D
davidia
igår när jag var på jobbet så ringde mobilen och min sambo sa att kira(hunden) hade bitit min ena kattunge.nej tänkte jag.så jag åkte hem kl 8 från jobbet till min kisse.när jag såg och hörde honom förstod jag direkt att det var dax att ringa till en veterinär och åka iväg.väl i karlstad hos veterinären så fick han lugnande och smärtstillande.när han andades lät det som han snarkade,så tät var han av blodet i näsan.så jag fick välja mellan avlivning och röntgen.sj'älvklart valde jag röntgen då jag trodde att det inte var så farligt.så jag åkte hem.dom skulle höra av sig om det hände nått.så kl 14 ringde telefonen.vi har söft honom nu men det är nog bättre att avliva honom sa veterinären.han hade ett överbett som var ovanligt mycket.så hon berättade hur det såg ut i käkarna.och det var sprickor på några mm.skulle ha varit taskigt att låta honom leva då han skulle ha fått matas med slang i näsan.och all denna läckning och allt var.så jag valde att han skulle få tas bort.kl 15 var jag i karlstad och hämtade hem honom eftersom jag vill att han ska vara begravd hemma hos mig!!!!så sen kom veterinären fram till att hunden hade inte bitit kattungen.den hade fått en släng av kiras hårda näsa på sin käke.av det slaget så sprack det.det känndes som en lättnad när hon sa att kira inte hade bitit katten.fanns inte ett enda bitt märke på hela katten.stackarn fick inte leva många veckor.30/7-20/9 2006.men fy vad jag mår dåligt.när jag tittar på kira så blir jag så ledsen och arg,hur ska jag kunna förlåta henne?fast att det var en olyckshändelse....
