Sv: Vissa har svårt att förstå!?
PIRU skrev:
O tror du man ber en sån här hund o ligga???
Nej - man kommenderar den. Jag har haft en hund som hade tendenser, men jag hade aldrig de problemen du beskriver.
Lösningen för min del innebar en ovillkorlig lydnad. Sitt, ligg, plats - you name it, INNAN hon drog igån och skulle slåss eller skrämmas.
Hon gick ner på armbågarna, viftade på svansen, morrade och skällde uppfodrande på alla hundar och människor som blev rädda. De riktigt skärrade kunde hon(om inte jag var snabb nog) "ställa" genom att lägga all tyng på fronten, stirra på dem och sedan skälla till plötsligt så att de hoppade till.
Hon fick en riktig kick av det och var våldsamt otrevlig om hon fick chansen. En stackars terveuren-hane skrämde hon livet ur genom att utmana och gå till "attack". Han gav sig på min hund och hon blev själaglad - äntligen ett härligt slagsmål!
Hon tog honom över nacken, morrade som en best och viftade på svansen. Släppte honom för ett ögonblick bara för att få ge honom en omgång till. Lyckligtvis bet hon inte hårt för att skada utan det var mest underbar lek från hennes sida. När han till sist kröp ihop äcklade hon sig genom att hålla en lägre profil- bara för att trycka till honom så snart han reste sig. Allt medan svansen gick och hon ville ha mitt godkännade.
Hon kunde göra samma sak med soppåsar, döda fåglar, döda djur i skogen. Inte så att hon skrämde påsen, men hon vaktade så att det slog gnistor. Jag kunde inte gå fram och bara ta påsen - hon hade då gett sig på mig, alternativt lagt sig över påsen med en blick som sade: "slå ihjäl mig först - innan dess får du ingen påse".
Henns lydnad var min smala lycka. Jag kunde i dessa lägen inte ta i henne alls, utan fick kommendera hit, sitt, ligg eller annat. Först då kunde jag ha en chans.
Vad gäller slagsmålet med tervuerenhunden så var det mer eller mindre iscensatt. Hundens matte är en kompis till mig och hon tyckte att han behövde träffa en dominant tik eftersom han alltid skulle rida på alla tikar.
Tyvärr blev inte situationen bättre efter det eftersom min hund gled mig ur handen (lydde inte alls) och han blev skitskraj bara för min hund.
Vidare kunde min hund skrämma barn och hon njöt av den effekt hennes skrämseltaktik innebar. Hon var inte att lita på bland barn (utom familjens egna barn) och kunde ligga på golvet, titta ut ett barn, bara för att fara upp och skälla till så att barnet skrek!
Att i det läget slita och dra i henne, hålla emot med koppel eller skrika hade varit helt lönlöst. Det enda som fungerade var att vara benhård i att plats betyder plats, sedan sitt, fot och så marcherade vi iväg till annan plats.
Din beskrivna schäfer verkar allt annat än trevlig, men kanske har de tidigare ägarna eller nuvarande ägarna också förstärkt hans beteende genom att bli arga, skrika osv.
Jag vågar inte tänka på hur vår rottis skulle vara om vi hade blivit våldsamma med henne... Hon var "a handful" som hon var redan.