Sv: Varmblod vs vanlig ridhäst
Okej, för att förenkla det på ett "fult" sätt så betyder det att man hellre köper sig till högre klasser och placeringar. Vilket jag köper - kan man och har tävlingsambitioner, så varför inte?
Dock finns det långa vägar och korta vägar. Och olika mål.
Att skapa "hög ridbarhet" kan ha olika defenitioner men jag själv definerar det som en häst med bra förmåga att bära sin ryttare utan att slita på sig i onödan och att snabbt kunna utföra det ryttaren ber om - upp till en del mer krävande övningar. Skulle kunna utveckla det mer precist, men poängen är att det inte innefattar tävlingsresultat.
För DET håller jag absolut med om, inte heller de allra skickligaste ryttarna kan ta grannarnas kossa och rida till sig tävlingsplaceringar.
Men att utvecklas som ryttare är mer än att få tävlingsresultat. Det är knappast alltid den bästa ryttarprestationen som ger utdelning på tävling, den mest rutinerade, allsidiga och "skickligaste" ryttaren som vinner. Å andra sidan så måste man skaffa sig skickligheten på något vis - och ett vis är att lära sig träna upp svagheter och ta sig igenom problem. Oavsett om det leder till GP-seger eller att bara ta sig igenom ett vardagsproblem.
Nu säger jag inte att det skulle vara en strategi att rida en massa travare om man satsar högt som tävlingsryttare och att det skulle vara någon mirakelväg till bättre skills som ryttare, däremot rent allmänt tror jag man lär sig mer av att få mycket lite eller inget gratis om man faktiskt tar sig igenom det. Å andra sidan är det ingen ryttarträningsmetod jag skulle förespråka eftersom det blir väldigt mycket i en och samma häst. Många som aldrig tar sig igenom det utan försöker fuska och till slut skyller på hästen när man vill för mycket men inte har skills nog att ta sig vidare.
Jag vet mycket få personer som rider varmblodstravare bra (jag gör INTE det) och jag tvivlar på att någon av de som skulle påstå sig vara sån stjärna att de vill ha en utmaning verkligen rider travare bra. Men jag hyser stor respekt för de som trots mina petiga ögon lyckas plocka fram det bästa även i travhästarna.
Men som sagt, huvudpoängen jag vill få fram är att jag inte tycker man kan avgöra en hästs maxkapacitet genom att sätta upp en ryttare som inte kan plocka fram det bästa ur just den hästen. Och då menar jag som sagt inte i form av tävlingsresultat. För mig hade det varit en stor bedrift att lära vilken häst som helst bra piaff eller passage, oavsett om de klarar av att hävda sig i konkurrensen i de program just de rörelserna förekommer i och om en häst utbildas dit tyder det för mig på att den skolats till hög ridbarhet. Ej att förväxlas med hög tävlingskapacitet.
Inte ens Jan Brinck kan få en travare att vinna Grand Pix, vågar jag säga.
I mina ögon är det just där ödmjukheten ligger - eftersom jag vet medmig att jag bara är en ordinär ryttare (i liket med alla andra i den här tråden), så inser jag att jag behöver lite hjälp på vägen i form av kapacitet hos hästen.
För mig är motsatsen snarare den arroganta - att säga att jag ride så ba, så jag behöver inte fisrida på en ridhäst lite, nej ge mig en häst som har svårt för sig, så att jag får nåt att göra. För rida vanliga ridhästar, det är alldeles för enkelt för en stjärna som jag!
Okej, för att förenkla det på ett "fult" sätt så betyder det att man hellre köper sig till högre klasser och placeringar. Vilket jag köper - kan man och har tävlingsambitioner, så varför inte?
Dock finns det långa vägar och korta vägar. Och olika mål.
Att skapa "hög ridbarhet" kan ha olika defenitioner men jag själv definerar det som en häst med bra förmåga att bära sin ryttare utan att slita på sig i onödan och att snabbt kunna utföra det ryttaren ber om - upp till en del mer krävande övningar. Skulle kunna utveckla det mer precist, men poängen är att det inte innefattar tävlingsresultat.
För DET håller jag absolut med om, inte heller de allra skickligaste ryttarna kan ta grannarnas kossa och rida till sig tävlingsplaceringar.
Men att utvecklas som ryttare är mer än att få tävlingsresultat. Det är knappast alltid den bästa ryttarprestationen som ger utdelning på tävling, den mest rutinerade, allsidiga och "skickligaste" ryttaren som vinner. Å andra sidan så måste man skaffa sig skickligheten på något vis - och ett vis är att lära sig träna upp svagheter och ta sig igenom problem. Oavsett om det leder till GP-seger eller att bara ta sig igenom ett vardagsproblem.
Nu säger jag inte att det skulle vara en strategi att rida en massa travare om man satsar högt som tävlingsryttare och att det skulle vara någon mirakelväg till bättre skills som ryttare, däremot rent allmänt tror jag man lär sig mer av att få mycket lite eller inget gratis om man faktiskt tar sig igenom det. Å andra sidan är det ingen ryttarträningsmetod jag skulle förespråka eftersom det blir väldigt mycket i en och samma häst. Många som aldrig tar sig igenom det utan försöker fuska och till slut skyller på hästen när man vill för mycket men inte har skills nog att ta sig vidare.
Jag vet mycket få personer som rider varmblodstravare bra (jag gör INTE det) och jag tvivlar på att någon av de som skulle påstå sig vara sån stjärna att de vill ha en utmaning verkligen rider travare bra. Men jag hyser stor respekt för de som trots mina petiga ögon lyckas plocka fram det bästa även i travhästarna.
Men som sagt, huvudpoängen jag vill få fram är att jag inte tycker man kan avgöra en hästs maxkapacitet genom att sätta upp en ryttare som inte kan plocka fram det bästa ur just den hästen. Och då menar jag som sagt inte i form av tävlingsresultat. För mig hade det varit en stor bedrift att lära vilken häst som helst bra piaff eller passage, oavsett om de klarar av att hävda sig i konkurrensen i de program just de rörelserna förekommer i och om en häst utbildas dit tyder det för mig på att den skolats till hög ridbarhet. Ej att förväxlas med hög tävlingskapacitet.
Jag förstår inte varför hästar alltid ska bedömmas efter deras kapacitet på tävlingsbanorna... Vi köpte en trygg och säker connemaraponny till dottern att lära sig på. Hästen går fint i form efter lite tillridning, hoppar gärna men helst inte så högt, men fungerar utmärkt som läromästare ändå. Dottern har stenkul med hästen och lär sig massor med nya saker varje dag eftersom hon måste lära sig var knapparna sitter för att få hästen i balans och taxera rätt osv. Jag frågar mig då... Lär man sig mer på en häst som redan gör allt detta automatiskt, en häst som man inte behöver hitta knapparna på så att säga? Mitt svar på den frågan är nej! Även om TS anser sig ringrostig så är hennes mål med ridningen absolut en bra kombination med en inriden travare. Jag köpte en travare till mig av precis samma anledning som TS, och är mycket nöjd. Det är roligt när man hittar knapparna, och jättespännande varje gång man ska rida ett pass på volten. Ute i skogen är hästen säkerheten själv och hon går där man vill att hon ska gå. Vi kommer aldrig att tävla några högre klasser utan siktar på LB utbildningsmässigt. Jag (och dottern också för den delen) har möjlighet att rida välutbildade hästar som går rätt i balans och form, så man kan få till sits och hållning hos sig själv med jämna mellanrum. Jag är väl medveten om att om man ska tävla höga klasser bör man välja en annan ras, men det tycker inte jag drar ner travarens ridbarhet. Det är väl jättebra att så många travare kommer ut och blir ridhästar när de inte längre passar inom travet. Sedan om det är någon som inte kan så jättemycket och därför inte kommer särksilt långt med hästen på tävlingsbanorna, vad gör det. Hästen får ett lugnare liv och ägaren får en älskad vän.
