Det är nu 10 år sedan min pappa gick bort, han föll i trappan hemma och fick så svåra skallskador att han förklarades hjärndöd ett par dagar senare.
Det var naturligtvis en chock för oss allihop, kanske svårast för min syster som då var höggravid med sitt första barn - Elina är född tre veckor senare.
Trots sorgen så upplevde jag faktiskt ett väldigt stöd, både inom familjen och från folk runtomkring. De där två dagarna på IVA var oerhört värdefulla för oss även om pappa egentligen redan var borta.
Vi var så totalt eniga om vad som skulle göras angående organdonation, begravning och allt och det kändes oerhört skönt. Att jag dessutom "tvingat" pappa något halvår tidigare att själv tala om hur han skulle vilja ha det OM något hände var en stor tröst (han tyckte inte om att diskutera sådana saker).
Det är klart att jag fortfarande saknar pappa men jag
sörjer inte. Det jobbigaste efter hans död var faktiskt drömmarna, jag drömde hela tiden mardrömmar om att han inte fattade att han var död och fortfarande fanns kvar här - ungefär som i filmen
Sjätte sinnet - trots att jag egentligen inte tror på sådant alls.
Jag skall inte flumma ut här men till slut gick jag faktiskt till ett medium som utan att veta mina problem precis beskrev pappa och att han var kvar här och behövde hjälp att gå vidare. Vi gjorde en meditation och jag kände hur pappa lämnade oss.
Egentligen tror jag ju att mediumet bara löste upp några inre "knutar" i mig men det var väl värt femhundra spänn att slippa mardrömmarna!
Den jag sörjt mest var min mormor som gick bort för två år sedan. Hon var som en mamma för mig och vi stod varandra mycket nära. Det blev outhärdligt tomt utan henne trots att dödsfallet var både väntat och faktiskt efterlängtat - hon blev över 94 år och var sängliggande sista halvåret men helt klar i huvudet.
Det var inget stilla insomnande i sömnen utan en kamp hela vägen ut och det var hemskt att se trots att jag är tacksam över att vi var där.
Hon ville dö hemma i sin egna säng och så blev det också, det känns bra att vi kunde uppfylla hennes sista önskan även om min moster (som ändå inte iddes komma och ta farväl) tyckte att hon borde varit på sjukhus.
Konstigt nog är jag nog den i familjen som klarat mig bäst genom olika sorger, kanske för att jag är van att hantera min sorg, ångest och depressioner så det är på sätt och vis nästan "skönt" (missförstå mig inte!) att ha en rimlig anledning till att må skit, att inte bara göra det ändå som jag annars gör.
Stor kram till er alla som behöver det, sorgen lättar så småningom men saknaden består
.
