Sv: Vårmammor 2010 del 14 
Jo. Hon fick anyrism (stavning?) i hjärnan. Hon skrek "jag svimmar, jag svimmar" när hon höll på att krysta ut deras 4 barn och dog. När jag gick ut för att kissa i korridoren så blev jag inputtad i rummet igen när de kom springandes med akutvagn med skalpeller osv och snittade henne på plats. Barnet räddades, men mamman gick inte att rädda. Min bror berättade sen att om hon hade varit på karolinska så hade hon haft en chans, så jag och sambon kommer att göra allt för att hamna där, kommer inte att ta några onödiga risker denna gång.
Vår förlossning var bara ett stort, nervöst lidande. Jag klarar knappt av att tänka på den hittills och försöker tona med allt när jag träffar andra som frågar, men det har satt så djupa spår att jag får ångest av att bara tänka på det. Jag hade så svåra smärtor, läkarna tvistar om det är för att min mage var så uttänjd att den jobbade dubbelt för att muskulaturen försvagats, för att Selma var så stor och mitt bäcken var för litet, osv. De har egentligen inget svar på varför min kropp inte kunde hantera det och jag svimmade (jag har alltså aldrig svimmat tidigare i hela mitt liv) pga smärtan, trots lustgas. Naturligtvis hjälpte inte mitt dåliga järnvärde till heller, men jag har ju insett att jag inte verkar vara gjort för att vara gravid eller föda barn.
Att jag mådde så dåligt efter har de heller inga egentliga svar på. De tror att det beror på järnbristen och att min kropp var så utpumpad att den inte orkade läka först. Varken jag eller sambon har något positivt minne, till och med när jag skulle snittas så gick det mesta fel. Läkaren fastnade i hissen i tio minuter, Jg började kräkas hysteriskt mycket av bedövningen, sambon bröt ihop totalt och trodde att jag och Selma skulle dö, Selma blev skuren i ansiktet.
Jag är konstaterat liten, men skulle nästa barn vara mindre så kanske det skulle gå med vaginal förlossning, om man mäter omkretsen på huvud och axlarna. Men min läkare avrådde å det starkaste till att pröva.
Jo. Hon fick anyrism (stavning?) i hjärnan. Hon skrek "jag svimmar, jag svimmar" när hon höll på att krysta ut deras 4 barn och dog. När jag gick ut för att kissa i korridoren så blev jag inputtad i rummet igen när de kom springandes med akutvagn med skalpeller osv och snittade henne på plats. Barnet räddades, men mamman gick inte att rädda. Min bror berättade sen att om hon hade varit på karolinska så hade hon haft en chans, så jag och sambon kommer att göra allt för att hamna där, kommer inte att ta några onödiga risker denna gång.
Vår förlossning var bara ett stort, nervöst lidande. Jag klarar knappt av att tänka på den hittills och försöker tona med allt när jag träffar andra som frågar, men det har satt så djupa spår att jag får ångest av att bara tänka på det. Jag hade så svåra smärtor, läkarna tvistar om det är för att min mage var så uttänjd att den jobbade dubbelt för att muskulaturen försvagats, för att Selma var så stor och mitt bäcken var för litet, osv. De har egentligen inget svar på varför min kropp inte kunde hantera det och jag svimmade (jag har alltså aldrig svimmat tidigare i hela mitt liv) pga smärtan, trots lustgas. Naturligtvis hjälpte inte mitt dåliga järnvärde till heller, men jag har ju insett att jag inte verkar vara gjort för att vara gravid eller föda barn.
Att jag mådde så dåligt efter har de heller inga egentliga svar på. De tror att det beror på järnbristen och att min kropp var så utpumpad att den inte orkade läka först. Varken jag eller sambon har något positivt minne, till och med när jag skulle snittas så gick det mesta fel. Läkaren fastnade i hissen i tio minuter, Jg började kräkas hysteriskt mycket av bedövningen, sambon bröt ihop totalt och trodde att jag och Selma skulle dö, Selma blev skuren i ansiktet.
Jag är konstaterat liten, men skulle nästa barn vara mindre så kanske det skulle gå med vaginal förlossning, om man mäter omkretsen på huvud och axlarna. Men min läkare avrådde å det starkaste till att pröva.
