Samma här. Dessutom är jag en sån som gör NU medans maken behöver några mils startsträcka, vilket lett till att jag gör saker, mycket mer än honom, för att de ska bli gjorda när jag uppmärksammar dem, på det sätr jag vill och utan att jag blir irriterad...vilket maken så klart vant sig vid och därför nu har svårt att ställa om när jag försöker få honom att reagera snabbare, ta mer ansvar, göra mer. Det är jobbigt för oss båda när jag helt plötsligt försöker ändra på inprogrammerade rutiner och kasta om vardagen. Men jag måste, för min skull. På grund av min utmattning. Och för både hennes och hans skull. Jag måste. Vi måste.Jag tycker det är skitjobbigt att han dessutom är så bunden till mig men det går ju över med tiden. Men just precis _NU_ kväver det mig.
Igår var jag i stallet på kvällen och red. Allt var frid och fröjd här hemma...tills hon började gråta. Efter en frustrerad kvart ringde maken mig. Då höll jag på att sopa stallgången, d v s var bara någon minut från att åka. Tjugo minuter senare kom jag hem och hittade de och katterna i sängen, tittandes på Arne Alligator, lugnare och gråtfria. Hördes dock på dotterns andning att hon gråtit en del. En halvtimme senare, efter Babblarna-premiär och amming, sov hon, nöjd och lugn. Så nu hoppas jag att maken hittat fler verktyg. För jag MÅSTE få vara i stallet. Jag MÅSTE få rida. Och de BEHÖVER kunna vara utan mig om jag ska kunna börja jobba så småningom. (Just nu känns dock en halvdag i veckan i september som en omöjlighet.)