Vettskrämd liten ryttare

[Helylle]

Min dotter som är tio år har ridit ca två år på ridskola. Hon har alltid varit
lite försiktig med vad hon företagit sig. I ridningen har hon kommit så långt
att hon vågat galoppera och hoppa några små hinder.

Nu har allting låst sig. Orsaken kan nog finnas i en ridlektion som blev lite av
en rodeo, där en shettis bockade av henne två gånger under en lektion så
att hon ena gången slog en kullerbytta över hans hals och andra gången flög
in i ridhusväggen.

I går hann jag se lite av hennes ridlektion. Hon red en stor häst som inte
brukar göra värre saker än att dra tyglarna ur händerna på sin ryttare och
vägra gå framåt. Hon vågade inte ens trava med ledare på denna häst,
vilket gjorde att ridläraren efter lektionen kom och sa åt mig att min dotter
nog blir flyttad till en annan grupp.

Väl hemma efter lektionen satt min dotter och storgrät och frågade varför
hon inte kan vara modig som de andra och våga göra det hon älskar mest
i hela världen. I hennes klass i skolan är det bara två tjejer som inte rider.

Jag rider själv på samma ridskola. Jag började för tio år sedan som vuxen
nybörjare. Visserligen druttade jag av titt som tätt i början och funderade
ibland om detta verkligen var något för mig. Jag blev dock aldrig så livrädd
som min dotter är nu.

Vad skall jag göra för att hjälpa henne?

 

[älgen]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Det kan faktiskt vara så att hon bara behöver mogna lite. Att flytta till en lättare grupp ett tag där hon vågar vara med på övningarna osv kan faktiskt vara en bra ide.

 

[Lillan]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Hej!

Min dotter är 7 år och blev skrämd när hon skulle leda en häst för att den trampade på hennes fot.
Hon har en egen häst som hon nu tränar lite med, hon hade ett uppehåll efter det hände men nu verkar det som hon vågar igen.
Som mamma har jag bara avvaktat och låtit henne få hitta modet själv.

 

[angelwings]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Jag har haft samma problem, fast tvärtom på nåt vis.
Min tjej är 7 och har ridit i 3 år. För ca ett år sen bytte hon ridskola för hon kom inte vidare på den förra. Det togs in nybörjare i hennes grupp hela tiden och det gjorde att hon och de andra två som ridit lika länge fick tugga om samma sak hela tiden och det var bara stora hästar som inte kunde ridas utan ledare i trav.

Så vi bytte till en ponnyridskola. Det började bra på våren och hon trivdes jättebra. På sommaren var hon på ridläger där och allt var strålande.
Men i höstas blev hon flyttad till en grupp som var på TOK för bra för henne. För hon KAN ju tyckte ridfröken. Men jag märkte direkt att det blev för svårt för henne. Det roliga dog ut för de andra i gruppen var ju kanske 12 år och det var för avancerat med många kommandon samtidigt.
Varenda gång grät hon efteråt och ville inte mer. Det gick bakåt, plötsligt vågade hon inte trava utan ledare ens. Jag försökte prata med ridfröken men hon tyckte att det är ju okej, hon har potentialen och har hon en bra dag fixar hon det här som ingenting.
Men hon ville inte! Hon grät och hade ont i magen innan ridskolan så jag tvingade ju så klart inte henne dit, ridning ska vara kul! Så efter att vi stannat hemma ett par gånger ringde ridfröken och sa att vi kanske kunde sätta henne i en annan grupp, men de var mer nybörjare. Jättebra sa jag!

Och det är jättebra, för nu är hon duktigast och får visa de andra. Och det har hon växt med, hon är också en väldigt försiktig och lite rädd ryttare men när hon känner sig 'stor' och att hon kan visa de andra så växer hon. Så för oss har det bara varit positivt. Och nu har det gått 4 månader på terminen och nu är de andra också ganska duktiga så det känns jättebra och ridlägret är bokat i sommar.

Lycka till! Hästar ska vara kul.

 

[Migo]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Vart i landet finns ni?

När jag var liten hade jag samma problem som din dotter- jag var väldigt försiktig och feg. Idag, dryga 15 år senare, jobbar jag med problemhästar!
Det som hjälpte mig var att få lära mig häst, inte bara ridning. När man kan förstå lite mer hur hästen tänker och fungerar så har man också mer kontroll och blir mindre rädd. Mitt tips blir alltså att försöka umgås kravlöst med hästarna, gärna ta nån lektion i "hästspråk" och vara mycket med hästarna utan att faktiskt rida!

Om ni finns här i närheten är ni varmt välkomna ut att umgås med mina 7 dötrygga kusar, och få lite tips om "hästspråk"!

 

[maxifuffi]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Om jag var du så skulle jag flytta henne till en annan ridskola eller hitta någon privat person med sunda idéersom kunde hjälpa henne. Jag tycker att de 'traditionella' ridskolorna är för prestationsinriktade och att ridlärarna inte har tid att verkligen se eleverna. Vilket förstås är helt förstårligt, de har ju massor av elever! Din dotter kanske, precis som föregående sa, behöver mogna lite. Jag tänker att hon kanske behöver vara någonstans där hon får umgås och lära känna en lugn häst innan det blir hets om att man ska galoppera och hoppa, 'för de vågar alla andra'. Jag kan känna igen mig i att saker och ting var läskiga och jag kände mig väldigt pressad när jag var yngre och red på ridskola. Alla andra vågade ju! Visserligen for jag av shettisarna titt som tätt utan att bry sig. Men jag var livrädd för att hoppa och annat. Men när jag blev äldre insåg jag att det kanske inte var det jag ville hålla på med, även om alla andra drömde om att bli hoppryttare. Men när jag fick egen häst, och lärde känna den så släppte saker och ting.
Lycka till! Hoppas det löser sig!
(Idag rider jag western och ska snart (förhoppningsvis) börja tävla)

 

[Ranger]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Efter att ha åkt av två gånger på kort tid plus att hästen hon red var nära att bli sparkad av en annan häst, tappade min dotter också självförtroendet. När hon till sist tillbringade halva lektionerna stillastående i mitten (ville inte galoppera, ville inte hoppa, ville knappt trava) kom läraren och jag överens om att hon skulle byta till en grupp som inte kommit riktigt lika långt. Det gjorde underverk en tid. Plötsligt var hon bäst i gruppen och fick ofta visa de andra hur de skulle utföra nya moment. Men sedan började självförtroendet dala igen. Räddningen blev ett dagridläger där hon fick ha samma två hästar 6 dagar i rad. Dessutom var det två av hennes favorithästar. Läraren var mycket tveksam till om det skulle fungera. Hon sa det givetvis bara till mig och inte till min dotter. Det gick långt över förväntan. Nu går det lite i vågor. Vissa lektioner är hon väldigt tuff, andra fegar hon ur från t.ex. hoppningen trots att hon numera älskar att hoppa. Jag tror det är rätt vanligt i den åldern att självförtroendet åker berg-och-dalbana.

Jag tror det kan vara en god idé att din dotter går ner i en lättare grupp och får bygga upp sitt självförtroende där. Det är bara viktigt att hon inte upplever det som ett "straff" för att hon inte vågar lika mycket som de andra i gruppen. Min dotter upplevde det så i början men sedan tyckte hon det var kul att få vara bäst i gruppen.

Har ni råd och möjlighet att låta henne rida enskilt för en duktig instruktör på en trygg, välutbildad häst, kan det också förbättra hennes självförtroende. Hon kanske behöver träna lite extra på sits och balans för att känna att hon vågar ge sig på t.ex. hoppningen. Håller med föregående talare om att lektionerna på många ridskolor blir enormt prestationsinriktade. Ungarna känner sig pressade att göra saker som de egentligen inte vågar. Mest är det kanske för att de upplever det som att kompisarna kan så mycket mer men också för att läraren går för fort fram.

 

[Pettsson]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Låt henne fundera och mogna i det här, det absolut sämsta man kan göra är att tjata!

Låt henne få hitta tryggheten igen. Har ni möjlighet att rida någon annanstans på veckorna? Har någon en snäll ponny som hon kan rida medan du leder. Hon måste hitta balans och säkerhet i lugn och ro, det växer så småningom fram igen om man bara låter det ta sin tid.
Kanske finns mer pedagogiska ridskolor i närheten? Jag tycker att ridläraren i det här fallet har agerat väldigt konstigt genom att göra och säga som hon sa, hon ska istället hjälpa er på rätt väg igen och få framförallt din dotter att känna sig "välkommen" i gruppen, inte tycka att hon ska flytta till en annan.

Om hon vill tycker jag också att hon ska umgås mer med hästen från marken. Det är nästan viktigare i den här åldern än ridningen då de lär känna hästen, lär sig hur de fungerar, vad man kan göra och att bli trygg i det också.
Vad hände när hon ramlade av?

 

[angelwings]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Jag glömde visst säga att jag och ridläraren också bestämt att hon rider samma häst nu hela tiden tills hon känner sig helt trygg och hon själv vill byta till någon annan. Hon liksom jag är inte 'ridskolemänniskor' på det viset, vi vill känna hästen vi rider.

Så kanske ni kan få någon sån överrenskommelse?
Sen har ju jag två väldigt trygga islandshästar som hon umgås med ibland och det har hjälpt mycket också. Känner ni någon med en trygg häst?

 

[Plankton]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Hej, min yngsta dotter gick igenom samma sak för ett par år sedan. Hon blev rädd efter ett par ganska otrevliga luftfärder. Vi pratade mycket om rädsla att det är vanligt att ryttare har perioder när det känner sig rädda, att det inte är fult, fegt eller konstigt.

Hon ville rida, det var aldrig snack om att hon inte skulle till ridskolan. Jag berömde henne mycket. Det är modigt att sitta upp fast man är rädd. När jag såg att hon blev rädd i något moment under lektionen brukade vi prata om det efter lektionen och jag talade alltid om för henne hur duktig och modig jag tyckte hon var som red ändå. Jag ledde hästen när hon ville t ex i galoppen.

Eftersom jag själv (precis som du) är hästvan så var jag alltid med på lektionerna eftersom dottern tyckte det var tryggt med hästvan mamma i ridhuset, trots att jag självfallet inte lade mig i undervisningen. Sakta men säker kom självförtroendet tillbaka.

Så mitt råd är: ge det tid, uppmuntra och beröm, förklara att det är naturligt att vara rädd ibland, Har ni möjlighet till att umgås med häst från marken och lära hästhantering (som föreslagits i tråden) är det jättebra. Vi har förmånen att ha egen häst (numera även en till döttrarna) så vi körde en del hästhantering vid sidan av ridskolan.

 

[Vica]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Uss, jättejobbigt när det blir så här. Man ska ju inte vara rädd för det man tycker bäst om!

Se om det finns möjlighet (om ekonomi finns) för några privatlektioner på en häst/ponny som din dotter gillar. Att få full focus av en lärare som är pedagogisk och förstående (behöver inte vara en utbildad ridlärare, kan vara en person som kan lite om hästar och som dottern litar på) och som skyndar långsamt. Ibland behöver man lite tid. Tid att fundera och vinna förtroende.

Systerdottern rider ungefär på samma nivå och det som slår mej är att de är så MÅNGA i varje grupp. Ridledaren har ingen som helst chans eller möjlighet att koncentrera sej på de som är riktigt bra eller de som verkligen behöver hjälp. Sen att det ropas och tjoas från föräldrarna på läktaren gör det hela inte bättre heller..

Kan ni låna någon sommarponny att rida nån/några dagar i veckan så hon inte tappar allt nu under sommaren?

 

[KungTulle]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Nu har allting låst sig.

Vad skall jag göra för att hjälpa henne?

åh vad tråkigt. Mitt tips är att leta upp någon som har en riktigt snäll ponny som hon kan hjälpa till med att hantera och sköta om utan att där är tvång på ridning, men där hon kan rida litet senare när hon känner hon vill.

Mitt numera döda gamla gotlandsruss Bracke hjälpte många rädda barn att komma över sin rädsla.

/KT

 

[cassiopeja]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Jag minns så väl när jag var liten och började på ridskola. Efter ett tag blev jag livrädd för ridningen, trots att det var det jag älskade mest av allt. Det gick så långt att det blev både ett psykiskt och rent fysiskt lidande av rädsla inför varje ridlektion. Jag gjorde något kanske ganska bakvänt då - jag gjorde ett uppehåll i ett år. Trots att jag höll på att längta ihjäl mig och grät för att jag inte 'fick' rida, så var det oerhört nyttigt. Efter ett år hade jag mognat som barn/människa och kunde klara av ridningen på ett annat sätt. Dessutom fick jag förmånen att rida en del i en vuxennybörjar-grupp då, vilket jag minns kändes oerhört tryggt. Det var inte alls samma stämning, stress, press och stök som i barngrupperna med jämnåriga, utan det var lugnt och avslappnat och gav mig självförtroendet åter.

 

[Deimion]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

STackars henne... Be om att få en lugn ponny som hon känner sig säker på.

 

[Rebecka]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Har varit med om EXAKT samma grej när jag var i hennes ålder! Älskade hästar över allt annat men var rädd och tänkte direkt att jag var oduglig när jag fick byta grupp. Varje ridlektion slutade i tårar, så det kanske var värre för mig till och med.

Flyttade ner flera nivåer och det blev faktiskt lättare. Min pappa sa alltid att huvudsaken är att man alltid har roligt när man håller på, och att jag skulle kämpa och bli bättre än alla andra tillslut eftersom att jag hade kämpat mer. Mina tips om vad du kan göra är att uppmuntra varje steg åt rätt håll och se det positiva i allt som händer. Det gamla "om man inte har ramlat av minst hundra gånger är man ingen riktig ryttare" är ju fruktansvärt frustrerande att höra nu, men jag vill minnas att det sporrade mig när jag var så där liten. "Bara 98 gånger kvar!"

Sen är mitt förslag att försöka hitta någon liten gullig ponny att få pyssla med vid sidan om ridskolan. Nu är ju inte det helt lätt, men för mig var det mycket lättare att slappna av när det inte var massa andra i stallet. Om du är hästvan så hjälper du henne. Det räcker ju att pyssla i stallet tills hon känner sig redo att rida igen.

Det var väl det jag kom på.. Lycka till

 

[Cizma]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Ge din tös en chans att återhämta sig, umgås med pållar från marken, rida under sina EGNA premisser Dvs i sin egen takt...vill hon skritta 1 timme låt hon göra det... det bästa är om hon för höja sin egen ribba i egen takt, då slipper hon bli instressad i nått hon upplever som läskigt... lyssna och prata mkt med henne om hur hon upplever att rida, vad som är kul, lätt, svårt, jobbigt, läskigt... då får du även en fingervisning om hur hon själv upplever det och UPPMUNTRA alla små framsteg så hennes självförtroende växer och hon märker att hon blir duktigare och duktigare... Kramar till er bägge.. Hoppas det löser sig...

 

[Helylle]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Tack alla som svarat!

Migo: Tyvärr bor vi i Finland. Annars hade vi gärna hälsat på.

Min dotter och jag har diskuterat mycket kring rädslan. Hon vill verkligen rida
fast jag sagt åt henne att hon absolut inte skall känna någon press. Hon har
mitt stöd vad hon än väljer att göra.

Angående att vara med hästarna mer kravlöst så har hon "egen" sköthäst
(shettis) som hon hjälper till med 3 - 4 ggr i veckan. Hon mockar, ser om
utrustning, ryktar hästen extra väl emellanåt m.m.

På marken är hon heller inte alls lika osäker, utan hjälper gärna till med att ta
in även stora hästar från hagen. Det finns en rätt så känslig valack i stallet
(168 cm i mankhöjd) som kan vara ganska bufflig. Denne älskar hon att hålla
på med och tar gärna in honom från hagen också. Flera gånger när jag hämtat
henne från stallet har jag hittat henne i valackens box stående med armarna
runt hans hals och näsan inborrad i hans man. Han måste böja ner sig rejält
för min dotter är bara 1,30 lång och väldigt späd. Det riktigt syns hur båda
njuter och valacken rör sig inte ur fläcken så länge min dotter är i hans box.

Man ser att hennes sorg över att inte våga rida är äkta. Hon kommer att
pröva rida i gruppen som inte kommit så långt. Vi får se hur det går. Funkar
det inte har jag lovat henne att vi skall försöka hitta andra vägar så att hon
får tillbaka sitt självförtroende.

 

[Zannaah]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Låter lite som mig också. Jag vågar verkligen inte hoppa, får panik varje gång. Det kan beror lite på att när jag red min kompis halvblod, så blev jag väl halvt som halvt pressad till att hoppa, och jag är ju van vid små islandshäst kliv. Så blev lite förmycket för mig, men jag klandra inte min kompis - vet att hon bara ville mig väl. Men iallafall, nu får jag verkligen panik varje gång jag ska hoppa, såvidare jag inte får vänta in mig själv, ta den tid jag behöver och sedan vågar jag hoppa. Likaså får jag panik om jag kommer upp på en unghäst, trotts att dem kanske är de snällaste i världen. Panik igen... Jag vågar inte mer än att skritta, och jag spänner sönder mig själv likaså, eller ifall det är en liten småbusig häst. Blir lika rädd då och vägra hoppa upp, såvidare jag inte får vänta in mig själv. Får jag bara lite tid, så vågar jag och kan slappna av. Känner jag mig pressad mår jag bara illa och spänner mig, det funkar nämligen inte. Att din dotter kanske skulle backa någon grupp tror jag hade varit jättebra, då får en den tiden till att samla modet och kunna slappna av.

Sedan en viktigt sak - ridning funkar aldrig om man känner sig osäker på hästen och det går inte att övertala om att hästen ifråga är jättesnäll, utan troligen handlar det om kemin mellan hästen och ryttare. Jag själv är ju som sagt livrädd för de flesta unghästar och busiga hästar - men jag själv äger en busig liten unghäst, som hoppar runt om jag gör fel, men, jag känner mig ändå sällan osäker på henne och hoppar glatt upp på henne och kan hoppa med henne - just för ingen pressa mig.

 

[IrishDraft]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

Jag minns från när jag var i den åldern... Jag var totalt livrädd för att hoppa. Och jag var rädd för dom "svåra" hästarna.

Här är det viktigt att ridläraren verkligen förstår VAD din dotter är rädd för och det måste du förklara, det kan inte din dotter göra, för beroende på hur ridläraren är så kanske du måste stå på dig. Det hjälper inte att rida i en lättare grupp om man fortfarande rider en lika läskig häst. Det är väldigt viktigt att hon får rida en häst hon kan lita på till 100%, som varken bockar av henne eller sliter tyglarna ur händerna. Hon måste få känna att hon kan och att hästen inte "sviker" henne.

 

[Zannaah]

Sv: Vettskrämd liten ryttare

En liten tanke slog mig... Men privatlektioner tror jag skulle passa henne ett tag, då kan hon lära sig i eget tempo och läraren fokusera på bara henne. Jag tror det hade varit en bra lösning.