Vikt, kropp, hälsa och barn

[Ajda]

Varför inte prata om träning? Finns ju vissa som har det som ett jättestort intresse? Känns ju ytterst konstigt om man ska smussla med det inför sitt barn?

Jag menade i större utsträckning träning man utför för att hålla sin kropp i trim. Många springer, gymmar osv för att gå ner i vikt. Det kan man väl göra, men jag tycker ändå inte man ska prata öppet om det inför barnen.

 

[Matt]

Varför inte prata om träning? Finns ju vissa som har det som ett jättestort intresse? Känns ju ytterst konstigt om man ska smussla med det inför sitt barn?

Jag tror tvärtom att man så tidigt som möjligt ska börja prata om träning och kost. För då kommer barnet att få en bra kroppsuppfattning per automatik. Det är om barnet blir överviktig som det inte längre kan blunda för hur det ser ut, då hamnar fokus på utseende vare sig man vill eller inte.

 

[Matt]

Fast om man inte följer sin kurva (den kurvan man kan anta barnet ska följa) utan avviker. Om man förklarar det med att alla kurvor är bra kurvor aå kanske man kan skippa dessa mätningar, vägningar och uppföljningar?

Som förälder måste man förstå att barnet har en optimal kurva och sträva mot den. Sedan säger det sig självt att föräldern inte ska ta upp med barnet om barnet fått 5 kg övervikt. Däremot behöver föräldern se till att få in mer motion och bättre mat i vardagen för barnet.

 

[Fruentimber]

så kanske man kan skippa dessa mätningar, vägningar och uppföljningar?

Eftersom skolsköterskor inte verkar vara särskilt duktiga eller smidiga i sättet de uttrycker sig kring kurvor och vikt så ja, why not?

 

[Badger]

Eftersom skolsköterskor inte verkar vara särskilt duktiga eller smidiga i sättet de uttrycker sig kring kurvor och vikt så ja, why not?

Haken är att de också upptäcker tillväxtproblem som kan kräva hormonbehandlingar och sådant, som att någon plötsligt inte blir längre. Men det vore ju kanske super om de fick med sig att hålla klaffen om de inte kan säga någonting snällt, hjälpsamt och försiktigt eller om de vill gå fram som en elefant i en porslinsbutik ringa föräldern istället, om barnet är under en viss ålder.

 

[Badger]

Haken är att de också upptäcker tillväxtproblem som kan kräva hormonbehandlingar och sådant, som att någon plötsligt inte blir längre. Men det vore ju kanske super om de fick med sig att hålla klaffen om de inte kan säga någonting snällt, hjälpsamt och försiktigt eller om de vill gå fram som en elefant i en porslinsbutik ringa föräldern istället, om barnet är under en viss ålder.

Och det är ju jättekonstigt om de pratar och visar kurvorna för barn som dessutom ligger inom dem helt problemfritt, som det långa barnet som även låg över viktkurvan för sin ålder tidigare i tråden istället för att bara säga att ja allt ser jättebra ut, frisk och kry!

 

[inverterad]

Jag menade i större utsträckning träning man utför för att hålla sin kropp i trim. Många springer, gymmar osv för att gå ner i vikt. Det kan man väl göra, men jag tycker ändå inte man ska prata öppet om det inför barnen.

Håller med. Jag tycker en ska vara försiktig med att förmedla en bild av att det är viktigt att kroppen är fin och att det är viktigt att lägga tid på utseende etc alltför mycket. Det gäller ju allt: träning, smink, hårfix, raka benen, väga sig, osv. Allt sånt fokus gör ju att en tappar bort att kroppen är bra och fin oavsett hur den ser ut, att den är fantastisk med alla sina organ som gör så att vi kan leva, att den kan göra coola grejer som att andas och allt annat. Istället blir kroppen något som antingen kan vara fint, eller fult.

Det här är ju jättesvårt för då måste vi som föräldrar samtidigt göra upp med vår egen bild av våra kroppar, och det är tufft och kräver mycket tid. Antagligen kommer vi kanske inte hela vägen själva heller, men just att vi försöker att stå emot den där utseendefixeringen själva på det sätt som funkar i våra liv och som vi orkar med, ja, det tror jag är jätteviktigt.

 

[Miks]

Frågan är ju så himla komplex...

Men om vi inte vågar, kan eller vill prata med våra barn, vart ska de då vända sig? Jag tänker att barnen kommer i samma utsträckning påverkas av samhället men inte ha någon att bolla med hemma. Då tänker jag både vikt, längd, utseende, sex, normer och brytande av normer. Jag tror på att lära sig så mycket som möjligt och förmedla kunskap till barnet. Kunna ha balanserade diskussioner. Både om hur ”jag” ser ut och hur ”du” ser ut kontra hur andra ser ut. Alla ser olika ut och alla har olika förutsättningar. Alla ÄR olika och det är ok. Belysa mångfald och olikheter och även likheter.

Jag önskar i alla fall att mina barn vänder sig till oss föräldrar med sina tankar. Snarare än att bära på dem själva eller söka sig till alternativa källor som kanske inte är balanserade och nyttiga. Då tänker jag tex på proAna sajter eller de som triggar psykisk ohälsa.

Mvh Miks

 

[inverterad]

Frågan är ju så himla komplex...

Men om vi inte vågar, kan eller vill prata med våra barn, vart ska de då vända sig? Jag tänker att barnen kommer i samma utsträckning påverkas av samhället men inte ha någon att bolla med hemma. Då tänker jag både vikt, längd, utseende, sex, normer och brytande av normer. Jag tror på att lära sig så mycket som möjligt och förmedla kunskap till barnet. Kunna ha balanserade diskussioner. Både om hur ”jag” ser ut och hur ”du” ser ut kontra hur andra ser ut. Alla ser olika ut och alla har olika förutsättningar. Alla ÄR olika och det är ok. Belysa mångfald och olikheter och även likheter.

Jag önskar i alla fall att mina barn vänder sig till oss föräldrar med sina tankar. Snarare än att bära på dem själva eller söka sig till alternativa källor som kanske inte är balanserade och nyttiga. Då tänker jag tex på proAna sajter eller de som triggar psykisk ohälsa.

Mvh Miks

Jag tycker inte någon i tråden har uttryckt att en inte ska prata med sina barn. Tvärtom! Diskussionen handlar ju om hur en ska prata med barnen och om vad.

 

[Ajda]

Jag är uppvuxen i ett hem där mina föräldrar alrig pratade om kropp eller hälsa. Sunt tycker jag. Sen har man väl ändå med sig vissa komplex så man sett upp till andra och velat se ut som dem. Nu har ingen i min familj haft problem med övervikt heller. Det kanske hade sett annorlunda ut om det vore så.

men ingen har någonsin sagt att ”jag måste röra på mig för att vara sund”. Ida, du måste träna så du blir stark.
Också väldigt sunt! Varför måste jag det? Varför måste barn röra på sig om de inte har problem med övervikt? Nej allt sånt snack kan man hålla för sig själv. Man överlever ändå. Man behöver inte bli inpräntad som barn vikten av kost och motion om man inte upplever att barnen behöver det.

 

[Miks]

Jag tycker inte någon i tråden har uttryckt att en inte ska prata med sina barn. Tvärtom! Diskussionen handlar ju om hur en ska prata med barnen och om vad.

Då tolkar vi trådens inlägg lite olika

Jag tycker mig läsa att det finns flera som inte alls vill prata vikt och utseende med sina barn. Det är det mina funderingar baserade sig på.

Mvh Miks

 

[inverterad]

Då tolkar vi trådens inlägg lite olika

Jag tycker mig läsa att det finns flera som inte alls vill prata vikt och utseende med sina barn. Det är det mina funderingar baserade sig på.

Mvh Miks

Jag tycker absolut att en ska prata om att kroppar är olika och lika bra oavsett storlek. Det tycker jag är att prata om ämnet på ett rimligt sätt. Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det? Dvs du och jag verkar ha lite olika definitioner av vad det innebär att "prata om det".

 

[Ajda]

Sen är det svårt om man har ett barn med över eller undervikt. Hur man ska uttrycka sig för att försöka hjälpa till att bryta det för nå en sundare kropp utan att skapa stora komplex och självförakt.

personligen tror jag skolsköterskan ska vända sig direkt till föräldrarna och vara rak mot dem. Men också komma med konkreta tips. Till barnet tycker jag inte hon behöver säga så mycket.

 

[Ajda]

Jag tycker absolut att en ska prata om att kroppar är olika och lika bra oavsett storlek. Det tycker jag är att prata om ämnet på ett rimligt sätt. Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det? Dvs du och jag verkar ha lite olika definitioner av vad det innebär att "prata om det".

Jag tänker också att man själv ska tänka på att aldrig kommentera någons kropp. Gör barnen det brukar jag vara tydlig med att man gör inte det, kommenterar hur någon ser ut. Man får se ut som man vill. Sen vet jag inte hur jag själv hade aggerat om mitt barn hade problem med övervikt. Förmodligen får man göra en helomvändning hela familjen och strypa allt extra. Annars blir det ju vidrigt om man säger åt Lasse att han inte får äta det och det, men lillebror Olle får.

 

[Fruentimber]

Då tolkar vi trådens inlägg lite olika

Jag tycker mig läsa att det finns flera som inte alls vill prata vikt och utseende med sina barn. Det är det mina funderingar baserade sig på.

Mvh Miks

Jag tror att du kanske enklast får svar från de som uttryckt det, i så fall? Dvs fråga direkt.
Jag läser tråden som @inverterad .

 

[Miks]

Jag tycker absolut att en ska prata om att kroppar är olika och lika bra oavsett storlek. Det tycker jag är att prata om ämnet på ett rimligt sätt. Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det? Dvs du och jag verkar ha lite olika definitioner av vad det innebär att "prata om det".

Jag har fler konkreta fall där jag behövt prata vikt med mina barn.

- mamma, vad väger jag?
- tja, inte vet jag, 17kg kanske. Varför undrar du?
- Wilma på dagis sa att alla som väger över 30 kg inte kan rida på Ronja. Väger stora N det?
Diskussion med 6åringen och oro över att syskonet och hen snart inte ska kunna rida favorithästen.

Läkaren: - Här ser vi en tydlig avvikelse i din tillväxtkurva. Både vikt och längd. Hur tänker du kring det?
11åringen: - Vet inte...
Läkaren: - Att avvika mot sin kurva är aldrig bra och nu måste vi ta reda på vad vi ska ändra. Vad äter du till lunch i skolan?
Lååång diskussion med läkaren och efterföljande förklaring med oss föräldrar.

Enkla vardagsscenarion där vikt är en stor del i samtalsämnet. Och där oro över vikt är en del.

Mvh Miks

 

[Fruentimber]

Läkaren: - Här ser vi en tydlig avvikelse i din tillväxtkurva. Både vikt och längd. Hur tänker du kring det?
11åringen: - Vet inte...
Läkaren: - Att avvika mot sin kurva är aldrig bra och nu måste vi ta reda på vad vi ska ändra. Vad äter du till lunch i skolan?
Lååång diskussion med läkaren och efterföljande förklaring med oss föräldrar.

Jag hade gått fullständigt i taket.
Fyfan vilket sätt.

 

[Linn-Nora]

bra och fin oavsett hur den ser ut

Jag tänker att fin inte nödvändigtvis behöver vara med. Det räcker att ha en kropp. Fin blir för mig en estetisk värdering, och även om tanken med din mening är god så behöver inte en kropp vara "fin".

Sen om man är tjock eller smal, det får var och en bestämma vad personen tycker om det. Men det gäller ju bara sig själv. Hur andras kroppar ser ut får vara upp till dom

För egen del hoppas jag att jag skall kunna ge mitt barn en bättre start än jag själv fick. Å andra sidan har min egen historia givit mig kunskap om hur man enligt mig inte ska göra.

I min uppväxt har inte träning varit naturligt inslag om man tänker idrott. Vilket inte gjort mig nåt för jag har aldrig varit intresserad av idrott och träning som i att sporta och så vidare. Förutom ridning. I övrigt har vi alltid varit fysiskt aktiva. Men jag tror inte på att försöka tvinga på fysisk aktivitet för är det inte kul blir det ändå inte bra. Att försöka hitta på aktiviteter som gör att man rör på sig är väl bra men för små barn räcker det att leka tycker jag. Och större barn måste få hitta det som barnet tycker är kul.

Några saker jag inte kommer tolerera i min familj är bland annat att recensera andra människors utseende. Vare sig det har med vikt eller hårfärg eller vad det nu kan vara. Inte heller ge komplimanger för kroppsform. Det fick jag och det triggade bara att göra den ÄNNU "bättre", och födde självsvält. I mitt fall fanns det annat i botten men jag ser ingen poäng med att ge såna komplimanger.

Jag har en idé om hur jag kan hantera tankar om detta om frågor dyker upp. Innan dess tänker jag inte ta upp det alls. Mer än max att man behöver mat för att orka, och godis och bullar och glass är gott, men för att tänderna ska må bra så äter vi inte det varje dag. I övrigt är mat bara det, mat. Som ger energi så man orkar leva och leka. Jag tycker det räcker så. I alla fall nu när mitt barn är så pass litet. Och när det kommer till portionsstorlek så tänker jag att det inte är konstigare att vissa dagar är man mer hungrig och andra dagar mindre.

Sen kommer det bli svårare ju större barnet blir. Jag tänker främst skolåldern. Minns att man gick själv till skolsköterskan när jag gick i grundskolan och absolut kunde hon säga saker som inte är hundra passande. Kanske kan vara en idé att slå en signal när den tiden kommer och prata med den som är skolsköterska då och säga att si och så är inte önskvärt att ta upp inför mitt barn.

 

[Imogen]

Varför inte prata om träning? Finns ju vissa som har det som ett jättestort intresse? Känns ju ytterst konstigt om man ska smussla med det inför sitt barn?

Det beror väl på vad man menar med att prata om träning?

Vi pratar jättemycket om träning med våra barn, och vi tränar/idrottar även mycket med barnen . Idrott är ett av våra största intressen och självklart vill vi inspirera barnen till det.

Men!

Vi pratar om träning/idrott ur perspektiven vad som är roligt, vad man lär sig, att man blir bättre på att åka skridskor om man tränar på det. Att man inte kommer bli bra på att åka slalom om man inte provar massa först och när man provar nya saker kommer man ramla. Att man blir snabbare om man springer mycket och starkare i armarna om man gör armhävningar. Att kroppen mår bra och blir glad av att röra på sig och att man blir piggare av rörelse än att sitta. Nu låter det som att vi håller föreläsningar för barnen och det gör vi verkligen verkligen inte. Detta är saker som kommer upp under aktiviteter och som svar på deras frågor.

Däremot pratar vi aldrig någonsin om att och hur träning och motion (eller kost) påverkar kroppens utseende. Inte med barnen och inte med varandra inför barnen.

 

[Miks]

Jag hade gått fullständigt i taket.
Fyfan vilket sätt.

Vi var ju inte hos läkaren för att det var så himla kul. Vi var där för att något var fel. Avvikelsen på tillväxtkurvan är ju en indikation på att något inte stämmer. Om läkaren var uppenbart orolig (vilket var fallet), hur hade du då velat att läkaren agerat?

Mvh Miks