Vinterförälder 2014/2015 del 2

[Miks]

Jag sitter i en riktigt grubbla-bubbla, jag sliter så med bilden av mig själv. Eller rätt ut sagt, jag har svårt att trivas helt i hemma-rollen.
Min lille skrutt, är som jag sagt tidigare, väldigt aktiv och i det sista även mycket klängig och gnällig, så jag har inte många minuter ensam per dag där jag inte roar, tröstar, matar, leker, lyfter, bär, byter.. ja ni vet ju vad jag menar .

Det som är jobbigt är hur ledsen jag blir av att ha det såhär, jag vill göra klart en viktig uppsats och jag skulle hemskt gärna pyssla med något kreativt, jag brukade måla mycket när jag var i tonåren.

Men det blir aldrig tid över, eller ork. Jag vet inte hur jag ska hantera mig i en så passiviserande livsstil? jag blir bara sittande framför en serie när V är lugn, ammar eller sover. Men jag gillar det inte.

Hade sett fram emot att jobba nu i juli, men pga FKs regler så måste jag bli hemma till oktober om vi inte ska stå utan inkomst långt innan V fyller 1. Så jag är avundsjuk på min sambo som jobbar OCH forskar, vilket varit mitt mål.
Det blir ju inte bättre av att min sambo aldrig kan ha V ensam, vet inte om V är ovanligt mammig eller om min sambo inte kan hantera Vs gråt och gnäll, men kontentan är att V är min. Jämt.
Skulle döda för en fika med en nära vän. Eller att någon kom förbi och bara snackade skit en stund. Att jag kunde rida några gånger i veckan.

Jag har försökt engagera mig i mammagrupper, hundpromenader, stallet men det är lite svårt att få rullning på det sociala.

Jag tar långa promenader i den vackra naturen och då känns allt bara fint. Men hemma känns det ofta ensamt och långtråkigt. Är så tacksam över att jag faktiskt gillar att vara mamma enormt mycket, mycket mer än jag förväntade mig..men jag trivs inte med vem jag är just nu, bara någon som städar, mammar, pysslar och tråkar.

I know the feeling! Jag tycker det blir bättre av att ha något planerat varje dag. Det behöver inte vara något avancerat. BVC-besök, promenad till stallet, promenad med någon i mammagruppen, fika med någon, ta en lunch med en gammal kollega/pluggkompis. Bara något som gör att man kommer iväg.

Jag blir också lätt sittande när lilla C väl somnar. Då när jag kunde ha gjort något. Men det är svårt att börja med något när man inte vet om barnet sover i 20 minuter eller 2 timmar.

Sen behöver din sambo öva sig. V kommer att skrika. Börja med att öva när du är hemma. Reglerna är att sambon inte får lämna tillbaka V utan försöka hitta egna verktyg för att få V nöjd. Du är i närheten och när hjärtat värker för mycket så kan du ta över. Men försök stålsätta dej lite. V dör inte av att skrika en stund när han är med pappa. Han är i en trygg och känd plats och blir kramad och buren. De behöver bygga sin relation så att du kan få andas någon gång.

Vart bor du förresten?

Mvh Miks

 

[skiesabove]

@nagelbitarn visst är du i typ nordnorge nu, men rötter i Luleå? Kom "hem" ett tag, jag kan bjuda på fika :-).

En annan tanke: har du någon annan än sambon du kan ha som sekundär anknytningsperson?

 

[westernsuzie]

Jag sitter i en riktigt grubbla-bubbla, jag sliter så med bilden av mig själv. Eller rätt ut sagt, jag har svårt att trivas helt i hemma-rollen.
Min lille skrutt, är som jag sagt tidigare, väldigt aktiv och i det sista även mycket klängig och gnällig, så jag har inte många minuter ensam per dag där jag inte roar, tröstar, matar, leker, lyfter, bär, byter.. ja ni vet ju vad jag menar .

Det som är jobbigt är hur ledsen jag blir av att ha det såhär, jag vill göra klart en viktig uppsats och jag skulle hemskt gärna pyssla med något kreativt, jag brukade måla mycket när jag var i tonåren.

Men det blir aldrig tid över, eller ork. Jag vet inte hur jag ska hantera mig i en så passiviserande livsstil? jag blir bara sittande framför en serie när V är lugn, ammar eller sover. Men jag gillar det inte.

Hade sett fram emot att jobba nu i juli, men pga FKs regler så måste jag bli hemma till oktober om vi inte ska stå utan inkomst långt innan V fyller 1. Så jag är avundsjuk på min sambo som jobbar OCH forskar, vilket varit mitt mål.
Det blir ju inte bättre av att min sambo aldrig kan ha V ensam, vet inte om V är ovanligt mammig eller om min sambo inte kan hantera Vs gråt och gnäll, men kontentan är att V är min. Jämt.
Skulle döda för en fika med en nära vän. Eller att någon kom förbi och bara snackade skit en stund. Att jag kunde rida några gånger i veckan.

Jag har försökt engagera mig i mammagrupper, hundpromenader, stallet men det är lite svårt att få rullning på det sociala.

Jag tar långa promenader i den vackra naturen och då känns allt bara fint. Men hemma känns det ofta ensamt och långtråkigt. Är så tacksam över att jag faktiskt gillar att vara mamma enormt mycket, mycket mer än jag förväntade mig..men jag trivs inte med vem jag är just nu, bara någon som städar, mammar, pysslar och tråkar.

Känner igen mig jättemycket från hur jag kände när min stora tjej var liten! Hon hade kolik och jag mådde inte särskilt bra så det var en tung period. Det som hjälpte mig var att försöka ha saker inplanerade varje dag, t.ex. gå på öppna förskolan, åka till stallet, luncha/fika med någon, gå på museum, shoppa, göra en utflykt, hänga på stranden eller vad som helst. Det finns väldigt mycket man kan göra med ett litet barn, även om saker kanske tar lite längre tid och får göras på ett lite annat sätt Om du gillar att vara kreativ kanske du kan göra en superfin babybok till ditt barn, med fotavtryck och handavtryck på barnet, skriva små texter och klistra in bilder? Perfekt att pyssla med små korta stunder då och då. Annat som fick mig att må bättre var att se till att vara ute mycket varje dag, röra på mig lite lagom och ha hyfsade rutiner. Ett tips om hon är klängig är också att använda bärsele!!! Om du inte redan gör det Sen tycker jag allt blev mycket bättre när dottern blev lite större, blev nöjdare och roligare att umgås med och till o med började sysselsätta sig själv kortare stunder Det kanske inte tröstar så mycket just nu när man är mitt uppe i det, men jag lovar, rätt vad det är kommer en dag då allt känns mycket lättare!

 

[nagelbitarn]

Jag hade också blivit nere av att ha det så.

För det första tycker jag att du ska frigöra några timmar i veckan, när sambo och V är ensamma med varandra. Se till att det finns något för V att äta, säg till sambon att "om han blir ledsen brukar jag göra så här, så här eller så här - men du får vara kreativ om det behövs." och stäng av ljudet på telefonen. De klarar sig, jag lovar. Det värsta som kan hända är att V skriker i över en timme, vilket borde göra sambon mer förstående för hur du har det (och lite härdad).

För någon vecka sedan hade jag en diskussion med min man om att han skulle våga vara med mer, eftersom "Om jag hade dött under förlossningen så hade du ju klarat det, du hade inte lämnat bort barnet till någon annan. Du är lika viktig som jag - att ge mig mer ansvar är bara bekvämt, inte schyst."

Sen så kan John faktiskt följa med på en hel del, han sover gott i vagnen och är ganska praktisk på det sättet.

Och vad säger försäkringskassan som innebär att du inte får jobba?

Han går helt enkelt inte med på att ha V själv eftersom han inte klarar att trösta honom. Jag kan ju inte tvinga honom att orka, så jag får inte till det ( även om det du beskriver är det jag önskar och behöver). Vi har som lite bebis-skola till vardags, där han får tips och råd, de tar han gärna emot..Men hävdar bestämt att det ändå inte fungerar...
De gånger vi har provat och bebben har blivit ledsen så har sambon helt sonika dykt upp i stallet med lillen i högsta hugg.
Igår så sa jag till att jag ville gå ensam ( barn & hundlös) till affären. Det tar max 45min, att gå dit, handla och gå hem. Men V grät tydligen, så sambon gick ut med honom i sele (vilket brukar fungera) och mötte upp mig. han tyckte nog att han var snäll, vi fick ju lite tid ihop. Men herregud, jag vill ju bara ha en stund ifred .

 

[nagelbitarn]

J


Jag hade blivit skogstokig. Förmodligen behövt läggas in. Kräv avlastning! Vägrar din sambo ställa upp kanske du ska prata med vården om hur du mår, så får dom förklara för han att han måste ta sitt ansvar.

Jag är alldeles för ledsen och förvånad för att bli riktigt arg. Som att någon punkterade mig innan jag fick explodera!
Han verkar inte se att det är udda att inte orka med sitt barn och därmed lämpa över allt på mig

Tänkte ta och ringa BVC på måndag, för jag är rådvill

 

[Sofie.S]

@nagelbitarn
Så ska du ju inte behöva känna! Har du ingen mer i närheten som kan hjälpa dig med avlastning - någon släkt?
Och förlåt, men jag skulle verkligen inte tolerera att min sambo sa nej till avlastning!
Min sambo hade svårt att hantera magknips skriket i början, men fick lära sig att trösta och vagga på eget sätt.
Det är ju ett sätt för pappan och barnet att knyta an också..

 

[Blueberry]

Han går helt enkelt inte med på att ha V själv eftersom han inte klarar att trösta honom. Jag kan ju inte tvinga honom att orka, så jag får inte till det ( även om det du beskriver är det jag önskar och behöver). Vi har som lite bebis-skola till vardags, där han får tips och råd, de tar han gärna emot..Men hävdar bestämt att det ändå inte fungerar...
De gånger vi har provat och bebben har blivit ledsen så har sambon helt sonika dykt upp i stallet med lillen i högsta hugg.
Igår så sa jag till att jag ville gå ensam ( barn & hundlös) till affären. Det tar max 45min, att gå dit, handla och gå hem. Men V grät tydligen, så sambon gick ut med honom i sele (vilket brukar fungera) och mötte upp mig. han tyckte nog att han var snäll, vi fick ju lite tid ihop. Men herregud, jag vill ju bara ha en stund ifred .

Ja, det låter ju som att han har en sjukt bra taktik för att slippa det jobbiga med att ha en bebis...
Du får börja med att säga till honom att toleransträna bebisskrik och rabbla "Se det som en del av din personliga utveckling" tills han fattar.

Och jag tänker att det inte är så konstigt att V blir mammig när pappan inte fullföljer på tröstfronten.

 

[Blueberry]

Jag är alldeles för ledsen och förvånad för att bli riktigt arg. Som att någon punkterade mig innan jag fick explodera!
Han verkar inte se att det är udda att inte orka med sitt barn och därmed lämpa över allt på mig

Tänkte ta och ringa BVC på måndag, för jag är rådvill

Och jag blir så upprörd när jag läser vad du skriver att jag måste fortsätta en omgång till.

Just nu är du alltså i princip ensamstående förälder, trots att du lever och bor med pappan. Herregud, det är ju tamejfan inte rimligt.

Jag hade släppt alla hämningar när det gäller krigsföring.

 

[pudsey]

@nagelbitarn fy vilken jobbig situation och jobbigare iom att ni bor så långt från familjen. Jag känner lite så där ibland med min sambo, han är ju från hemmet på dagarna och dår vara social medans jag är hemma med bebis och känner mej osocial långt från familjen och vjälp för även med en bebis som är väldigt enkel så tar det på så du kämpar på bra. Kan du inte åka hem till din familj en vecka, för din egen skull bli ompysslad och få lite avlastning? Även om det inte kommer lösa något kan det vara skönt ändå att komma bort. Kram på dej

 

[pudsey]

Planen för A medans vi är här är att sova i vagnen under natten men hon tycker om att bre ut sej så nu delar vi på en 160 säng hon och jag och ja hon tar ju upp halva minst, armarna rakt ut och lite diagonalt lik mamma sin

Hon har verkligen ljusat upp för oss i det tunga nu, charmar alla
Känns inte riktigt bra att ha henne med på sjukhuset men det får gå, idag är nog sista dagen vilket känns skönt efter gårdagen och jag hoppas han får somna snart är så glad att han hann träffa A innan han blev dålig igen och att han förstog att vi var där igår, reagerade på hennes gråt

Ska försöka sova lite till, jag är ju inte vaken nu pga av bebis, hon sover sött och har gjort sen 11 igårkväll

 

[nagelbitarn]

@westernsuzie

Det som låser mig är just att förutom öppna förskolan så har jag inget här.
Stallet åker jag till, men eftersom V inte vill sova i vagn längre så är det lite krångligt det med tyvärr.
Selen är med hela hela tiden, visst är den guld? Vi promenerar några timmar per dag nu när min rygg har börjat bli lite bättre . Jag saknar nog vänner mer än jag kunnat ana, har flyttat runt de sista åren och har ingen vänskapsbas kvar. Det är tungt nu när man inte får det sociala på jobbet.

Mest är jag nog ledsen för att min sambo inte riktigt har det engagemang jag förväntade mig! Jag trodde jag hade en annan sorts man, helt enkelt. Han gör sin del av hushållet, är driven som person men när det gäller barnet är han som handlingsförlamad.

@Miks

Nu låter jag jävligt gnällig, det är jag :P Men mitt problem är att det slumpat sig så att min mammagrupp inte blev aktiv och några andra att umgås med har jag inte. Försöker skaffa mig lite nya bekanta, men det försvåras tyvärr av att sambon aldrig tar V, så jag hinner aldrig vara social ens i stallet. Han står och stampar eller tjatar på att vi ska åka.

Vi gör som du säger, men sambon blir skitfrustrerad och arg (!) när han inte lyckas trösta. Tjafsar på mig om tips men vill sedan ändå inte ha dem. Skyller på att han är för knuten till mig, att det ändå bara duger med amning, eller något annat som passar som ursäkt i situationen. Hur jag än gör så blir det mitt fel ; tar jag barnet när han blivit hysterisk och sambon bara står där och håller honom, då förstör jag.
Tar jag inte barnet utan håller mig t.ex ute med hunden, då har jag övergivit honom i en situation han inte klarar och då är jag taskig .

Vi bor i Tromsö, sedan i december.

 

[nagelbitarn]

@nagelbitarn fy vilken jobbig situation och jobbigare iom att ni bor så långt från familjen. Jag känner lite så där ibland med min sambo, han är ju från hemmet på dagarna och dår vara social medans jag är hemma med bebis och känner mej osocial långt från familjen och vjälp för även med en bebis som är väldigt enkel så tar det på så du kämpar på bra. Kan du inte åka hem till din familj en vecka, för din egen skull bli ompysslad och få lite avlastning? Även om det inte kommer lösa något kan det vara skönt ändå att komma bort. Kram på dej

Nämen exakt, de får ju vara kring vuxna, dricka en kopp kaffe och prata om typ vädret .

Jag ska faktiskt åka till min gamla hemstad (och mamma) om två veckor

 

[Imogen]

@nagelbitarn

Det finns ingen på tex BVC som din sambo skulle kunna prata med och få hjälp och tips av?

Din sambos situation är ju inte alls ovanlig egentligen. Många män hamnar ju i det där att de inte "duger" enligt bebisen i perioder. Det måste verkligen vara jättefrustrerande. Jag lider verkligen med min man när sonen bara skriker hos honom men blir lugn hos mig. Han känner sig både dålig som pappa och som avlastning för mig.

Problemet är ju att din sambo kanaliserar denna frustration helt fel. Hans lösning på problemet blir ju då en helt annan än den som skulle hjälpa hans situation. Han måste ju inse att han måste agera annorlunda för att er situation ska bli bättre och det kanske går in bättre från någon annan än dig?

 

[Tora]

@westernsuzie

Det som låser mig är just att förutom öppna förskolan så har jag inget här.
Stallet åker jag till, men eftersom V inte vill sova i vagn längre så är det lite krångligt det med tyvärr.
Selen är med hela hela tiden, visst är den guld? Vi promenerar några timmar per dag nu när min rygg har börjat bli lite bättre . Jag saknar nog vänner mer än jag kunnat ana, har flyttat runt de sista åren och har ingen vänskapsbas kvar. Det är tungt nu när man inte får det sociala på jobbet.

Mest är jag nog ledsen för att min sambo inte riktigt har det engagemang jag förväntade mig! Jag trodde jag hade en annan sorts man, helt enkelt. Han gör sin del av hushållet, är driven som person men när det gäller barnet är han som handlingsförlamad.

@Miks

Nu låter jag jävligt gnällig, det är jag :P Men mitt problem är att det slumpat sig så att min mammagrupp inte blev aktiv och några andra att umgås med har jag inte. Försöker skaffa mig lite nya bekanta, men det försvåras tyvärr av att sambon aldrig tar V, så jag hinner aldrig vara social ens i stallet. Han står och stampar eller tjatar på att vi ska åka.

Vi gör som du säger, men sambon blir skitfrustrerad och arg (!) när han inte lyckas trösta. Tjafsar på mig om tips men vill sedan ändå inte ha dem. Skyller på att han är för knuten till mig, att det ändå bara duger med amning, eller något annat som passar som ursäkt i situationen. Hur jag än gör så blir det mitt fel ; tar jag barnet när han blivit hysterisk och sambon bara står där och håller honom, då förstör jag.
Tar jag inte barnet utan håller mig t.ex ute med hunden, då har jag övergivit honom i en situation han inte klarar och då är jag taskig .

Vi bor i Tromsö, sedan i december.

Tycker att @Imogen skrev det hela så bra så jag har egentligen inget att tillägga annat än att det nog är väldigt lätt att ta det personligt när bebisen bara vill vara hos sin mamma.
Men det är ju så det skall vara. Det är en överlevnadsinstinkt hos barnet.

Vet inte riktigt hur gammal din son är men det brukar lätta framåt 6 månader. Plötsligt blir bebisen mer medveten om omvärlden och är mycket lättare att distrahera.

Vi brukar göra så att fram till ca 6 månader brukar jag ta bebisen mest och min man så ofta och så länge det går. Tex ena dagen duger min man i två timmar medan andra dagen går det i bara tio minuter. Vi brukar låta bebisen bestämma längden. Sen slänger inte min man bara över bebisen till mig vid minsta lilla pip utan han försöker först själv en liten stund men aldrig så långt så att bebisen blir hysterisk.

Det som brukar fungera bäst är att bära i famnen samtidigt som man går runt.

Nu är det givetvis ingen magisk gräns vid 6 månader. "Gränsen" kan komma både tidigare och senare och det gäller att mannen i alla fall försöker regelbundet hela tiden.

Sen är det ingen större fara för själva anknytningen i sig. Tex min morfar vågade inte hålla Rebecka förrän hon var kanske 4-5 månader gammal och då bara extremt korta stunder någon/några gånger i veckan ("bebisar är ju så små och sköra tänk om hon går sönder när jag tar i henne" ).

Men trots så gott som obefintlig närkontakt så nu för tiden så tjuter hon av glädje så fort hon får syn på morfar och vill vara i hans knä (hon är 9 månader 10/6).

Nu förstår jag att det inte är främst själva anknytningen du är orolig för utan att det hade varit skönt att tex få vara i stallet i lugn och ro. Vad jag försöker få fram är att även om det är jobbigt nu och det känns som om det aldrig kommer att fungera (bebisen skriker ju bara när han är hos pappa) så kommer det att bli lättare om ett tag.

Vissa bebisar är helt enkelt mindre med på noterna än andra och dikterar sina egna villkor mer bestämt än andra bebisar

Tror det är jättebra att du kommer iväg hem till din släkt. Skall din sambo också följa med?

Min varmaste rekommendation är att ni försöker ta hand om varandra lite också. Det är sååååå lätt att tappa bort varandra på vägen det första året. Behöver inte vara något komplicerat. En promenad hand i hand räcker långt.

 

[nagelbitarn]

@nagelbitarn visst är du i typ nordnorge nu, men rötter i Luleå? Kom "hem" ett tag, jag kan bjuda på fika :-).

En annan tanke: har du någon annan än sambon du kan ha som sekundär anknytningsperson?

Aw det hade varit mys åker tyvärr aldrig till Luleå då jag bara bodde där 2år :P familjen bor ännu längre bort.

Nä vi är ensamma här! Sambon är fin med V men saknar som sagt tålamod och tid

 

[nagelbitarn]

@Imogen

Exakt, jag ser och förstår hans frustration men han nektar att lyssna på eventuella lösningar. Jag ber honom att bemöta situationen annorlunda, att kan han inte lösa problemet ( Vs gråtande) så kan han i alla fall påverka sin upplevelse i en mer positiv riktning. Jag säger att han inte ska ta det personligt utan försöka att bemöta det hela med lugn.

Jag hoppas att han vill prata med någon på BVC för jag blir snart tokig.

 

[nagelbitarn]

@Tora
Jag försöker att se det som övergående och som du säger så kommer V bli mer intresserad av sin omvärld och då även pappa .

Problemet nu är att jag tillåter mig att låsas så hårt, vill inte sambon ha honom ensam så måste han kanske stå ut att titta på när jag rider en gång i veckan för jag blir snart deprimerad om jag inte får " lufta mig".
det är skönt med all fin input!

 

[pudsey]

Igår var värsta dagen i mitt liv men det blev sånt fint avslut
A har varit fantastiskt snäll och vandrar gärna mellan famnarna och lättar upp det för oss, tänk vad viktig och vad mycket en sån liten människa kan göra
Nu ska jag ta hand om min fina familj

 

[nagelbitarn]

Grattis på mors dag alla vinternammor!

 

[Miks]

Grattis på mors dag alla vinternammor!

Tack det samma!

Mvh Miks