Jag ringde faktiskt vår BVC-tant (okej, hon är ingen tant men det är vad jag kallar henne
) för att fråga om råd med flaskmatning. Hennes spontana svar att varför krångla med att lägga till något som ni sedan ska vänja av? Så logiskt. Och jag har tänkt i de banorna men varit lite rädd för konsekvenserna/övergångsperioden.
Hon förhörde sig om unge herrns matvanor numera och konstaterade att han är så långt kommen med maten att vi inte behövde lägga till bröstmjölk/ersättning/välling när jag börjar jobba. Och framförallt inte på nätter.
Och det är väl det här med nätterna som jag varit lite skraj för, jag har ju alltid valt den lättaste och snabbaste vägen för att få så lugna nätter som möjligt. Men som hon sa, man skjuter ju bara upp avvänjandet till senare. Och ju senare desto större protester(och eventuellt mer långdraget). Så hon tyckte att vi skulle erbjuda vatten om han ville ha nåt på nätterna. Och att pappan skulle ta den biten till att börja med eftersom han inte är förknippad med mat. Så då passar det bra i tid till att jag gör fyra jobbnätter i mitten på september. Tänker att jag slutar amma i samma veva. Nu är det nästan bara den jobbiga amningen kvar, dvs nätterna, och den ska vi ju ändå sluta med. Och så börjar jag faktiskt känna mig färdig med den. Det har känts super fram till för ett par veckor sedan när det eviga nattsuttandet började. Så det är planen framöver, känns lite läskigt, som att gå in i en ny period av bebislivet så det känns bra med en månads mental förberedelse där jag verkligen ska njuta av min sista månad som helt föräldraledighet!
Om en vecka har vi landat på en karibisk ö vid det här laget. Resfebern börjar infinna sig. Helt plötsligt är det så mycket som ska med och hur funkar det att flyga med en vild bebis osv. Men det ska gå bra, det har det alltid gjort hittills
sen får vi hoppas att vi kan få lite avlastning av övriga familjen så att jag och sambon kan komma iväg på egen hand. Jag har inte känt något behov av det tidigare så vi har aldrig lämnat honom med någon annan än oss päron så det blir en ny upplevelse för oss!
Överlag har det varit rätt mycket funderande från min sida det senaste över det här med socialt skyddsnät. Inser att det inte är så utbrett. Jag har ingen stor familj och framförallt är den inte särskilt bebis/barnvänlig. Sambon har inte heller stor familj och inte särskilt bra kontakt med sina syskon. Några nära vänner som finns där för att rycka in på det viset har vi inte heller direkt.
Är det någonting som ni funderat över? Vem som finns där om det händer er föräldrar något?
Det är ju klart att det finns människor i vår närhet som kommer att hjälpa till men det känns inte så givet eller klockrent liksom.
