Vinterföräldrar -17/18, del 5

[Heulwen]

Då den gamla tråden nått 2000 inlägg startar jag en ny.

Imorgon ska vi till BVC för tvåmånaderskontroll och jag undrar om det är då vi ska ta Rota-vaccinet, eller är det för tidigt? Någon skrev något om risk för återsmittning, låter otäckt.

 

[YaHilweh]

Då den gamla tråden nått 2000 inlägg startar jag en ny.

Imorgon ska vi till BVC för tvåmånaderskontroll och jag undrar om det är då vi ska ta Rota-vaccinet, eller är det för tidigt? Någon skrev något om risk för återsmittning, låter otäckt.

Vi får det utskrivet på recept och får hämta det på apoteket precis innan besök.

 

[Positron]

Jag är ju lite sån att jag vill ha koll så här kommer vad jag tror är senaste listan:

Januari
2 - Venus_in_furs, första barnet
15 - jordgubbsdoft, första barnet


Födda:
November
14 - Cili, första barnet. Flicka, 36,5 cm, 1071 g (BF 15/2. -3 mån korr)
27 - Evenstar, andra barnet. Flicka, 49 cm, 4240 g (BF 2/12).

December
11 - Rugge, Första barnet. Flicka, 53 cm, 3375 g(BF 20/12)
19 - Frederica, första barnen. Flickor 41 cm, 1920g, 43cm, 2090g. (BF 25/1).

Januari
1 - Emrox, första barnet. Flicka, 52 cm, 4150g, (BF 25/12)
3 - Positron, andra barnet. Flicka, 50 cm, 3715 g. (BF 6/1)
28 - Feathercloud, första barnet. Pojke, 51 cm, 3290 g, (Bf 18/1)

Februari
1 - Sofie_B, första barnet. Pojke, 52 cm, 4138 g.(BF 11/2)
5 - leoparden, första barnet. Flicka, 50 cm, 3600 g. (BF 30/1)
5 - astilbe, första barnet. Pojke, 54 cm, 4000 g. (BF 22/1)
6 - YaHilweh, andra barnet. Flicka (Ronja), 55cm, 4485g (BF 8/2, planerat snitt)
6 - Cattaflajna, första barnet. Flicka, 51cm, 3530 g. (BF 25/1)
16 - Heulwen, första barnet, Flicka, 50 cm, 3416 g (BF 23/2)
17 - Jeayl, första barnet, Pojke, 54 cm, 4060 g (BF 10/2)
18 - Monifa, första barnet, pojke, 54 cm, 4715 g (BF 3/2)
19 - soom, första barnet, flicka, 49 cm, 3248 g (BF 20/2)

Mars
6 - pollex, tredje barnet, pojke, 52 cm, 3700 g (BF 19/2)

Och så en länk till förra tråden om någon (typ jag) vill hitta tillbaka dit snabbt och lätt

 

[Sofie_B]

John hade feber igår kväll, han hade 38,5 när jag gav alvedon. Var som en liten kamin och vägrade bli nerlagd ens för en sekund men verkade annars rätt opåverkad. Mannen har blivit dunderförkyld så han är sedan två dagar satt i bebis-karantän. Kollar varje vecka rapporten över rs och det är fortfarande så högt så vi vågar inte chansa. Blir således jag som gör allt med bebis just nu. Tur att han är så okomplicerad!

 

[YaHilweh]

John hade feber igår kväll, han hade 38,5 när jag gav alvedon. Var som en liten kamin och vägrade bli nerlagd ens för en sekund men verkade annars rätt opåverkad. Mannen har blivit dunderförkyld så han är sedan två dagar satt i bebis-karantän. Kollar varje vecka rapporten över rs och det är fortfarande så högt så vi vågar inte chansa. Blir således jag som gör allt med bebis just nu. Tur att han är så okomplicerad!

Förkylningar är inte kul, vi har gått igenom 4 förskoleförkylningar här. Ronja har dock klarat sig som lite snorig.

 

[FeatherCloud]

Jag har sovit en hel natt! Världens bästa sambo deklarerade igår när han kom hem att han tänkte ta båda nattmatningarna. Jag bäddade raskt ner mig i gästrummet och har sovit som en stock!

 

[YaHilweh]

Ronja sov 22-05.40, åt och somnade om och sover än

Så nu sitter Havanna och jag själva på nedervåningen och tittar på paw patrol

 

[soom]

Jag har sovit en hel natt! Världens bästa sambo deklarerade igår när han kom hem att han tänkte ta båda nattmatningarna. Jag bäddade raskt ner mig i gästrummet och har sovit som en stock!

Vad fantastiskt skönt!

 

[soom]

Det här kanske blir långt, men jag behöver bena ut det.

Jag hatade att vara gravid. Ville bara att det skulle vara över, men kände mig inte alls redo för ett barn och försökte mest förtränga alltihop (trots ett års kämpande med att bli gravid). Var rädd att få problem med anknytningen, men det har gått bra. Bebis på utsidan är up:

Min man däremot såg massor fram emot bebis. Han fixade barnrum och jämförde vagnar och läste på om förlossning. Var inte ett dugg rädd för att anknytningen inte skulle funka. Men han har det kämpigt. Han tycker att hon skriker så fort han tar henne. Han känner sig utanför pga amningen och tycker att det är orättvist att jag har det sättet att trösta henne. Han blir ledsen och frustrerad och tar avstånd. Han har två faktorer emot sig: han träffar henne bara på kvällarna och får ju mindre övning än mig, och hon är mer gnällig och orolig på kvällarna. Jag tror att det kommer bli bättre när hon blir större och går att kommunicera med på ett annat sätt. Han tycker om större barn men har ingen tidigare erfarenhet av bebisar. När han har henne vill jag inte lägga mig i för mycket, tror bara han känner sig överkörd då. Jag har börjat berätta "idag gjorde hon såhär, då gjorde jag såhär och då hände det här" som ett sätt att komma med tips när han inte är i situationen. Jag ser att han försöker tillämpa det, men lite oengagerat och jag tror att inställningen är att det ändå inte kommer funka, och då gör det inte det. Igår satt han på pilatesbollen och guppade lite mesigt, med telefonen i ena handen... funkade såklart inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta honom för att hjälpa så bra som möjligt.

Jag skulle vilja gå kurs med hunden i helgen, men känner inte att jag kan vara borta sex timmar. Det är klart att båda överlever, men jag är rädd att det blir mycket skrikfest och det kommer inte öka hans självförtroende eller förbättra deras relation. Det känns också jobbigt att jag inte är säker på att han orkar trösta. Jag har varit borta 1-3 timmar och märker att han tycker att det är jobbigt, trots att han då har rett ut det och lyckats trösta efter mycket kämpande. Komma iväg ibland måste jag för att fungera och jag tror att det är bra för mannen också, men det får nog vara ett fåtal timmar ett tag till.

 

[astilbe]

Maken blev förkyld i helgen och nu är jag också smittad Det går inte riktigt att undvika att bebis bli smittad, så nu är det bara att vänta och se.

 

[YaHilweh]

Det här kanske blir långt, men jag behöver bena ut det.

Jag hatade att vara gravid. Ville bara att det skulle vara över, men kände mig inte alls redo för ett barn och försökte mest förtränga alltihop (trots ett års kämpande med att bli gravid). Var rädd att få problem med anknytningen, men det har gått bra. Bebis på utsidan är up:

Min man däremot såg massor fram emot bebis. Han fixade barnrum och jämförde vagnar och läste på om förlossning. Var inte ett dugg rädd för att anknytningen inte skulle funka. Men han har det kämpigt. Han tycker att hon skriker så fort han tar henne. Han känner sig utanför pga amningen och tycker att det är orättvist att jag har det sättet att trösta henne. Han blir ledsen och frustrerad och tar avstånd. Han har två faktorer emot sig: han träffar henne bara på kvällarna och får ju mindre övning än mig, och hon är mer gnällig och orolig på kvällarna. Jag tror att det kommer bli bättre när hon blir större och går att kommunicera med på ett annat sätt. Han tycker om större barn men har ingen tidigare erfarenhet av bebisar. När han har henne vill jag inte lägga mig i för mycket, tror bara han känner sig överkörd då. Jag har börjat berätta "idag gjorde hon såhär, då gjorde jag såhär och då hände det här" som ett sätt att komma med tips när han inte är i situationen. Jag ser att han försöker tillämpa det, men lite oengagerat och jag tror att inställningen är att det ändå inte kommer funka, och då gör det inte det. Igår satt han på pilatesbollen och guppade lite mesigt, med telefonen i ena handen... funkade såklart inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta honom för att hjälpa så bra som möjligt.

Jag skulle vilja gå kurs med hunden i helgen, men känner inte att jag kan vara borta sex timmar. Det är klart att båda överlever, men jag är rädd att det blir mycket skrikfest och det kommer inte öka hans självförtroende eller förbättra deras relation. Det känns också jobbigt att jag inte är säker på att han orkar trösta. Jag har varit borta 1-3 timmar och märker att han tycker att det är jobbigt, trots att han då har rett ut det och lyckats trösta efter mycket kämpande. Komma iväg ibland måste jag för att fungera och jag tror att det är bra för mannen också, men det får nog vara ett fåtal timmar ett tag till.

Det kan vara så enkelt att han kanske behöver de timmarna själv med bebis, så han får hitta sina knep. Jag upplevde med min sambo att första gången han fick vara själv och inte ha mig "hängande" över axeln så ökade hans självförtroende.

Sedan kommer det i perioder, ibland är bebis mammig och ibland är det bara pappa som duger. Det går i vågor och det är vanligt att pappa känner sig utanför den första tiden.

 

[YaHilweh]

När man får väcka bebis 10.30...

 

[jeennnnyy]

Sedan kommer det i perioder, ibland är bebis mammig och ibland är det bara pappa som duger. Det går i vågor och det är vanligt att pappa känner sig utanför den första tiden.

Kanske...Mitt barn är iofs bara 2,5 år, men han har hittills inte haft en pappig sekund trots att han har världens bästa pappa som varit med honom nästan lika mkt som jag har .. Varit föräldraledig, vi delar på hämta o lämna, osv. Han är extremt mammig, aldrig någonsin pappig.

Som svar på ursprungsfrågan tror jag också att det kan vara bra för pappan att vara själv med barnet några timmar för att känna att han reder ut det. För det gör han garanterat (på ett eller annat sätt )

 

[Sofie_B]

Det här kanske blir långt, men jag behöver bena ut det.

Jag hatade att vara gravid. Ville bara att det skulle vara över, men kände mig inte alls redo för ett barn och försökte mest förtränga alltihop (trots ett års kämpande med att bli gravid). Var rädd att få problem med anknytningen, men det har gått bra. Bebis på utsidan är up:

Min man däremot såg massor fram emot bebis. Han fixade barnrum och jämförde vagnar och läste på om förlossning. Var inte ett dugg rädd för att anknytningen inte skulle funka. Men han har det kämpigt. Han tycker att hon skriker så fort han tar henne. Han känner sig utanför pga amningen och tycker att det är orättvist att jag har det sättet att trösta henne. Han blir ledsen och frustrerad och tar avstånd. Han har två faktorer emot sig: han träffar henne bara på kvällarna och får ju mindre övning än mig, och hon är mer gnällig och orolig på kvällarna. Jag tror att det kommer bli bättre när hon blir större och går att kommunicera med på ett annat sätt. Han tycker om större barn men har ingen tidigare erfarenhet av bebisar. När han har henne vill jag inte lägga mig i för mycket, tror bara han känner sig överkörd då. Jag har börjat berätta "idag gjorde hon såhär, då gjorde jag såhär och då hände det här" som ett sätt att komma med tips när han inte är i situationen. Jag ser att han försöker tillämpa det, men lite oengagerat och jag tror att inställningen är att det ändå inte kommer funka, och då gör det inte det. Igår satt han på pilatesbollen och guppade lite mesigt, med telefonen i ena handen... funkade såklart inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta honom för att hjälpa så bra som möjligt.

Jag skulle vilja gå kurs med hunden i helgen, men känner inte att jag kan vara borta sex timmar. Det är klart att båda överlever, men jag är rädd att det blir mycket skrikfest och det kommer inte öka hans självförtroende eller förbättra deras relation. Det känns också jobbigt att jag inte är säker på att han orkar trösta. Jag har varit borta 1-3 timmar och märker att han tycker att det är jobbigt, trots att han då har rett ut det och lyckats trösta efter mycket kämpande. Komma iväg ibland måste jag för att fungera och jag tror att det är bra för mannen också, men det får nog vara ett fåtal timmar ett tag till.

Jag kan bara tänka mig hur tufft det är att vara pappa. Bebisen får ju en helt annan anknytning till sin mamma till en början och pappan ligger naturligt "efter". Det är nog något som många män inte är beredda på och som är tufft att hantera. Men deras tid kommer! Enligt vad jag läst så får många barn tydligen en väldig kärlek till sin pappa i tvåårsåldern och "stöter" då bort sin mamma lite (förutsatt att anknytningen har fungerat som den ska) och då är det många mammor som har tufft att hantera det (jag vet att jag kommer ha det).

Så jag tror på att verkligen komma ihåg att det är två olika relationer och en pappa kan aldrig ge ett barn det en mamma kan, men det innebär inte att det han har att ge inte är precis lika bra! Sen är det inte nödvändigtvis så att det som fungerar för dig med bebis fungerar för mannen, hos oss är det olika och det är nog ganska naturligt. Så ge dom lite tid att hitta sitt och stötta mannen i det! Och se det fina i olikheterna. Med mig är till exempel vår bebis mer kärleksfull, men med sin pappa skrattar han så att han kiknar. Det händer aldrig med mig hur jag än fånar mig. Så olika kan vara väldigt fint det med.

 

[Cattaflajna]

Det här kanske blir långt, men jag behöver bena ut det.

Jag hatade att vara gravid. Ville bara att det skulle vara över, men kände mig inte alls redo för ett barn och försökte mest förtränga alltihop (trots ett års kämpande med att bli gravid). Var rädd att få problem med anknytningen, men det har gått bra. Bebis på utsidan är up:

Min man däremot såg massor fram emot bebis. Han fixade barnrum och jämförde vagnar och läste på om förlossning. Var inte ett dugg rädd för att anknytningen inte skulle funka. Men han har det kämpigt. Han tycker att hon skriker så fort han tar henne. Han känner sig utanför pga amningen och tycker att det är orättvist att jag har det sättet att trösta henne. Han blir ledsen och frustrerad och tar avstånd. Han har två faktorer emot sig: han träffar henne bara på kvällarna och får ju mindre övning än mig, och hon är mer gnällig och orolig på kvällarna. Jag tror att det kommer bli bättre när hon blir större och går att kommunicera med på ett annat sätt. Han tycker om större barn men har ingen tidigare erfarenhet av bebisar. När han har henne vill jag inte lägga mig i för mycket, tror bara han känner sig överkörd då. Jag har börjat berätta "idag gjorde hon såhär, då gjorde jag såhär och då hände det här" som ett sätt att komma med tips när han inte är i situationen. Jag ser att han försöker tillämpa det, men lite oengagerat och jag tror att inställningen är att det ändå inte kommer funka, och då gör det inte det. Igår satt han på pilatesbollen och guppade lite mesigt, med telefonen i ena handen... funkade såklart inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta honom för att hjälpa så bra som möjligt.

Jag skulle vilja gå kurs med hunden i helgen, men känner inte att jag kan vara borta sex timmar. Det är klart att båda överlever, men jag är rädd att det blir mycket skrikfest och det kommer inte öka hans självförtroende eller förbättra deras relation. Det känns också jobbigt att jag inte är säker på att han orkar trösta. Jag har varit borta 1-3 timmar och märker att han tycker att det är jobbigt, trots att han då har rett ut det och lyckats trösta efter mycket kämpande. Komma iväg ibland måste jag för att fungera och jag tror att det är bra för mannen också, men det får nog vara ett fåtal timmar ett tag till.

Säger som de andra, bebis och pappa behöver kanske de timmarna för att hitta sina knep.

Jag och sambon har olika knep, det är inte mycket som funkar lika för oss. Sen kanske utgångsläget är likt nån gång men det blir ändå olika sätt ändå. Hon somnar lätt i hans famn bara han går fram å tillbaka t.ex. men det funkar inte för mig alls, medans jag kan guppa på pilatesbollen men det funkar inte för sambon. Selen är väl det som är guldvärt och funkar för båda lika bra

 

[Heulwen]

Vi får det utskrivet på recept och får hämta det på apoteket precis innan besök.

Vi fick det i droppform idag, behövde inte hämta ut något. Dock ska det ges i två omgångar när jag läser broschyren och det sade BM inget om.

*knapplån*

Jag fyllde i formuläret om nedstämdhet (kommer inte ihåg vad det heter) och hade ganska höga poäng, som jag sade till BM vet jag dock inte om det beror så mycket på bebis utan snarare stressen i och med flytt och andra förändringar.

 

[astilbe]

Det här kanske blir långt, men jag behöver bena ut det.

Jag hatade att vara gravid. Ville bara att det skulle vara över, men kände mig inte alls redo för ett barn och försökte mest förtränga alltihop (trots ett års kämpande med att bli gravid). Var rädd att få problem med anknytningen, men det har gått bra. Bebis på utsidan är up:

Min man däremot såg massor fram emot bebis. Han fixade barnrum och jämförde vagnar och läste på om förlossning. Var inte ett dugg rädd för att anknytningen inte skulle funka. Men han har det kämpigt. Han tycker att hon skriker så fort han tar henne. Han känner sig utanför pga amningen och tycker att det är orättvist att jag har det sättet att trösta henne. Han blir ledsen och frustrerad och tar avstånd. Han har två faktorer emot sig: han träffar henne bara på kvällarna och får ju mindre övning än mig, och hon är mer gnällig och orolig på kvällarna. Jag tror att det kommer bli bättre när hon blir större och går att kommunicera med på ett annat sätt. Han tycker om större barn men har ingen tidigare erfarenhet av bebisar. När han har henne vill jag inte lägga mig i för mycket, tror bara han känner sig överkörd då. Jag har börjat berätta "idag gjorde hon såhär, då gjorde jag såhär och då hände det här" som ett sätt att komma med tips när han inte är i situationen. Jag ser att han försöker tillämpa det, men lite oengagerat och jag tror att inställningen är att det ändå inte kommer funka, och då gör det inte det. Igår satt han på pilatesbollen och guppade lite mesigt, med telefonen i ena handen... funkade såklart inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta honom för att hjälpa så bra som möjligt.

Jag skulle vilja gå kurs med hunden i helgen, men känner inte att jag kan vara borta sex timmar. Det är klart att båda överlever, men jag är rädd att det blir mycket skrikfest och det kommer inte öka hans självförtroende eller förbättra deras relation. Det känns också jobbigt att jag inte är säker på att han orkar trösta. Jag har varit borta 1-3 timmar och märker att han tycker att det är jobbigt, trots att han då har rett ut det och lyckats trösta efter mycket kämpande. Komma iväg ibland måste jag för att fungera och jag tror att det är bra för mannen också, men det får nog vara ett fåtal timmar ett tag till.

Kanske det skulle underlätta för honom att få prata med någon annan pappa om sina upplevelser? Det är klart att det är tufft för dem att känna att de ”inte duger”

Min man har haft lite liknande känslor av att känna sig utanför. Speciellt i början var det ofta bara amning som gällde som tröst. Vi har pratat om det en del och det som hjälpt bäst är att han dels fått vara ensam med honom och dels att jag inte tar honom så fort han börjar bli lite ledsen. Det är lätt för mig att snabbt, så snart sonen börjar bli ledsen, komma och vilja trösta och amma istället för att sitta och avvakta en stund och se om de löser det själva. De behöver helt enkelt tid tillsammans, för att hitta sin relation.

 

[Heulwen]

Idag blev det en lite hetsig dag. Först var vi på tvåmånaderskollen och lilla F har passerat femkilosgränsen och närmar sig 60 cm. Därefter körde jag förbi verkstaden och bokade in byte av kupefilter till nästa vecka.

Då det var underbart väder bestämde jag mig för att gå en promenad när vi kom hem, dock blev den alldeles för lång för oss, ungefär 8 km. Hon sov inte alls i vagnen som hon brukar, bara cirka 20 min. Ammade tre gånger varav sista gången var en hetsamning på ett café där jag vräkte i mig en chevretoast medan hon gnällde och jag var genomsvettig. Därefter blev hon djupt olycklig när jag lade henne ned i vagnen så joggade de sista kilometrarna hem med skrikig bebis och var helt genomsvettig.

Sedan tog vi det lugnt ett tag men min man hade en idé om en picknick ute som middag och då vi var nöjda och glada trodde vi att det skulle gå bra. Fick gå och amma henne på en och samma gång till picknickstället ... som förvisso inte var långt bort. Väl där var hon nöjd och även på vägen hem. Nu sover hon i babysittern.

Puh! Vi ska inte utsätta henne för så mycket på en och samma dag har jag lärt mig.

 

[leoparden]

@soom Låter som ni fått lite av en ond spiral Jag tror också, som flera andra, att du ska åka iväg på hundträningen precis just för att pappan ska få en chans att bonda med barnet. Det här med att ha olika knep är lika för oss också. Jag och sambon hade faktiskt en diskussion om just det bara häromdagen. Vi hälsade på några vänner och på väg dit blev bebis lite gnällig. Sambon lyfter direkt upp henne ur vagnen och bar henne, då blev hon tyst och nöjd. Jag, som tycker att det är ganska fysiskt tungt att bära henne utan sele, sa då till sambon att han inte måste ta upp henne utan att hon förmodligen (efter lite gnäll) kommer att somna i vagnen. Det gör hon nästan jämt med mig om hon är trött. Det jag menade då var att han inte behövde känna "press" att bära, men han tog det lite som att jag försökte tillrättavisa honom. Han förklarade att han inte tycker att det är särskilt tungt att bära alls och gärna gör det. Det vill säga: vi är helt enkelt olika, han och jag, och vill göra på olika sätt. Det är helt okej, båda sätten fungerar och alla blir nöjda i slutändan

 

[FeatherCloud]

@soom mfl, väldigt intressant diskussion om mamma vs pappa. Jag tror vi hade lite liknande i början när jag fortfarande ammade, sambon ville ofta ge bebis till mig när han var gnällig även om han var helt nyäten för att han kände att det inte var npn vits att han tröstade. Och visst var bröstet nästan alltid superbra tröst. Men sen fick vi ju hitta nya sätt när jag slutade amma, och det har verkligen förändrat dynamiken i vår lilla familj till det bättre.

Jag tycker inte jag har märkt att bebis är/varit varken speciellt mammig eller pappig än. Han skrattar med oss båda,myser med båda och kan nattas av båda. Om något så tycker jag det är sambon som på sistone hittat flest fungerande knep typ nattning mm. Jag kan å andra sidan lite oftare höra på skriket vad som fattas, men det är nog för att jag tillbringar lite mer tid hemma.

Tycker vi idag är så nära två jämställda primärföräldrar vi kan komma. Vägen dit för oss har byggt på att ge ersättning istället för att amma (även om det inte var ett aktivt val att sluta amma), att sambon är föräldraledig på 20% och att han har huvudansvaret fredag, och ibland även lördag och söndag.

I början, när jag fortfarande tyckte det var jobbigt att släppa ansvaret till sambon, underlättade det också massor att jag höll mig undan, åkte till stan eller stallet, o h lät sambon lösa det. Nu kan jag vara hemma med dom utan att känna att jag måste kliva in och ta över när det krisar.
Hade med andra ord försökt åka på kursen och tänka att det reder ut sig! Antar, eftersom det är ett antal timmar det rör sig om, att du pumpar och sambon ger flaska? Tror det kan vara positivt att låta honom göra det också, så knyter nog pappa och bebis viktiga band under matningsstunderna