Viktoperationer för eller emot?

[Kattennizze]

Jag funderar på den explosionsartade utvecklingen av viktoperationer, speciellt verkar många unga operera sig. Jag förstår att det inte är en QuickFix eller en enkel lösning på ett mkt svårt problem men ändå, varför erbjuds man inte i första hand terapi i olika former innan det går så långt som till en irreversibel operation?
Bakgrunden till min fundering är att jag precis gjort en bukplastik och mött flera som gjort dessa operationer. En man som jag pratade pratade endast om mat och kakor och tårtor och det ena än det andra i form av föda. Det verkade som han fått noll hjälp med sin ursprungliga ätstörning utan bara nu att han inte kunde proppa i sig som förut. Såklart var det bra för honom att bli normalviktig, men ändå hela hans liv handlade bara om mat såsom jag uppfattade det, och då kan man verkligen ifrågasätt hur mkt själva ätstörningen, matmissbruket, ska styra ens liv?
Det är verkligen svåra frågor detta och det är så lätt att döma alla överviktiga, men det känns som feta människors ursprungliga ätstörningar är något som det verkligen borde satsats resurser på, anser jag. Detta innan ens en operation kan bli aktuell, tycker jag. Jag själv har gått ner närmare 30 kg med hjälp av stöd i form av både terapeut och dietist. Det funkar säkert inte för alla, men fler borde erbjudas det innan en irreversibel operation. Och också för att förhindra återfall så man håller sig viktstabil. Vad tycker ni andra och särskilt de som har gjort dessa viktoperationer?

 

[sona]

Det jag tycker är otäckt är att även folk som inte är kraftigt överviktiga kan "köpa" operationen.. En i närheten har gjort den, och har blivit galet viktfixerad. Så till den grad att hon ska värva alla andra som inte ens är överviktiga till att göra operationen. Hon själv var väl "mullig" innan, men led knappast av fetma.. Det pratas om hur andra äter, hur tjocka dom är, hur onyttigt det är att vara sååå stor (till en kompis som räknas som normal..) och en massa egna teorier om hur fettet lägger sig runt inälverna så att dom kan ruttna... Nu är ju den här personen extrem, men överlag känns som att en del verkar kan bli fixerade vid detta.. Och som du skrev, operationen är ju ingen bra lösning om man inte ändrar hur man lever.. Överviktig eller inte, kroppen mår ju inte bra av att leva på skitmat...

 

[landsbygdsbo]

för en del är operationen ett substrat för ett verkligt liv, andra köper sig en fin ny cabriolet, en fin häst eller något annat för att jaga efter den chimära lyckan , trots att man inte kan köpa sig den i längden

 

[Inte_Ung]

Min teori är att det handlar om ett matmissbruk.
Och missbruk är det inte bara att terapia sig ur.
Man måste upphöra med missbruket.
Med mat är det dock så att man kan inte sluta äta utan måste begränsa intaget.
Och det kan man egentligen inte göra med missbruk.
Att då operera så att intaget blir kontrollerat kan vara enda vägen ur riskerna med övervikten.

Jag är för egen del normalviktig av mig själv.
Men väl insatt i missbruksproblematik.

 

[Grazing]

Håller med. Även om det är otroligt svårt så bör man börja med psyket, sedan när man är fri från ätstörningen så kan man överväga en operation för lite hjälp på vägen, om det nu behövs när man är fri från ätstörningen vill säga. Kan annars tänka mig att det är otroligt svårt att vänja kroppen vid mindre mat.

Tänker alltid på Biggest Loser hur dom otroligt stora människorna faktiskt blir normalviktiga efteråt, dom flesta iallafall. Sen är det som Jillian säger att det absolut viktigaste är ju att dom får bukt med psyket för annars så är ju risken stor att det går över i undervikt istället.

Den hjälpen som dom får i BL borde ju gå att få på typ recept här om man är så överviktig, det går ju uppenbart att gå ner i vikt på egen hand utan operation.

 

[Marty]

Jag är rätt ung och vet flera i min ålder som gjort viktoperationer. Jag kan se det som en relevant utväg om man verkligen försökt allt, då inkluderat att man tagit hjälp från dietist eller liknande. Av de två jag känner närmast har ingen varit hos dietist. Den ena blev rekommenderad operation på besök på mödravårdcentralen. Hon var ganska stor, men jag kände inte personen innan operationen så jag kan inte säga om det var befogat eller inte. Den andra tog själv kontakt med sjukvården i frågan. I fall två hade personen exakt BMI 35 vid första läkarbesöket, och fick rekommendationen att INTE försöka gå ned i vikt då hon inte skulle få operationen betald annars. Det här är en tjej på då 23 år, och som knappt försökt gå ned i vikt. Visst, gjort ett och annat försök hemma, men gett upp efter någon vecka. Det är enligt mig inte tillräckligt. Hon hade ju ingen jättestor övervikt. Vid BMI 35 kan du fortfarande gå promenader och motionera. Du kanske inte ska ut och löpa järnet med tanke på leder, men annars ser jag inga större hinder för att gå ned i vikt. Jag tycker det är synd att hon gjorde operationen då jag tror att hon hade klarat det ändå utan den, med rätt hjälp. Hon hade ju gått ned drygt 10 kg redan innan operationen med hjälp av den soppdiet som man kör innan. Och helt plötsligt låg hon ju inte på någon direkt övervikt längre.

En tredje person som jag känner som gått upp en hel del i vikt på grund av en sjukdom blev erbjuden operation, utan att ens ha försökt gå ned i vikt över huvudtaget! Hon tackade dock nej och har själv lyckats gå ned en hel del med bättre mat och träning. Helt sjukt att man har möjlighet att få operationen betald utan att ens försöka gå ned i vikt först. Hela processen går ganska fort. Något läkarbesök så får du en tid några månader senare, och sen är det gjort! Jag jämför med exempelvis operation för att byta kön (lite större, men också oåterkalleligt) som det är en mycket längre period innan operationen kan bli av.

 

[lil-sis]

I mitt landsting så går man igenom en utredning som normalt tar ett år innan man får op betald av landstinget. Ett krav är att man inte lider av ätstörningar och man träffar läkare, sjuksköterska, dietist minst en gång under det här året.

Sen missar sjukvården säkerligen folk som har stora problem ändå.

Jag tror att de räknar med att hälsovinsterna är större även om personen inte blir normalviktig.

 

[WBanna]

Tänker alltid på Biggest Loser hur dom otroligt stora människorna faktiskt blir normalviktiga efteråt, dom flesta iallafall. Sen är det som Jillian säger att det absolut viktigaste är ju att dom får bukt med psyket för annars så är ju risken stor att det går över i undervikt istället.

Eller att dom går upp i vikt igen...

 

[pulkaskurk]

Min bror och flera andra i min närhet har gjort gbp och jag är emot det.
Kroppen förändras ju inte annat än att man inte kan äta massor, men äta mindre kan man göra utan att operera sig.
Skitjobbigt javisst men vill man så kan man är jag helt övertygad om.
Jag upplever också att biten med betydelsen av kost och motion är löjligt liten.
Jag anser att någon form av 'biggest loser' variant inom sjukvården måste vara ett mycket bättre alternativ.
Min bror och några till jag känner är än så länge smala men helt ätstörda och många går upp i vikt igen.
Nä en dålig quick fix.

 

[lil-sis]

Min bror och flera andra i min närhet har gjort gbp och jag är emot det.
Kroppen förändras ju inte annat än att man inte kan äta massor, men äta mindre kan man göra utan att operera sig.
Skitjobbigt javisst men vill man så kan man är jag helt övertygad om.
Jag upplever också att biten med betydelsen av kost och motion är löjligt liten.
Jag anser att någon form av 'biggest loser' variant inom sjukvården måste vara ett mycket bättre alternativ.
Min bror och några till jag känner är än så länge smala men helt ätstörda och många går upp i vikt igen.
Nä en dålig quick fix.

Det är INTE en Quick-fix.

Man kopplar bort första delen av tunntarmen också och det påverkar diverse hormoner som har med hunger att göra.

 

[lil-sis]

Håller med. Även om det är otroligt svårt så bör man börja med psyket, sedan när man är fri från ätstörningen så kan man överväga en operation för lite hjälp på vägen, om det nu behövs när man är fri från ätstörningen vill säga. Kan annars tänka mig att det är otroligt svårt att vänja kroppen vid mindre mat.

Tänker alltid på Biggest Loser hur dom otroligt stora människorna faktiskt blir normalviktiga efteråt, dom flesta iallafall. Sen är det som Jillian säger att det absolut viktigaste är ju att dom får bukt med psyket för annars så är ju risken stor att det går över i undervikt istället.

Den hjälpen som dom får i BL borde ju gå att få på typ recept här om man är så överviktig, det går ju uppenbart att gå ner i vikt på egen hand utan operation.

Det är inte kroppen som behöver vänjas vid annan mat i andra portioner, det är hjärnan.

Biggest Looser är bra men kan nog vara svårt med frånvaron från jobb etc.

Då gillar jag Extreme Makeover Weight Loss bättre, de gör jobbet i sin normala vardag och följs upp under ett år och har tränare hemma första tre månaderna.

 

[Inte_Ung]

Det finns människor som inte känner mättnad utan en stor mängd mat.
Att alltid kämpa mot hungern för att låta bli att äta tar massor av energi som borde användas till att leva livet i stället.
GBP kommer att öka folkhälsan dramatiskt.
Och öka människors livskvalitet.
Det är bra.

 

[Grazing]

Det är inte kroppen som behöver vänjas vid annan mat i andra portioner, det är hjärnan.

Både och skulle jag nog vilja påstå, det är inte bara huvet som styr vad kroppen vill.

 

[Kattennizze]

I mitt landsting så går man igenom en utredning som normalt tar ett år innan man får op betald av landstinget. Ett krav är att man inte lider av ätstörningar och man träffar läkare, sjuksköterska, dietist minst en gång under det här året.

Sen missar sjukvården säkerligen folk som har stora problem ändå.

Jag tror att de räknar med att hälsovinsterna är större även om personen inte blir normalviktig.

Nej en GBP t ex är inte en Quick fix det är jag fullständigt övertygad om. Däremot tycker jag det här med ätstörningsbegreppet är intressant, hur kan man mena att väga över 100 kg och samtidigt inte ha en ätstörning? Det är säkert så enligt dagens diagnoskriterier men det tycker jag är helt bisarrt. Såklart att kraftig övervikt är en ätstörning eller ett missbruk. Det i-u skrev tycker jag är intressant, ska nog fundera lite på det.

 

[lil-sis]

Både och skulle jag nog vilja påstå, det är inte bara huvet som styr vad kroppen vill.

Men det är hjärnan som gör att en del börjar överäta och tänja ut magsäcksfickan.

 

[lil-sis]

Nej en GBP t ex är inte en Quick fix det är jag fullständigt övertygad om. Däremot tycker jag det här med ätstörningsbegreppet är intressant, hur kan man mena att väga över 100 kg och samtidigt inte ha en ätstörning? Det är säkert så enligt dagens diagnoskriterier men det tycker jag är helt bisarrt. Såklart att kraftig övervikt är en ätstörning eller ett missbruk. Det i-u skrev tycker jag är intressant, ska nog fundera lite på det.

För stora portioner och fel val är inte samma sak som att ha en ätstörning.

 

[Inte_Ung]

Det är INTE en Quick-fix.

Å andra sidan vad vore fel med att det vore en Quick Fix?
Det är väl ändå resultatet som räknas?
På något vis så verkar saker inte räknas om det inte har varit besvärligt nog.
Särskilt när det gäller hästhållning och viktnedgång.

 

[Kattennizze]

Det finns människor som inte känner mättnad utan en stor mängd mat.
Att alltid kämpa mot hungern för att låta bli att äta tar massor av energi som borde användas till att leva livet i stället.
GBP kommer att öka folkhälsan dramatiskt.
Och öka människors livskvalitet.
Det är bra.

Fast hur frisk är man från sitt missbruk om det ÄNDÅ tar över hela ens liv, utan att att man är överviktig då? Jag fattar vad du menar men de som jag träffat har ju bara pratat mat, mat, godis, mat etc in absurdum. Inget liv utöver käket. Det kanske är extrema människor som jag träffat men inte så ovanligt tror jag.

 

[Grazing]

Men det är hjärnan som gör att en del börjar överäta och tänja ut magsäcksfickan.

I början av problemet ja, då är det överhuvudtaget inte hunger eller sug som styr. Men när man är såpass extremt överviktig då har man överätit en lång tid och då är kroppen van vid att få mycket.

 

[lil-sis]

Å andra sidan vad vore fel med att det vore en Quick Fix?
Det är väl ändå resultatet som räknas?
På något vis så verkar saker inte räknas om det inte har varit besvärligt nog.
Särskilt när det gäller hästhållning och viktnedgång.

För att det inte löser problemet att operera sig. Om det hade räckt och ingen egen ansträngning krävts, då kunde jag hålla med om Quick-fix.