Vildsvinet får sedan den 1 juli 2001 jagas från den 16 april till den 15 februari i Sverige (årsunge får jagas året runt). Den enda restriktionen är att kultingförande sugga är fredad. Regeln har införts för att årskultingar inte klarar sig utan sin mor. Likaså är det olämpligt att skjuta bort ledarsuggan i en grupp, eftersom det kan leda till kraftigt försenad eller utebliven brunst hos de övriga suggorna. Avskjutningen för vildsvin har ökat dramatiskt i Sverige under 1990-talet och början av 2000-talet. Du kan titta på avskjutningsindex här.
Vildsvinet räknas till högviltarterna , vilket innebär att om kulvapen används vid jakten måste det vara av klass 1. Hagelvapen får användas om de är enkelpipiga av kaliber 12, 16 eller 20 och laddas med blykula, s k slugg eller brennecke.
Jakten får pågå under dygnets alla timmar . En fast belysningsanordning får användas, men bara om den satts upp för ett annat ändamål än att underlätta jakten. En eftersökshund måste finnas tillgänglig vid skottplatsen inom högst två timmar. Vid eftersök eller vid jakt med ställande hund får ficklampa användas.
För att uppnå ett hållbart uttag bör avskjutningen inriktas mot kultingar. Denna grupp är svår att överbeskatta vid jakt och har redan en hög naturlig dödlighet. Vid en täthet på 1,5 vildsvin/km2 och en rekrytering om 1,5 ungar per vuxet svin kan man räkna med ett årligt uttag om 2 vildsvin/km2 utan att stammen minskar.
De vanligaste jaktformerna för vildsvin är smygjakt, vaktjakt och tryckjakt. Vid smyg- och vaktjakt utnyttjar jägaren sin detaljkunskap om jaktmarken och smyger eller vaktar vid kända växlar och födosöksplatser. Ofta sker jakten från ett torn eller en annan upphöjd plats. Jaktformen kan vara särskilt framgångsrik månljusa nätter, under vintern på snöklädd mark.
Vid tryckjakt placeras passkyttar ut och speciellt utsedda "tryckare" vandrar genom området och driver ut djuren. Ofta medför de hund. Som lämpliga raser för vildsvinsjakt brukar tysk jaktterrier, wachtel, spaniels och andra kortdrivande raser räknas. Vid jakt på snöklädd mark med ett tjockt snötäcke kan en mera långbent hund passa bättre. Det är viktigt att hunden inte är för närgången och aggressiv, eftersom den då lätt kan skadas eller dödas av vildsvinen.
För att få ett grepp om avskjutningens effekter, den lokala stammens storlek eller populationsförändringar måste vildsvinen inventeras. Vildsvinsinventering är svår att utföra- djuren håller sig väl skyddade under dagtid och deras spillning kan vara obeständig. Ingen regelmässig uppskattning av stammens storlek görs heller i Sverige, förutom inrapporteringen av fällda djur.
De metoder som skulle kunna användas utan alltför betungande insatser är räkningar längs vägar och vid foderplatser, spårinventeringar längs uppgjorda linjer och sammanställningar av observationer, jaktinsats och jaktutbyte. Sammantaget ger de grova uppskattningar, s k index. Siffrorna visar i bästa fall om stammen går upp eller ned mellan år, men säger inte något om tätheten.
Behövs en bättre uppfattning om vildsvinsstammens täthet och storlek måste mer arbetskrävande metoder tillgripas. En metod som ofta används för annat klövvilt är spillningsräkningen. Den fungerar bra på de växtätande hjortarterna men är svårare att tillämpa på en allätande art som vildsvin.
Metoden bygger på att inventerarna rör sig längs på förhand utmätta räta linjer i landskapet. Med jämna intervall läser de av spillningsmängden i provytor. Om mängden spillningshögar ett vildsvin avger är känt (drygt fyra per dygn enligt tyska undersökningar) kan tätheten av vildsvin beräknas.
