Viktläkemedel

[Enya]

Jag har en fundering som jag skulle behöva bolla.

Remissen för gastric bypassoperation som skickades för ett år sedan har jag nu fått svar på, hälsodeklarationer ska fyllas i och återsändas samt blodprov ska lämnas, därefter får jag tid besök och mer information osv.

Men jag känner mig fortfarande så tveksam till operation. När jag skrev om detta på Facebook var det en som skrev att jag är negativ och att jag verkar tycka att det är bättre att ge upp innan jag försökt ens, typ. Men att göra en gastric bypass är ju inte som att ta Alvedon. Den blir gjord och så finns det vad jag vet ingen återvändo sedan. Min kropp karvas i och man kan inte ångra det. JAG tycker inte att det är konstigt att jag velar och båda vill och inte vill, tycker inte alls att det är konstigt att försöka vara medveten om problemen och riskerna som finns med en operation. Min syster har gjort en och hon ångrar sig dessutom.

Papperna skulle egentligen skickas in två veckor efter jag fick dem, och det var väl för en vecka sedan, men jag bad om att få dröja tills jag pratat med dietisten på min VC om det. Dit går jag för att försöka få matrutiner. Det är JÄTTESVÅRT! Det har alltid varit svårt. Det är ett helvete. Så fort det går bra händer något som gör att jag mår dåligt och det första som ryker är lusten att äta. Det vill säga matrutinerna går åt skogen. Och jag får börja om, om eller när jag orkar. Jag var på gång i våras, men så trillade jag ned i ett nedstämdhetshål och så klart försvann lusten att äta, orken att göra något, orken att ens BRY mig om mat längre. Nu gör jag några trevande försök igen att få rätt på det.

Jag gillar dietisten därför att han säger saker som det är, som tex de här operationerna är han inget jättefan av- de är bra för vissa människor, men vården missar tyvärr ofta att få med patienten på allt man faktiskt måste göra för att få bästa utfall av operationen och må så bra man kan. Tex det här med att äta regelbundet- vara en skalman. Att äta näringrikt, att äta tillräckligt lite och långsamt, att inte dricka före, under och efter maten osv med mera. Och det är faktiskt det här jag känner att jag inte klarar av. Att lägga ner så stor del av mitt liv på mat, något jag aldrig har gjort under mitt 41 åriga liv. Hur gör man det? Om jag inte kan göra det nu, hur ska jag ens klara det sedan? Jag kämpar med att äta mer än 1-2 gånger per dag. Hur fixar vanliga människor sitt matliv, hur fixar opererade människor sitt matliv. Det tar ju så mycket utrymme i livet!

Fick förslag på att kanske testa läkemedel, Ozempic och Saxenda var de två som dietisten nämnde, och att fortsätta med matrutinerna. Kan man få mer ordning på dem kanske det kan bli något av det? Om inte så finns det inget hinder för remiss senare för operation, om det trots allt skulle sluta där, det är ju ett alternativ till operation just nu. Och då får jag ju samtidigt ändå de här viktiga matrutinerna som behöver nötas in.

Min fråga efter långa inlägget är om någon testat dessa läkemedel eller liknande och har någon tanke om dem? Erfarenheter osv? Är det lönt?

Och matrutiner, hur gör ni för att äta när ni inte ens har lust att äta?

 

[Monimaker]

Det är inte konstigt att du ställer dig tveksam till operation, tycker jag. Det är ett potentiellt livsförändrade ingrepp som kommer fortsätta ha effekt långsiktigt – att bara kasta sig med huvudet först utan eftertänksamhet in i det vore dumdristigt.

Jag har inte testat de två läkemedel som du nämner, men ett antiobesitasmedel som heter Orlistat, vilken binder till sig enzymer i matsmältningssystemet, vilket gör att de inte kan bryta ned cirka en tredjedel av fettet som intas i samband med måltid för att istället låta det avlägsnas av kroppen. Jag har även följt en person i min närhets resa med Orlistat, regelbunden motion och kalorifattig kost och det är svårt att säga hur stor del av hens framgång som berodde på läkemedlet, men att det var en framgång går inte att förneka. Hen tar dock inte något läkemedel för vikten idag utan har fortsatt med sina goda levnadsvanor.

Personligen så upplevde jag Orlistat – vilket jag tog under en kortare period och därför inte riktigt kan uttala mig om resultat– som mentalt nedbrytande. Matsmältningssystemet blev så otroligt nyckfullt och toalettbesöken ett sådant otrevligt bestyr – faktumet att det låg en hinna av icke-nedbrutet fett i toaletten som krävde konstant sprayande med diskmedel för att försvinna gjorde att jag knappt ville lämna lägenheten och definitivt inte umgås med andra utan blev mer isolerad. Nu verkar inte dina föreslagna läkemedel agera på ett sådant sätt som Orlistat, men jag tänker att det kanske finns bieffekter i matsmältningssystemet ändå?

Jag hoppas att du kan hitta matrutinerna på något sätt – jag brukade äta en gång per dag vilket var middagen, men nu tar jag oftast något litet på dagen samt senare på kvällen, vid åttatiden. Då jag var inlagd på psykiatrisk avdelning var frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika hugget i sten, så det var där grunden för mina något förbättrade rutiner lades. Men det är inte perfekt, och jag får ofta höra att jag måste äta mer regelbundet. Men precis som du säger är det jättesvårt!

 

[Silver Girl]

Saxenda har ju länge funnits som diabetesläkemedel fast under ett annat namn. Där har man sett att vissa patienter som "positiv biverkan" gått ner i vikt och får mindre aptit. Är inte så för alla, men om man har råd är det värt att prova (vad jag vet är det inte subventionerat än utan man får själv betala).
Då det är ett välkänt läkemedel som väldigt många människor står på skulle jag inte vara orolig för risker och det är en medicin jag själv skulle kunna tänka mig att ta.

 

[BernT]

En i vänkretsen tog Saxenda, det är injektioner, och gick ner mycket för hen spydde hela dagarna och kunde inte äta. Dock inte jobba eller nånting annat heller men ner gick hen så så sett funkade det ju..

 

[Silver Girl]

En i vänkretsen tog Saxenda, det är injektioner, och gick ner mycket för hen spydde hela dagarna och kunde inte äta. Dock inte jobba eller nånting annat heller men ner gick hen så så sett funkade det ju..

Magbiverkningar kan man få, men de försvinner ju om man slutar med medicinen så den risken kan man ta, enligt mig. Uppblåst mage och orolig tarm är dock vanligare än kräkningar.

 

[Niyama]

Och matrutiner, hur gör ni för att äta när ni inte ens har lust att äta?

Men, om ditt problem är att du inte har matlust - varför är då övervikt ett problem? Och den operationen gör väl inte att en får mer matlust?

Ursäkta om frågan är korkad, kan inget om såna operationer men får inte ihop det?

Som svar på frågan i citatet orkar jag inte laga mat ibland och är inte sugen på nånting, då brukar jag äta t.ex. bananer, valnötter och soyghurt. Går snabbt och är lätt att få i sig.

 

[SkorpSmulan]

Men, om ditt problem är att du inte har matlust - varför är då övervikt ett problem? Och den operationen gör väl inte att en får mer matlust?

Ursäkta om frågan är korkad, kan inget om såna operationer men får inte ihop det?

Som svar på frågan i citatet orkar jag inte laga mat ibland och är inte sugen på nånting, då brukar jag äta t.ex. bananer, valnötter och soyghurt. Går snabbt och är lätt att få i sig.

Ja det var verkligen en okunnig fråga. Tror du verkligen att övervikt sitter i matlust?

 

[Niyama]

Ja det var verkligen en okunnig fråga. Tror du verkligen att övervikt sitter i matlust?

Det beskrivs ju i trådstarten som att matlusten är problemet, om man inte får i sig tillräckligt brukar man ju snarare gå ner i vikt?

 

[SkorpSmulan]

Det beskrivs ju i trådstarten som att matlusten är problemet, om man inte får i sig tillräckligt brukar man ju snarare gå ner i vikt?

Då är ditt svar att du tror det.
Mitt korta svar är att så är det inte.

 

[Niyama]

Då är ditt svar att du tror det.
Mitt korta svar är att så är det inte.

Kaloriunderskott är inte = viktnedgång?

 

[SkorpSmulan]

Jag har en fundering som jag skulle behöva bolla.

Remissen för gastric bypassoperation som skickades för ett år sedan har jag nu fått svar på, hälsodeklarationer ska fyllas i och återsändas samt blodprov ska lämnas, därefter får jag tid besök och mer information osv.

Men jag känner mig fortfarande så tveksam till operation. När jag skrev om detta på Facebook var det en som skrev att jag är negativ och att jag verkar tycka att det är bättre att ge upp innan jag försökt ens, typ. Men att göra en gastric bypass är ju inte som att ta Alvedon. Den blir gjord och så finns det vad jag vet ingen återvändo sedan. Min kropp karvas i och man kan inte ångra det. JAG tycker inte att det är konstigt att jag velar och båda vill och inte vill, tycker inte alls att det är konstigt att försöka vara medveten om problemen och riskerna som finns med en operation. Min syster har gjort en och hon ångrar sig dessutom.

Papperna skulle egentligen skickas in två veckor efter jag fick dem, och det var väl för en vecka sedan, men jag bad om att få dröja tills jag pratat med dietisten på min VC om det. Dit går jag för att försöka få matrutiner. Det är JÄTTESVÅRT! Det har alltid varit svårt. Det är ett helvete. Så fort det går bra händer något som gör att jag mår dåligt och det första som ryker är lusten att äta. Det vill säga matrutinerna går åt skogen. Och jag får börja om, om eller när jag orkar. Jag var på gång i våras, men så trillade jag ned i ett nedstämdhetshål och så klart försvann lusten att äta, orken att göra något, orken att ens BRY mig om mat längre. Nu gör jag några trevande försök igen att få rätt på det.

Jag gillar dietisten därför att han säger saker som det är, som tex de här operationerna är han inget jättefan av- de är bra för vissa människor, men vården missar tyvärr ofta att få med patienten på allt man faktiskt måste göra för att få bästa utfall av operationen och må så bra man kan. Tex det här med att äta regelbundet- vara en skalman. Att äta näringrikt, att äta tillräckligt lite och långsamt, att inte dricka före, under och efter maten osv med mera. Och det är faktiskt det här jag känner att jag inte klarar av. Att lägga ner så stor del av mitt liv på mat, något jag aldrig har gjort under mitt 41 åriga liv. Hur gör man det? Om jag inte kan göra det nu, hur ska jag ens klara det sedan? Jag kämpar med att äta mer än 1-2 gånger per dag. Hur fixar vanliga människor sitt matliv, hur fixar opererade människor sitt matliv. Det tar ju så mycket utrymme i livet!

Fick förslag på att kanske testa läkemedel, Ozempic och Saxenda var de två som dietisten nämnde, och att fortsätta med matrutinerna. Kan man få mer ordning på dem kanske det kan bli något av det? Om inte så finns det inget hinder för remiss senare för operation, om det trots allt skulle sluta där, det är ju ett alternativ till operation just nu. Och då får jag ju samtidigt ändå de här viktiga matrutinerna som behöver nötas in.

Min fråga efter långa inlägget är om någon testat dessa läkemedel eller liknande och har någon tanke om dem? Erfarenheter osv? Är det lönt?

Och matrutiner, hur gör ni för att äta när ni inte ens har lust att äta?

Jag tycker inte heller att det är konstigt att du tvekar. Jag vet ingenting om din bakgrund till att fundera på en sådan operation men vad jag vet om operationen och vikt i allmänhet gör att jag skulle vilja säga, om du har det minsta tvivel, gör det inte.
Som du säger finns möjligheten kvar om du framöver skulle känna dig 100% säker.

 

[Enya]

Men, om ditt problem är att du inte har matlust - varför är då övervikt ett problem? Och den operationen gör väl inte att en får mer matlust?

Ursäkta om frågan är korkad, kan inget om såna operationer men får inte ihop det?

Som svar på frågan i citatet orkar jag inte laga mat ibland och är inte sugen på nånting, då brukar jag äta t.ex. bananer, valnötter och soyghurt. Går snabbt och är lätt att få i sig.

Nej frågan i sig är inte korkad egentligen, jag orkar bara inte förklara eftersom du ställer den på det viset du gör. Du verkar ju redan ha din bestämda uppfattning om varför feta människor är feta- tro du på den då.

Operationen gör att man går ner i vikt, självklart gör den inte att man får matlust. Och det är ju fasen just bland annat därför jag är anti operationen för att det krävs exakt och strikt ätande för att operationen ska bli lyckad och man ska gå ner OCH för att man ens ska må bra och inte bli sjuk av den istället.

 

[SkorpSmulan]

Kaloriunderskott är inte = viktnedgång?

Nej

 

[corzette]

Jag ska träffa dietist i september. Mest för att läkaren vill prova utan operation först, själv VILL jag ha operationen...
Kosten kan säkert förbättras, men det är storleken på portionerna som är det stora problemet. Ska bli jätteintressant å se vad hen säger då jag aldrig varit hos dietist förut ...
Motionera kan jag inte just nu, säkert en del i att jag är stor, jag har nämligen kotkompressioner i ryggen efter några avramlingar för mycket. Och även om de kommer bli bättre med rehab ställer sej sjukgymnasten frågande till om jag kommer klara ålderns höst utan morfintabletter. Så min rygg och jag är INTE kompisar. Så jag vill ner "fort" så jag kan börja röra mej igen...

 

[Red_Chili]

Har du försökt få hjälp med ditt allmänna mående? och har du rutiner på någonting i livet eller är allting lite "ta det som det kommer"?

För egen del har det tex blivit en rutin att alltid äta frukost. Jag är aldrig(!) sugen på frukost när jag börjar äta den, utan äter av vana och för att jag vet att det behövs för att klara dagen. Det innebär också att det bara finns en frukost som fungerar för mig - flingor och yoghurt. Inte ens alla flingor fungerar, det måste vara lättätna sådana och så försöker jag hitta flingor med så lågt sockerinnehåll som möjligt. Att äta mackor är för "tungt", för svårt att få i sig, att hålla på och laga i ordning något mer avancerat finns det inte energi till.

Sedan äter jag lunch när det är dags för lunch på jobbet och ser till att äta något mål mat direkt när jag kommer hem. Gör jag inte det, då glöms det lätt bort helt och så vräker jag i mig sju ton av något annat senare på kvällen istället. På helgerna börjar jag istället dagen med långpromenad med hundarna, ser iaf till att få det gjort under förmiddagen och äter då lunch efter det för att få det vid ungefär lunchtid.

Jag har aldrig varit bra på att ha ordentliga matvanor egentligen, och min vikt pendlade under flera år extremt åt alla håll. Genom att hitta någon form av rutiner, och enkla(!) maträtter som var lättätna och hyfsat näringsriktiga, så blev det betydligt bättre. Försöker även att alltid äta mat innan eventuellt godis, och om det ska ätas godis så vill jag ha riktigt, riktigt gott sådant. Det är ingen idé att äta massor av halvgod choklad bara för att äta choklad, då köper jag hellre mindre mängd men riktigt god sådan.

 

[TinyWiny]

Jag tycker att du tänker rätt. Oskuret är alltid bäst. Innan du har fått in ett matschema i ditt liv på ett sätt som fungerar för dig är en operation inget alternativ som jag ser det för visst, du kanske kan få en knuff i rätt riktning av att du inte kan äta så sällan men vad blir priset för det och är det värt att betala det?

Då tror jag mer på att testa de mediciner du nämnde. Mediciner kan du ju sluta med om det inte skulle fungera också är det experimentet klart. En operation kan ju aldrig göras ogjord.

 

[Enya]

Det är inte konstigt att du ställer dig tveksam till operation, tycker jag. Det är ett potentiellt livsförändrade ingrepp som kommer fortsätta ha effekt långsiktigt – att bara kasta sig med huvudet först utan eftertänksamhet in i det vore dumdristigt.

Jag har inte testat de två läkemedel som du nämner, men ett antiobesitasmedel som heter Orlistat, vilken binder till sig enzymer i matsmältningssystemet, vilket gör att de inte kan bryta ned cirka en tredjedel av fettet som intas i samband med måltid för att istället låta det avlägsnas av kroppen. Jag har även följt en person i min närhets resa med Orlistat, regelbunden motion och kalorifattig kost och det är svårt att säga hur stor del av hens framgång som berodde på läkemedlet, men att det var en framgång går inte att förneka. Hen tar dock inte något läkemedel för vikten idag utan har fortsatt med sina goda levnadsvanor.

Personligen så upplevde jag Orlistat – vilket jag tog under en kortare period och därför inte riktigt kan uttala mig om resultat– som mentalt nedbrytande. Matsmältningssystemet blev så otroligt nyckfullt och toalettbesöken ett sådant otrevligt bestyr – faktumet att det låg en hinna av icke-nedbrutet fett i toaletten som krävde konstant sprayande med diskmedel för att försvinna gjorde att jag knappt ville lämna lägenheten och definitivt inte umgås med andra utan blev mer isolerad. Nu verkar inte dina föreslagna läkemedel agera på ett sådant sätt som Orlistat, men jag tänker att det kanske finns bieffekter i matsmältningssystemet ändå?

Jag hoppas att du kan hitta matrutinerna på något sätt – jag brukade äta en gång per dag vilket var middagen, men nu tar jag oftast något litet på dagen samt senare på kvällen, vid åttatiden. Då jag var inlagd på psykiatrisk avdelning var frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika hugget i sten, så det var där grunden för mina något förbättrade rutiner lades. Men det är inte perfekt, och jag får ofta höra att jag måste äta mer regelbundet. Men precis som du säger är det jättesvårt!

Tack för ditt svar och dina erfarenheter!
Visst är det svårt! Märkligt det där! För mig är det också middagen som äts som standard. När jag är på jobbet äter jag frukost vid halv 10, men hemma missar jag ofta det, och lunch blir inte då jag slutar kl 12 på jobbet. Prioriterar att åka hem framför att äta. Är barnen inte hemma kan det bli att jag äter något vid 3-4 på eftermiddagen, tex macka och sedan vid 9-10, tex macka...., gör sällan middag till bara mig. Började därför se till att ha färdigmat hemma till sådana tillfällen att ta på kvällen istället. Glöms dock lätt bort...

Orlistat har jag hört talas om, tack för att du tog upp det också! Tråkigt att du inte mådde bra av det!
Magproblem är absolut något att ha i åtanke, min mage är i dag som en IBS-mage, den lever ett eget liv och styr och ställer som den vill. Helt klart får man då ha lite koll på magbiverkningar så att man inte blir helt tagen på sängen av att magen ballar ur på olika vis, den är ju lite känslig och gnällig.

 

[Raderad medlem 120709]

Kaloriunderskott är inte = viktnedgång?

Nej, verkligen inte. Övervikt och speciellt fetma beror på så mycket annat än att man "bara" äter fel och/eller för stora mängder. Genetik och uppväxt är två av de största bidragande faktorerna till vilken vikt man får som vuxen, och är kroppen väl inställd på att lätt lägga på sig och hålla sig kvar på en högre vikt så är det extremt svårt, ibland till och med omöjligt, att ändra det.

Hade det varit så enkelt som att leva på kaloriunderskott så hade vi tjockisar knappast funnits, och inte heller så drastiska saker som operation för att få till större viktnedgång. Men det är väl lätt att svälja samhällets hjärntvätt och få för sig att övervikt är så enkelt som att man har svag karaktär.

Till TS: jag hoppas att du hittar något som fungerar för dig utan att ta till kirurgi. Att lägga sig under kniven är för mig alldeles för stort och inget jag någonsin kommer rekommendera.

 

[Enya]

Saxenda har ju länge funnits som diabetesläkemedel fast under ett annat namn. Där har man sett att vissa patienter som "positiv biverkan" gått ner i vikt och får mindre aptit. Är inte så för alla, men om man har råd är det värt att prova (vad jag vet är det inte subventionerat än utan man får själv betala).
Då det är ett välkänt läkemedel som väldigt många människor står på skulle jag inte vara orolig för risker och det är en medicin jag själv skulle kunna tänka mig att ta.

Dietisten sa att det var diabetesläkemedel, jag var lite tveksam först eftersom just mirakelläkemedel mot fetma, som inte hjälper, är något jag är väldigt ointresserad av, desperat och lättlurad är jag inte. Men det känns lite annorlunda med "riktiga" beprövade läkemedel som inte tagits fram med fetma som huvudmotiv, där bonusen varit viktförlust. Sådant gillar jag!
När jag tidigare tog Topiramat så gick jag visserligen inte ner i vikt som man kan göra, men upplevde att jag stod stilla i alla fall, när jag sedan slutade har jag gått upp i vikt. Tror att de hjälpte att hålla vikten ändå.

Har det biverkningar kan man ju sluta, värre med en magoperation som är svår att ångra mitt i för att det inte fungerar som planerat.

 

[TinyWiny]

Tack för ditt svar och dina erfarenheter!
Visst är det svårt! Märkligt det där! För mig är det också middagen som äts som standard. När jag är på jobbet äter jag frukost vid halv 10, men hemma missar jag ofta det, och lunch blir inte då jag slutar kl 12 på jobbet. Prioriterar att åka hem framför att äta. Är barnen inte hemma kan det bli att jag äter något vid 3-4 på eftermiddagen, tex macka och sedan vid 9-10, tex macka...., gör sällan middag till bara mig. Började därför se till att ha färdigmat hemma till sådana tillfällen att ta på kvällen istället. Glöms dock lätt bort...

Orlistat har jag hört talas om, tack för att du tog upp det också! Tråkigt att du inte mådde bra av det!
Magproblem är absolut något att ha i åtanke, min mage är i dag som en IBS-mage, den lever ett eget liv och styr och ställer som den vill. Helt klart får man då ha lite koll på magbiverkningar så att man inte blir helt tagen på sängen av att magen ballar ur på olika vis, den är ju lite känslig och gnällig.

Middag är nog vanligast att äta. Det gjorde jag med innan jag fick ordning på mina matvanor. En intressant sak är att min mage är typ 10000000 gånger gladare nuförtiden mot innan när den ibsgrät typ jämt.