Vem är du och när är du "du"?

[Sparrisen123]

Varning för flummigt
Jag och en kompis hade ett ganska intressant samtal idag om vem man egentligen är och att man har olika roller i olika situationer. Till exempel kanske man är ledare på jobbet/i skolan, den som låter andra bestämma i kompisgänget, pratig i familjen, tystlåten i okända miljöer osv. Sen spelar ju folk roller i olika stor utsträckning i olika sammanhang, för de flesta är det väl ganska diffust även för en själv när man skiftar mellan olika roller.

Hursomhelst, det vi pratade om var när man är som allra mest sig själv (den inre rösten som dömer det man gör) och vem/hur man är då. Tyckte det var intressant och undrar därför, i vilken situation kommer "ditt inre jag" fram bäst och vem är du då?

Vi pratade också om att det enklaste sättet att hitta kärnan i vem man är borde vara att åka till något okänt ställe på egen hand, och stanna minst en månad för att hinna "hitta" och utveckla vem man är. Någon här som gjort det? Vad kom ni fram till?

Själv är jag i vardagen låst av alla relationer till andra, så jag är inte alls lika pratig och utåtriktad som jag är om jag åker bort någonstans på egen hand. Jag har under de senaste resorna lärt mig att jag klarar mig bra på egen hand, jag har ganska lätt för att ta kontakt med folk, och jag törs och bör lita på mig själv.

 

[Jenka]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag är mest mig själv bland nära vänner jag litar på, skulle jag tro. I nya grupper blir jag tyvärr rätt tyst.
Och ja, då är jag fruktansvärt nördig gällande djur och natur, pratglad, ambitiös och med stora drömmar. Och ganska analyserande.

För två år sen åkte jag utomlands själv i 6 veckor. Väldigt nyttigt, lära sig att man kan och ha tid art tänka. Kände ingen men volontärarbetade så det blev ju rätt strukturerat ändå. Hamnade väl ungefär lika i grupp. Sen har jag flyttat till ny stad utan att känna mer än en, där utvecklades jag nog ännu mer, även socialt.

 

[MiniLi]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Det är ju helt naturligt att man tar olika roller i olika grupper, utan att för den skullen inte vara sig själv.
Jag kan bete mig på lite olika sätt beroende på vem jag är med och vad vi gör, men jag är lika mycket jag hela tiden.

 

[Blueberry]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag skulle säga att jag är mitt mest genuina jag när jag är trygg.
Och som tur är känner jag mig trygg 90% av tiden, hela tiden, hela livet.

 

[SweetBriar]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag är jag när jag är med mina nära vänner.

 

[Sparrisen123]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Nej, jag menar inte att man är någon annan heller. Men däremot att man är olika långt ifrån "kärnan" av vem man är, känner att jag är urkass på att förklara...

 

[MiniLi]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag förstod vad du menade men mitt svar gäller fortfarande för min egen del iallafall

Jag ser det inte som om jag är långt från kärnan bara för att jag i vissa situationer inte beter mig helt likadant. Det är bara olika sidor av min kärna.

 

[Riley]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Märkligt nog känner jag mig bara 100% som mig själv när jag pratar med folk på onlinespel. Plötsligt vågar jag höras, ta plats och prata utan att tänka "låter det här dumt/ickefeminint/kaxigt/tråkigt eller..." innan jag öppnar käften, och det märks eftersom jag nog får mina PS3-bekanta att skratta mer på en timme än jag får mina IRL-vänner att dra på smilbanden på en vecka.

Jag tror att jag är lite för rädd för att bli dömd på förhand för mitt utseende IRL för att våga vara exakt som jag vill. Känner att jag liksom måste kompensera för mitt utseende och min vikt med att vara tystare, vänare, sötare, lyda snällt och följa andras åsikter, så att folk inte tror att jag tror att jag är någon. Lite ledsamt innerst inne, men tja, jag har fastnat så väl i den rollen så det är inget jag reflekterar ofta över.

Jag märker även att "jag" kommer fram i stressade/pressade/seriösa situationer. Innerst inne är jag också lite dominant lagd och tycker om att ta lite befäl och känna att jag valt rätt för både mig själv och andra, men till vardags är jag för rädd för att uppfattas som okvinnlig och jobbig, och också för att inte räcka till, för att våga låta den sidan komma fram då. Att resa iväg en längre period helt på egen hand hade förmodligen gjort mycket för mig, eftersom jag då vore tvungen att ta befäl åtminstone över mig själv, och då inse att jag faktiskt klarar det.

 

[Monifa]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag är jag med min familj och min bästa vän. Men jag är två "olika" sidor av kärnan gent emot familjen och bästa vännen men fortfarande jag.
I mer eller mindre alla andra situationer kan jag nog ses som trög, arrogant och bitter (typ min raka motsats) och framför allt lam. Är bästa vännen men i situationen där emot är avslappnad. Märkligt det där.

 

[starcraft]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

När jag är med min familj och vissa nära vänner. Det handlar om trygghet på något sätt. Egentligen är jag mig själv på jobbet också, men kanske inte lika öppen eftersom vissa saker inte har på en arbetsplats att göra.

Det roliga är att jag nyligen bokat en resa och på upplägget på resan när mitt ex fick höra om det var att det "så inte var jag", men egentligen är det väldigt jag - jag kände mig väldigt hämmad i förhållandet, att jag inte dög som jag var och därmed försökte kväva vissa sidor av mig.

 

[Manji]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag förstod vad du menade men mitt svar gäller fortfarande för min egen del iallafall

Jag ser det inte som om jag är långt från kärnan bara för att jag i vissa situationer inte beter mig helt likadant. Det är bara olika sidor av min kärna.

Jag håller fullständigt med dig. Alla de roller jag har bygger på den jag är i grunden, rollerna svänger bara ut lite för att anpassa sig efter den givna situationen.

Så vem är jag i grunden? En ganska klockren stenbock faktiskt, och jag trivs otroligt bra med det. Trivs bäst där det är ordning, reda och jag får verka fritt.

 

[FeatherCloud]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag är mest mig själv när jag är trygg med min omgivning. I praktiken innebär det oftast att jag är med min sambo. Har (faktiskt) inga vänner som jag är helt mig själv med, jag vet inte om det är konstigt, men samtidigt så har jag inga vänner jag umgås med jätteofta eller känner utan och innan, och det tror jag påverkar. Det kan såklart komma fram stundtals, men aldrig hela tiden.

Något som också visar på det är att jag blir väldigt trött av att umgås med vänner och efteråt behöver jag en stor dos egentid, men kan umgås med sambon nästan hur länge som helst utan att tycka det är jobbigt.

Det jag som kommer fram när jag är helt trygg är ett jag som är ganska spralligt och rätt fånigt, rappt i käften men också med ganska kort stubin och lite lätt tjurig Jag kan iofs också vara tystlåten under ganska långa perioder. Jag tror det är främst de sistnämnda dragen som inte syns när jag inte är helt mig själv, det är liksom lättare att vara uppåt och glad med andra, och bara visa de "sämre" sidorna med någon som jag är trygg med.


En annan rolig detalj är att jag lätt byter dialekt beroende på vem jag pratar med. Det märks extra tydligt när jag pratar med folk jag inte är helt mig själv med, när jag kanske känner att jag måste anpassa mig efter omgivningen. Däremot med min sambo, har jag aldrig någonsin känt att jag pratar som han gör, efter hans dialekt, utan med honom har jag min röst, det är verkligen jag som kommer fram.

 

[lilstar]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

jag tänker och känner att jag är "mig själv" i de flesta sammanhang trots att jag går in i olika roller. Det är mer som att jag uttrycker olika delar av mig själv i olika situationer. Dety skulle nog kännas tråkigt att alltid vara fast i en och samma roll som den enda definitionen av sig sjäv.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag är väl förvisso "jag" hela tiden, men det jag är mest mig själv när jag är med min familj där jag känner mig alltigenom trygg. Och när jag tävlar. Då spelar det plötsligt ingen roll längre om det står fullt med andra människor och glor eller vad det nu är jag kan hetsa upp mig över på en träning, för är det tävling har jag bara vinst i skallen. Jag blir rätt gräslig när jag utövar någon form av tävlingsmoment, det är förmodligen något jag borde hålla mig ifrån.

 

[Lillagoajag]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

När jag var "tonåring" (vilket känns sjukt att skriva med tanke på att jag är 20 men jag menar typ 13-15) hade jag extremt många och olika roller. Alltså, jag spelade teater varje dag. Det var extremt påfrestande.

Sen så började jag sakta men säkert släppa mina roller och tack vare att jag spenderade en väldig massa tid med mig själv och bara mig så hittade jag en trygg kärna som är jag. Och nu har jag faktiskt nästan inga roller. Ibland kan jag uppfattas som tillbakadragen om det gäller saker som jag inte bryr mig så mycket om. Men jag skulle inte påstå att det är en roll, jag är bara så pass säker i mig själv att jag inte känner något behov av att vara i centrum, vara till lags osv. Jag vet att jag har folk som älskar mig så några som inge gör det kvittar, och jag vet att jag klarar mig bra ensam. Annars är jag ofta och gärna i centrum och kan ibland bli trött på min egen röst...

Sen är det klart att om jag leder ett ngt är jag ledare, i skolan är jag elev, i stallet hästtjej osv. Men det ser jag inte som roller, det är ju bara så samhället fungerar. I olika situationer handlar man olika. Det fungerar ju inte rent praktiskt om jag som elev tar på mig en ledarroll, men det betyder ju inte att jag tar bort någon del av mig.

 

[nexxa]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag har helt tappat bort mig..efter att försökt döva smärtor, vara till lags och nu på medicin som trubbar av alla känslor. Jag bara är.
Just nu är jag nog mest mig själv med min sambo. Kring en del vänner. Andra som jag känt sedan skoltid vill gärna behålla mig i "facket" för hur jag var för 10 år sedan, det är varken rättvist eller rätt.

Jag är egentligen en väldigt glad, humoristisk, spontan och energifylld tjej, pratglad och social. Numera finns inte orken, vet inte vem jag VILL vara eller vem jag ÄR, tappat bort mig

 

[Red_Chili]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Det är ju helt naturligt att man tar olika roller i olika grupper, utan att för den skullen inte vara sig själv.
Jag kan bete mig på lite olika sätt beroende på vem jag är med och vad vi gör, men jag är lika mycket jag hela tiden.

Jag håller helt med.

Däremot är jag som mest avslappnad och känner att "såhär borde livet alltid vara" när jag umgås med nära vänner och samtidigt är omringad av salukis. När jag är ute i skogen med två egna hundar tex, eller när jag sitter omringad av hundar i soffan hos en vän, vaknar och ligger nära någon man jag gillar eller är på konsert omringad av människor som älskar samma musik som mig.

Annars är jag väldigt olika beroende på situation. Vissa uppfattar mig som en pratkvarn, andra skämtar om att jag har ett begränsat antal ord att använda här i livet och därför inte säger ett ord mer än nödvändigt. Några säger att jag är nervös och lättstressad och andra säger att jag alltid är så lugn och har sånt enormt tålamod. Det är inget som gör att jag är "mindre jag" i någon situation, däremot har jag full koll på vad i omgivningen som triggar igång olika beteenden hos mig själv. Det tycker jag är att känna sig själv bra.

 

[tuaphua]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Jag är ju alltid jag. Men i olika sällskap triggas olika delar av min personlighet.
Jag har några vänner som är så lika mig själv att jag bara är jag, som jag är då jag är själv etc.
Annars kan jag dras med i andras personligheter. Det kan förstärka de delarna i min personlighet.

Ibland måste jag dock själv plocka fram vissa delar i min personlighet eller inta en roll. Tex i jobbet måste jag vara ledare. Jag är tränare/ryttare och måste då ta en auktoritär roll. Jag måste dels bestämma och fatta beslut åt folk och djur och se till att det drivs igenom/genomförs. Och jag måste vara lite intressant och inspirerande och höras och synas.
Jag blir också iom den auktoritära rollen och den balansen det medför i såna relationer den som stöttar och lyssnar på problem något.

Privat kan jag därför gärna slippa vara ledare. Jag kan gärna se att andra kan vara drivande och att jag slipper höras och synas.

Det är rätt dränerande energimässigt att vara ledare så som jag är i yrket. Så privat kan jag behöva ladda batterierna och hålla mig i bakgrunden lite.

Men både den som sitter med lite lugnare energi, antar en kroppshållning som inte märks lika tydligt, är tyst, låter andra komma med ideer och se till att de drivs igenom och den där rakryggade, sprudlande och auktoritära figuren som fattar beslut, pratar och skojar och kan bli tuff och puscha eller ta jobbiga snack där man måste vara allvarlig, rak och lite hård är lika mycket jag.
Vem jag är beror mycket på hur mycket energi jag har råd att förlora.
I jobbet måste jag prioritera att slösa energi. Det kan jag göra privat på tillställningar där jag bör vara trevlig/värdinna etc. Men bland goda vänner eller om jag är mer oviktig som deltagare kan jag backa av och spara energi.
Ibland gör man det ju medvetet för att släppa fram andra också.

 

[Hallonsoda]

Sv: Vem är du och när är du "du"?

Åh jag definierar nog "kärnan" som där man låter flest aspekter av sig själv ta plats, och där själva relationen eller situationen gör att man upptäcker fler delar av sig själv, på ett sätt man trivs med. Sedan är nog vardagstristess och dess påföljande trötthet och irritation säkert en lika stor del av den so called kärnan, iaf om man ser den som de aspekter av en själv som tar upp mest tid i en ens liv, men jag gillar att ha en lite romantiserad bild av vad som "egentligen" är jag.

Jag har några nära vänner som jag kan släppa på väldigt mycket av mig med, och då blir jag lugn och glad. Samma känsla förmedlar även hästarna. Det som är mest definierande för mig är nog en upptäckarlusta, när jag får möta nya ting, och koppla ihop det som tidigare varit lustfyllt, mår jag som bäst! Och därmed är jag liksom nära det som är bäst för mig.

I en grupp trivs jag bäst med att lyckas vara lustigkurre!!! Fniss är det bästa som finns, och typ möjligtvis politik samt diskussioner om kultur-och samhällsföreteelser på ett icke-auktoritärt vis. Där trivs jag, om jag är någorlunda insatt i det som diskuteras. Jag är ganska mycket uppe i min egen tankevärld och har egentligen ingen större fallenhet för att fokusera på praktiska ting i omgivningen (om de inte intresserad mig särskilt mycket). Därför vill jag helst inte leda. I min kommande yrkesroll som läkare kommer jag visserligen vara tvungen att fatta beslut på ett "ledarartat" sätt, men jag inbillar mig att min vilja att helst inte styra kommer vara en bra grogrund för dialog, och beslut som inte är fattade "över huvudet" på patienten. Sen är jag rätt intresserad av medicin som ämne och förmodligen kommer det gagna mig... Men what do i know.