Tisdag 9/4 vaknade jag med en teckningsblödning, slemmiga flytningar (slempropp?) och mensvärk. Jag det hela med ro, är hemma med storasyster 3 år och tar det lugnt, packar det sista i bb-väskan och har värmekudde på magen.
När maken kommer hem från jobbet ringer jag Förlossningskoordinatorn och rådfrågar lite. Klockan är 17:45 och hon säger att jag kan ringa upp igen om det börjar dra på. Misstänker att jag läcker lite vatten, men är osäker. Om det skulle börja rinna kan jag också ringa tillbaka. Kändes som bra direktiv och jag är nöjd så. Jag vill gärna natta storasyster innan, och jag tror att lillasyster kommer på natten eller dagen efter. Strax innan nattning av storasyster 19:30 börjar jag klocka värkarna, för nu förstår jag ju att det är inte diffus mensvärk längre. Nattar barn och klockar värkar samtidigt.
Jag ligger i soffan i en korvig ställning med värmekudde mellan benen och upp mot magen och har det ganska bra. Värkarna är mycket jobbigare om jag är uppe och går. Jag skriver lite med en vän under tiden och berättar att det är på gång.
Strax innan 21 går plötsligt vattnet och det går från lättare mensvärk till onda värkar från den ena stunden till den andra. Jag ställer mig i duschen för att spola av mig, och smärtlindra med varmt vatten. Jag kommer inte där ifrån. Maken ringer koordinatorn igen, klockan är då 21 typ. Vid det laget vrålar jag vid varje värk och koordinatorn ber oss komma in direkt. Jag inser att min chans att komma upp från badkaret, torka av mig, klä på mig och komma ut till bilen är typ 0, så vi ringer ambulans. Vi har SOS och förlossningskoordinatorn i telefonen samtidigt. I samma veva ringer vi hem min pappa också, som ska passa den sovande storasystern.
I och med att jag hade epidural under min första förlossning, som tog lite för bra, så kände jag aldrig några krystvärkar den gången. Så när dom i telefonen frågade om jag kände krystvärkar så svarade jag att jag inte visste.
Flerpartssamtal med både koordinatorn och SOS var det rörigaste jag varit med om, men när jag inser att ambulans är på väg så känns det ändå okej. Jag tänker att om något händer så kommer dom bara att slita med mig i ambulansen och rädda mig liksom. Känner mig trygg.
Jag fräser vid något tillfälle till maken att ”du fattar väl att hon kommer att födas här?”. Nej det fattade han inte, stackarn. Han skötte telefonsamtalen och tog hand om mig samtidigt på ett toppensätt, så tacksam.
Jag kände efter med handen och kände huvudet, och blev ganska peppad av det!
Min pappa dyker upp strax innan den första ambulansen är på plats. Jag står på alla fyra i badkaret och hänger på kanten och så föds hon. En ambulanskille, som hann vara på plats i någon minut, tar emot och gnuggar igång henne. Det rörde sig om sekunder, så skrek hon. Min man upplevde det istället som en evighet och bröt ihop och grät när hon skrek. Han berättade efteråt att han hade redan börjat planera för det värsta i dessa sekunder. Jag upplevde det helt annorlunda, jag hann bara andas ut, så hörde jag henne. Jag var aldrig rädd alls.
Den andra ambulanskillen var ute och hämtade båren medan hon föddes. Det anslöt ytterligare en ambulans med två pers till och en läkarbil strax efteråt. Så tacksam över att få hem resurser. Jag satt som en prinsessa på knä i badkaret med min bebis i famnen, i en pöl av blod, luggen fastklibbad i pannan och bara log. Glad över att det finns på bild!
Jag fick hjälp att ställa mig upp, satte upp ena foten på badkarskanten och fick hjälp att slänga fram dottern under benet för att få fram navelsträngen framför mig. Sedan trippade jag ut till båren i hallen iförd endast bh och la mig på den med dottern i famnen och blev inpackad. Maken tog våra packade väskor och följde med i ambulansen som körde in oss till Östra.
Vi hamnade på specialförlossningen där de drog ut min moderkaka som hade lossnat fint av sig själv. Pappan fick klippa navelsträngen. Dottern började amma jättefint. Det visade sig att hon vägde 4400g och var 54cm lång. Trots det så hade jag bara fått ett par små skråmor i underlivet. En läkare kom och sydde dessa enligt tidigare överenskommelse, med hänsyn till gamla bristningar från förra förlossningen.
När allt var färdigt där så blev vi hänvisade till ett annat rum på förlossningen där vi skulle få sova resterande tiden av natten för att sedan åka hem på morgonen. Jag hade sen innan bestämt mig för att jag ville hem så fort som möjligt. Planen ändrade sig tyvärr, dottern var såpass stor att enligt sjukhusets riktlinjer så vill dom att vi skulle stanna på BB i 24 timmar för att ha koll på blodsockret. Maken åker hem och jag och dottern flyttas till BB. Vi sover där en natt och åker hem sen eftermiddag dagen efter, eftersom blodsockret var strålande.
Förlossningen blev förstås inte som vi hade tänkt oss, men den blev bra ändå. Det känns som en revansch mot min förra förlossning där jag aldrig riktigt kände att jag hade kontroll och jag har alltid varit kluven till om det var en positiv eller negativ upplevelse. Men den här gången väljer jag att se den som positiv! Alla mår bra och förloppet gick jättebra, allt är bra!
.
.
wow så grymt kämpat, grattis! 
Aldrig har mat smakat så gott som nu! Och jag kunde promenera en sväng idag med barnen (plural!) i vagnen och det var så fint och härligt! Jag är så glad av känslan av att jag håller på att få tillbaka min kropp igen. Jag kan äta, gå, sitta, vara uppe. Är i övrigt helt fascinerad över att man kan vara gravid i åtta månader och att kroppen nu, en vecka efter förlossning, återhämtat sig så otroligt väl. Jag känner mig lätt och smidig med magen borta och är tacksam över att snittet verkar läka fint.
