göra i vardagen.