Nej jag tolkade dig inte som att du menade att det bara är att inse livets värdelöshet och att acceptera den. Det är min egen slutsats efter 36 år i livet.
Däremot håller jag med dig fullständigt om resten, det kan vara bra att lära sig hitta vägar trots att en har vissa svårigheter. Inte att vård ska gå ut på att ta bort alla "felaktiga" egenskaper och ersätta dem med nån fluffigt lyckorus, vilket bara är ouppnåeligt och lätt blir en tolkning om att antingen är en sjuk eller så är det fluff. Dvs en blir alltid bekräftad i sin sjukdom, för att fluffet inte finns. Så tolkade jag dig.
Ursäkta långt inlägg:
Ja, alltså jag tycker att man ska hitta vägar att fungera. Men tex jag personligen fick hjälpen som behövdes att hitta ett förhållningssätt via samtal med en jätteduktig person (KBT). Jag kunde inte förstå varför jag kände som jag kände och det hela var väldigt onaturligt för mig. Kroppen reagerade på ett sätt min hjärna inte kände nån koppling med, kan man väl säga, och det i tur påverkade mitt psyke. Bara att man känner sig ensam i sina problem spär på det rejält. Därav tycker jag terapi är en superbra sak, jag vill bara att den ska vara inriktad på att man faktiskt ska förbättra sin situation rent konkret.
Det tråkiga jag ser ibland är när deprimerade människor jämför sig med nån slags utopi som inte är verklig, och känner en total hopplöshet för att de aldrig ska kunna nå dit. Jag tror det hindrar en del från att komma till ett läge där de kan må bra och ha ett "normalt" liv.
Jag har haft stora problem med ångest, tex. Att jag nu klarar mig rätt jäkla fint och inte känner att det är ett problem för mig betyder inte att jag aldrig har ångest nu. Kanske snarare betyder det att jag har insett att det är fullt normalt att ha ångest ibland, och har lärt mig hur jag hanterar det och kan hindra det från att eskalera till en panikattack eller okontrollerbar nivå, så att säga. Det var lite sånt jag syftade till. När jag mådde som sämst vet jag inte om jag hade kunnat föreställa mig så bra hur det skulle kunna gå till att ha "lagom" eller en "naturlig, rimlig" mängd ångest, tex.
Det jag reagerar mest på med det du skriver är detta om livets värdelöshet och hur du har accepterat det, hur du har det som din slutsats. Jag känner igen mig själv mycket i sättet att resonera även om jag kanske drog något avvikande slutsatser. Såsom jag brukade tänka var ungefär
"Jag kommer aldrig kunna leva normalt bland andra människor såsom de där andra personerna gör. Det är okej, jag får leva på ett annorlunda sätt då, det accepterar jag. Jag är inte en del av dem, jag är inte som dem." eller
"Eftersom jag inte kan leva på ett sätt som alla andra gör eller själv bli lycklig/slippa ångest så får jag helt enkelt lov att bortse från mig själv och se om jag inte åtminstone kan göra något för nån annan så jag får nån slags positiv effekt på världen runtom mig, för jag själv är ändå lite körd". Sånt. Det var en slags acceptans i sig, men inte nått som var så jättebra för mig förstås.
När jag över tid lyckades få bättre fungerande verktyg att hantera mina jobbiga känslor och ångest så öppnade det också upp mer för positivt tänkande kring mig själv, därför tycker jag att såna verktyg är så viktiga. Och detta är bara min egna privata åsikt: Men att pressa mig själv så myckte jag kunde att fokusera på hur jag kunde göra nått positivt för andra hjälpte mig också, man får ofta bra energi i gengäld då och det gjorde gott för mig iaf. (OBS, med detta menar jag självklart inte att man inte ska värdera sig själv väldigt högt.)