Vinterförälder 2014/2015 del 2

Status
Stängd för vidare inlägg.
Här blir det mars-bebis. Fortfarande inga direkta känningar på att nåt skulle vara på gång. 8 dagar över tiden nu, så max en vecka kvar. Taskigt med den extra väntan, när första barnet var så punktligt.
Åh vad segt! Det är faktiskt lite evil att få vänta längre med tvåan eftersom man har en extra förväntan att det ska komma ungefär vid samma tidpunkt som ettan. I know the feeling!

Har du fått datum för igångsättning eller blir det ett sånt prat nu i veckan?

Mvh Miks
 
Vi ska på kontroll imorgon på SÖS. Då skulle vi få information om igångsättning också, men som jag förstått så blir det senast på söndag.
 
Vi ska på kontroll imorgon på SÖS. Då skulle vi få information om igångsättning också, men som jag förstått så blir det senast på söndag.
Bra! Då är det iallafall max en vecka kvar! Det är bara 7 dagar! Det är inte jättelänge! Hoppas ändå det sätter igång av sej själv innan söndag!

Mvh Miks
 
Förlåt en nyfiken och okunnig. Men varför behöver man tex bearbeta att man genomgått större delen av förlossningen hemma? Är det tankar på vad som kunnat hända, vad som kunde varit bättre?
Menar inte att nån ska ta illa upp, jag är bara helt novis om förlossningar.
 
Förlåt en nyfiken och okunnig. Men varför behöver man tex bearbeta att man genomgått större delen av förlossningen hemma? Är det tankar på vad som kunnat hända, vad som kunde varit bättre?
Menar inte att nån ska ta illa upp, jag är bara helt novis om förlossningar.

För mej är det för att de var en jobbig o smärtsam upplevelse, inte alls som jag velat ha det. Det som var jobbigast förutom smärtan var att dom tyckte vi skulle stanna hemma längre, kände mej rätt ensammen och rädd, jag hade räknat med stöttning av bm i början, hade svårt att hantera hela situationen och var frustrerad över att värkarna inte var regelbundna hade de varit de hade jag fått komma in tidigare kändes som ingen tog mej på allvar förän vi kom in och jag blev undersökt.
Visst inser jag att jag haft en snabb smidig förlossning och det är jag nöjd med men för mej var början väldigt jobbig.

Det är svårt att sätta ord på hur jag känner egentligen men hoppas de ger lite svar iaf.
 
Hej sömnlösa nätter :D övertrött morsa och en sovande bebis som tycker man ska sova så nära maten man kan :love: så morsan får hålla sej vaken.
 
Hej sömnlösa nätter :D övertrött morsa och en sovande bebis som tycker man ska sova så nära maten man kan :love: så morsan får hålla sej vaken.

Välkommen till klubben :D
Här vaknar vi två-tre gånger om natten. Tack och lov fixar maken första ronden, det är guld värt med bröstmjölk i flaska i kylen, vill jag lova.

Får jag bara sova 23-03 så kan jag vara vaken hur mycket som helst utan gnäll sen. (Första passet brukar vara vid vid 1-2.)

/ammar just nu (rond 3, sista ronden!)
 
Får se vad jag kan komma ihåg nu, endel har försvunnit i smärtorna.


Allt drog igång på tisdag kväll, 24/2, med delvis regelbundna värkar ner mot 10-15 min dygnet runt. Sambon blir ivägkörd till jobbet på onsdagen, har en timme hem ungefär, sen väljer han att ta semester tors-fredag utifall att, var skönt o ha han hemma som stöd.

Värkarna fortsätter men blir starkare och tätare natten mot fredag, här är jag rejält trött ingen sömn alls och sen tisdag har jag sovit 10 min i taget max 30 ibland.

På fredag kväll, 27/2, så är dom så pass täta att vi åker in för att kolla läget o få lite trevligt smärtstillande så jag kan få vila. Hamnade på den mer avslappnade birth centre, sån skön atmosfär allt va så lungt. Blir undersökt, 1 cm öppen vid 18 och bm gör en svepning, ger mej piller mot smärtan och vi åker hemåt med uppmaningen att äta onyttigt så jag fåt i mej massa kalorier och att hellre dricka cola än vatten.

Vi stannar på affären på väg hem, här skulle vi nog ha vänt om och åkt tillbaka, onda värkar.

Hem och försöka vila och äta, sambon tvingar i mej choklad i badet medans jag hellre dricker vatten o mår illa (inte likt mej o vägra både choklad o cola).

Runt midnatt försöker vi sova, slutar med att sambon däckar medans jag står på alla 4 på golvet och gör alla möjliga ljud, ont gör det nu. Försöker klocka värkarna, de går stadigt ner till 5 min sen hoppar de upp till 10-15. Jag blir arg och frustrerad, gråter en del och längtar efter en rejäl dos smärtlindring.
Väljer att testa bada igen runt 5, inget hjälper, har ett tryck i baken som jag beskrev som att va förstoppad men ändå inte.

Ropar på sambon vid 6 som har dåligt samvete för att ha sovit, tycker han gjort rätt då jag behöver honom pigg senare.
Fortfarande är det inte regelbundet, men är i ett stadie där jag inte längre klarar att hantera situationen riktigt. Sambon ringer in, avvakta säger dom, vi klockar 3 värkar som va runt 5 min, sambon drarupp mej ur badet, torkar och klär på och ut i bilen, mer värkar mer ont och mer tryck i rumpan.

Kommer fram till sjukhuset halv 8, 28/2, mer värkar på väg in, står på knäna i en transportstol i entren när vattnet går (yay vilken lättnad, då kommer dom imte skicka hem mej)

Får komma in på vårt rum, med en pool som jag gärna provat.
Får gå på toa, lämna kiss osv.

Kollar på klockan när jag klättrar upp i sängen för att bli undersökt, 8.10.
Genomlider undersökningen, fortfarande utan smärtlindring, som jag längtar efter nått nu.

Bm kläcker ur sej att hon ser och känner huvudet, 9 cm öppen., bilken lättnad jag känner (var övertygad om att de skulle skicka hem oss igen, spec då värkarna aldrig var regelbundna)

Fram med gasen äntligen, blev alldeles lagomt lullig.

Sen tog kroppen över och 9.08 kom hon ut.

Fick en 2 grads spricka som syddes annars gick allt så smidigt.

Är fortfarande förvånad över att jag gått igenom nästan hela förlossningen själv hemma, kommer ta ett tag att bearbeta, spec då vi hade kontakt med förlossningen så sa åt oss att avvakta.

Lilla Alice mår gott, äter skiter o kräks. Tyvärr mätte dom henne inte men bm kommer i em så ska fråga om hon kan mäta då. 3155 g tung 12 dagar över så en liten nätt tjej är det och extremt lik sin pappa :love:

Måste säga att sambon har varit helt underbar hela tiden, är ännu kärare i karl nu :love:

Du verkar ha haft väldigt lika förlossning som jag hade med dottern. Gjorde allt hemma jag också för när vi väl kom in efter att jag ignorerade deras "avvakta tills värkarna är regelbundna" för jag ville sova så var jag fullt öppen. Det var bara att börja krysta. Hann inte ens byta till sjukhuskläder.

Bra jobbat!
 
Här avlöser de olika trauman varandra. Först dotterns dramatiska ankomst -vilken jag inte hämtat mig från varken fysiskt eller mentalt än, rättegången förra veckan mot min brukare som mordhotade mig flertalet gånger-där jag förvisso vann. I onsdags dog ena hästen knall och fall i hagen, hon hade typ vält på stället och låg så illa till att det blev att dra ut henne med traktor genom hagen likt de släpar älgarna vid jakten. Och i morse nåddes jag av det absolut mest tragiska på länge, min sorg känns just nu oändlig och kan ändå någonstans inse att den beblandar sig med senaste tidens händelser. En av mina bästa vänners son dog i fredags, i en sent funnen hjärntumör. Mina barn klasskamrat och kompis, en glädjespridare och mysig kille, hennes lille plutt. Han blev sjuk i somras men de hittade aldrig felet, han har missat hela höstterminen i skolan och legat i Lund större delen av tiden. Pratade med henne för en månad sen, då trodde man på en missbildning av skallbenet som gjorde att den växande hjärnan inte fick plats, han opererades och blev piggare, jag gnällde om mitt, hon om sitt, jag gnällde om hur nära det var att jag dog...
Livet tar ibland sånna nycker, så elakt och ondskefullt. För 4 år sedan fick hon hudcancer, vi kämpade oss igenom tillsammans, mitt i allt avled hennes mamma i lungsjukdomen kol.. Ibland undrar jag vart man hämtar kraften att orka gå vidare, att orka finnas där och stötta den som ändå har det värre än en själv.

Just nu är det så tungt, så oerhört tungt...
 
Här avlöser de olika trauman varandra. Först dotterns dramatiska ankomst -vilken jag inte hämtat mig från varken fysiskt eller mentalt än, rättegången förra veckan mot min brukare som mordhotade mig flertalet gånger-där jag förvisso vann. I onsdags dog ena hästen knall och fall i hagen, hon hade typ vält på stället och låg så illa till att det blev att dra ut henne med traktor genom hagen likt de släpar älgarna vid jakten. Och i morse nåddes jag av det absolut mest tragiska på länge, min sorg känns just nu oändlig och kan ändå någonstans inse att den beblandar sig med senaste tidens händelser. En av mina bästa vänners son dog i fredags, i en sent funnen hjärntumör. Mina barn klasskamrat och kompis, en glädjespridare och mysig kille, hennes lille plutt. Han blev sjuk i somras men de hittade aldrig felet, han har missat hela höstterminen i skolan och legat i Lund större delen av tiden. Pratade med henne för en månad sen, då trodde man på en missbildning av skallbenet som gjorde att den växande hjärnan inte fick plats, han opererades och blev piggare, jag gnällde om mitt, hon om sitt, jag gnällde om hur nära det var att jag dog...
Livet tar ibland sånna nycker, så elakt och ondskefullt. För 4 år sedan fick hon hudcancer, vi kämpade oss igenom tillsammans, mitt i allt avled hennes mamma i lungsjukdomen kol.. Ibland undrar jag vart man hämtar kraften att orka gå vidare, att orka finnas där och stötta den som ändå har det värre än en själv.

Just nu är det så tungt, så oerhört tungt...
Jisses vad mycket traumatiskt och tragiskt på samma gång! :cry:

För din egen skull hoppas jag att du fått en psykolog som du kan bearbeta din förlossning och sviterna efter den med. Är det en bra psykolog borde även de andra händelserna kunna tas upp så att du får verktyg att bearbeta allt med.

Gällande din bästa vän, så oerhört tragiskt och chockerande, är det enda att låta henne veta att du finns. Skicka ett sms och fortsätt skicka. Hon svarar när hon orkar. Det räcker att du skriver att du tänker på dem. Hon har säkert folk runt omkring henne som kan hjälpa till med det praktiska. Det kan du släppa. Däremot kan det vara skönt för henne att veta att du finns.

Jag förlorade min bästa vän när jag var 16 år. Hennes föräldrar berättade för mina föräldrar att det värsta av allt var tystnaden från omvärlden efteråt. Ingen vågade höra av sig av rädsla för att störa, säga fel saker, eller inte kunna säga något alls. De kände sig pestsmittade. Det har jag tagit till mig.

Stor kram!
Miks
 
Du verkar ha haft väldigt lika förlossning som jag hade med dottern. Gjorde allt hemma jag också för när vi väl kom in efter att jag ignorerade deras "avvakta tills värkarna är regelbundna" för jag ville sova så var jag fullt öppen. Det var bara att börja krysta. Hann inte ens byta till sjukhuskläder.

Bra jobbat!

Ja det va upp i sängen av med nederdelen o plopp typ. Tror mest det är mitt kontrolbehov som gjorde de extra jobbigt även om jag var beredd på att inte ha nån kontroll alls.

Välkommen till klubben :D
Här vaknar vi två-tre gånger om natten. Tack och lov fixar maken första ronden, det är guld värt med bröstmjölk i flaska i kylen, vill jag lova.

Får jag bara sova 23-03 så kan jag vara vaken hur mycket som helst utan gnäll sen. (Första passet brukar vara vid vid 1-2.)

/ammar just nu (rond 3, sista ronden!)

Väntar på att mjölken ska rinna till sen ska vi testa pumpa. Och köpa bh:ar :D kör utan här hemma bara o slänga fram på begäran
 
Ja hua....
Har pratat med henne nu, ett långt samtal... Som du säger @Miks tystnaden är det värsta och det ligger inte för mig. Och precis som jag gissade svaret på min första fråga: vad behöver du just nu? -Bara få prata, så nu har vi pratat och hon vet att hon kan ringa när som helst på dygnet och hon vet att jag ringer imorgon igen. Det känner hon sig trygg med. Det är vad jag kan göra just nu, låna ut mina öron och finnas där.
 
Jag har inte BH om jag inte ska ut bland folk, bara amningslinnen hemma. Skönt!

Nu har jag hela italienska familjen hemma, men annars kör jag bh-löst och myströja. Sambon tycker det är fantastiskt att jag är topless mest hela tiden.
På natten måste det vara linne eller bh annars blir det mjölk i hela sängen ...
 
Och jag har använt träningsbh för första gången sen jag vet inte hur länge. Har bara gått runt i amningslinne sen bebisen kom.

Men aaaaaj vad jag har ont i tuttarna! :arghh: Håller på att få ner produktionen och det är verkligen plågsamt. Har gått från 1400ml/dygn till 200ml/dygn på en vecka. Brösten är svullna som tusan och jag har gått ifrån 6-7 tömningar per dag till en. Har 6 timmar kvar tills jag ska pumpa. Aj aj aj! Än så länge ingen feber iaf!

Mvh Miks
 
Ja hua....
Har pratat med henne nu, ett långt samtal... Som du säger @Miks tystnaden är det värsta och det ligger inte för mig. Och precis som jag gissade svaret på min första fråga: vad behöver du just nu? -Bara få prata, så nu har vi pratat och hon vet att hon kan ringa när som helst på dygnet och hon vet att jag ringer imorgon igen. Det känner hon sig trygg med. Det är vad jag kan göra just nu, låna ut mina öron och finnas där.
Öron är superviktiga!

Så länge du har öron att lasta av skit i också!

Mvh Miks
 
Dags för (den läääängsta ) förlossningsberättelsen från mig med :)

Den 25/1 hade jag BF men väntan blev liiite längre ;)

1/2 söndag började sammandragningarna göra ont och komma med 10-15 minuters intervall, så natt mot måndag blev väldigt sömnlös.

Måndag morgon hade jag tid för ul och CTG, ultraljudet visade en frisk bebis på ca 4,5 kg med bra flöde i navelsträng och gott om fostervatten = mer väntan för mig.
På CTG kurvan såg vi fina hjärtljud och " förvärkar" med 4-6 min intervall, som starkast bara 60%.

Fick en hinnsvepning och var öppen 2 cm.
Efter det eskalerade smärtorna och kom ca var 5e minut. Med en paus på kvällen tack och lov. Men under natten började det om och de ville ha in mig på kontroll, ca 02 gav jag upp och tog mig till fødselavdelinga.

Fortfarande enbart öppen 2 cm men tilltagande värkar, eftersom jag inte ville åka hem så låg jag och tyckte synd om mig i sambons jourrum.
Efter andra natten helt utan sömn så kollade de mig igen, 2cm och täta värkar.

Så den 3/2 åkte jag (efter lite samtal)hem med en citodon supp och hopp om vila.

Men nä. Sömnlös igen.
Så åter till sjukhuset, natt mot 4/2 och nu tar de äntligen CTG igen och " upptäcker" att jag faktiskt har värkar och dessutom så tätt som jag påstår, var 3e min.

Är bara öppen 3 cm så de vill skicka hem mig igen,men nu ber jag om att få vara kvar, har inte sovit alls sedan lördag natt och orkar inte åka hem igen.

Så jag får ett rum, jag har massa värkar men inget händer. Får en citodonsupp och badar badar i timmar, framåt 04 har jag äntligen öppnats 5 cm och kan få en EDA ( som jag lääängtat efter). Det som är värst är foglossningssmärtan, bebisens tryck i bäckenet är så smärtsamt medan värkarna känns hanterbara.

Sambons snälla kollega kommer för att sticka mig, misslyckas 3 gånger men sedan blir allt uuunderbart.

Efter att barnmorskan startat läkemedelsinfusionen så känner jag att jag får jordens blodtrycksfall! Gapar till sambon " kom! Jag svimmar!" Han rusar fram och drar igång mitt dropp på full sprutt, barnmorskan får lite panik eftersom bebisens hjärtfrekvens kraschar ( nedåt 50- 60s/min såg sambon).
Jag ber honom lyfta mina ben och barnmorskan får äntligen ett blodtryck på mig 76/40.
Men jag kvicknar till på någon minut :)

Nu är klockan runt 07 och vid skiftbytet får jag lite frukt. Nu är jag öppen 8 cm och blir väldigt glad :)

Framåt kl 10 börjar jag få krystvärkar men bebisen vill inte sjunka ner alls! Jag provar att stå men får inte gå något då benen domnat bort.

Häromkring är jag helt slut, yr och less, vid ca 9-10 är jag öppen 9 så barnmorskan provar att pilla loss den sista cm.
Har krystvärkar men bebisen är helt fast.
Någon gång under förmiddagen när han kommit ner lite lite så tar de vattnet och sätter skalpelektrod.

Krystar aktivt men för svagt i ca en timme, de ( 3st barnmorskor på salen) byter läge på mig och jag blir helt tokig av smärta när bäckenet vrids om.

Skäms men kan inte hejda mig, bara skriker och tjuter som tokig tills sambo och lustgas får mig lugn.

Åter på rygg med bebisen fast strax i bäckenet så börjar jag ana att det blir snitt om det inte kommer igång.
Har fortsatt inte mycket känsla av mina värkar pga EDAn men nu får jag hjälp att veta när jag ska trycka och efter en timma kom han äntligen ut!

Universums lättnad, glädje och utmattning - jag bara tjöt och tjöt.
Sambon sa att jag var blå om läpparna när jag tryckte och vit som ett lakan där i mellan.

Sprack inte mycket och bebisen mådde prima hela tiden, trots att han satt fast i timmar :) :).

Men jag var så otroligt trött, ledsen och gapig patient. Och jag vill helst inte vara med om det här igen!
 
Är det nån här som har börjat / ska börja med EC (elimination communication)?

Jag har provat lite och till min förvåning var det ju jättelätt! Än så länge så kör vi med blöjor också, men vid varje byte så kissar hon (och ibland bajsar) antingen i den öppna blöjan på skötbordet eller om jag hinner i en hink på skötbordet.Dags att köpa en potta <3! Det svåra tycker jag är att skilja hennes signal för magknip och toanödig (det vet hon nog inte själv ännu förresten), men jag tänker att det kommer nog bli tydligare när hon blir äldre :).
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Fritid På onsdag 28/8 börjar Paralympics och det sänds på SVT/svtplay. Ska ni kolla? :banana: Här finns sändningstider och deltagare: 28...
Svar
12
· Visningar
469
Senast: Rosett
·
Gravid - 1år Det är dags för en ny tråd :heart Försökte hitta den senaste listan men vet att det hänt en hel del sen dess, så uppdatera gärna...
38 39 40
Svar
787
· Visningar
74 138
Kultur JUNI 24/6 Annie Lööf, före detta partiledare, jurist 25/6 Renée Nyberg, programledare 26/6 Axel Gordh Humlesjö, journalist 27/6...
13 14 15
Svar
294
· Visningar
22 192
Senast: Rie
·
  • Artikel Artikel
Dagbok 28. juni.... Telefon från Rehabiliteringsscentret Vintersol på Teneriffa... "Du fick mejl från oss igår, kan du läsa igenom och svara...
Svar
5
· Visningar
1 068

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Födda-24
  • Skadade hästar och konvalescenter
  • Födda 2024

Omröstningar

Tillbaka
Upp