Vi har ju diskuterat det här med mat extremt mycket med våra barn, eller ja med den äldste och dottern hänger med på ett hörn.
Vår son fick sväljfobi när han var 4år och vissa dagar var det så illa att vi inte fick i honom vatten ens. Jag fick panikhämta en svimfärdig askgrå kille på förskolan som inte orkade stå upp
Därav blev det nödvändigt att ha en diskussion om att
1. Vatten MÅSTE vi få i oss varje dag
2. Vad olika saker innehåller och att vi på längre sikt behöver ha i oss av alla ämnen. Ex. Proteindryck istället för juice om vi bara klarar av dricka osv
3. Att det där monstret i hjärnan (som vi kallar det) ibland kommer ut ur garderoben och säger saker som inte är sanna. Att alla har ett sådant (säger olika saker dock) och att man får försöka kämpa för att trycka tillbaka monstret i garderoben igen.
Första omgången tror jag varade i 3 månader innan han åt vanlig mat igen. Sedan dess får vi återkommande, kortare, perioder. Nu sista slutade för en vecka sedan.
Han är 6år nu och extremt medveten om vad mat innehåller och vad han behöver för att ändå orka med i de perioder då han har det svårare men det finns ingen värdering i det. Ingenting av att såhär mycket protein behövs, såhär mycket kolhydrater osv utan det är mer konstaterat att vi behöver få i oss av allt för att må bra och att det finns olika sätt att få i sig näringsämnena på.
När jag växte upp fick jag höra att jag var tjock som 10 åring. Tror min mor introducerade första bantningsboken då...
Jag vill komma så långt bort från det som möjligt. Kunskap utan värdering tror jag på.