Vårföräldrar 2019 - del 3

[WildWilma]

Sista dagen på förskolan idag sen blir det ledigt fram till den 11 januari. Det blir både tråkigt och skönt. Nelia uppskattar förskolan så mycket nu, springer in och kramar pedagogerna på morgonen, Hon interagerar mycket med de andra barnen, toppen att träna på för ett ensambarn (om man inte räknar hundarna). Hemma kan vi inte alls erbjuda samma stimulans men vi får göra vårt bästa. Särskilt nu i dessa tider så är ju utbudet av aktiviteter lite mer begränsat. Att åka och bada hade ju varit kul men det går inte. Vi får hoppas vi kan vara ute mycket.

Angående skärmtid så blir det kanske lite mer än vad jag skulle önska, hennes pappa är betydligt mer skärmvänligt inställd. Vissa dagar max 10 minuter och andra säkert en timme uppdelat på flera tillfällen. Just nu är det Babblarna hon ber om att få se, eller ja Diddi och Bobbo. Det är ju bra med väldigt korta snuttar som de filmerna är. Så hon kan få se en eller två och sen gör vi något annat. Vi använder aldrig skärm vid matbordet och oftast sitter hon i knäet och tittar på telefonen så vi kan prata med henne samtidigt om det hon ser.

Fler och fler ord börjar formas nu vilket är kul. Hon är inte supertidigt i talet men gör många olika ljud.

 

[Luktpion]

Jag har börjat fundera mycket på framtiden. Jag får ångest av tanken på att sonen om några år kommer ha skolplikt och vill bara fly landet för att slippa det. Men jag vill ju bo här, jag vill inte behöva flytta från Sverige.

Vår kommun ligger i bottenskrapet i rakningen över skolorna i landet, vilket ju bara det känns som en katastrof men även om vi bott i en kommun som låg bra till så känns det ändå som detta kommer skava i mig nu i många år framöver. Jag vill att han ska få chansen att blomstra och göra sådant som känns kul och meningsfullt och slippa det enorma grupptrycket av jämnåriga. Jag vill inte att han ska ägna större delen av sin uppväxt åt att försöka trycka in fakta till prov och efteråt glömma bort det eftersom det inte kändes viktigt eller meningsfullt. (Jag hittade en bok från när jag gick i skolan där vi tränat på olika landskapsdjur... Jag hittar inte ens ord för detta slöseri med barndom.) Jag vill inte ha honom i den hårda sociala miljön som det ofta är i skolan bland jämnåriga.

HUR ska jag tackla detta. Att vara förälder är lättare och bättre än jag trodde rent vardagligt men bra mycket svårare i det större perspektivet vad gäller hur vi lever. Jag tycker att det mesta känns fel och vill bara göra tvärt emot allt som ses som normalt i vårt samhälle. Har ni gått igenom några liknande tankar om hur vi lever i Sverige sedan ni fick barn?

 

[WildWilma]

Jag har börjat fundera mycket på framtiden. Jag får ångest av tanken på att sonen om några år kommer ha skolplikt och vill bara fly landet för att slippa det. Men jag vill ju bo här, jag vill inte behöva flytta från Sverige.

Vår kommun ligger i bottenskrapet i rakningen över skolorna i landet, vilket ju bara det känns som en katastrof men även om vi bott i en kommun som låg bra till så känns det ändå som detta kommer skava i mig nu i många år framöver. Jag vill att han ska få chansen att blomstra och göra sådant som känns kul och meningsfullt och slippa det enorma grupptrycket av jämnåriga. Jag vill inte att han ska ägna större delen av sin uppväxt åt att försöka trycka in fakta till prov och efteråt glömma bort det eftersom det inte kändes viktigt eller meningsfullt. (Jag hittade en bok från när jag gick i skolan där vi tränat på olika landskapsdjur... Jag hittar inte ens ord för detta slöseri med barndom.) Jag vill inte ha honom i den hårda sociala miljön som det ofta är i skolan bland jämnåriga.

HUR ska jag tackla detta. Att vara förälder är lättare och bättre än jag trodde rent vardagligt men bra mycket svårare i det större perspektivet vad gäller hur vi lever. Jag tycker att det mesta känns fel och vill bara göra tvärt emot allt som ses som normalt i vårt samhälle. Har ni gått igenom några liknande tankar om hur vi lever i Sverige sedan ni fick barn?

Går det inte att hitta en pedagogik som passar ditt tankesätt och flytta till en kommun som har en sådan skola?

Funderar på om Waldorf skulle kunna vara någon sådant men är ej mer insatt än att några av våra grannar när jag växte upp arbetade och hade sina barn på en sådan skola. De gjorde i alla fall helt andra saker än vi som gick i den kommunala skolan.

Jag har ett helt annat tankesätt, även om jag inser att man läsa sig mycket onödigt i skolan så ser jag mer helheten än de detaljerna. Det är utmaningarna under skoltiden jag har nytta av nu i mitt yrkesliv. Hade jag inte fått träna på den sociala miljön i förskola och skola hade jag nog haft det ofantligt tufft att komma ut i yrkeslivet eller ens gå på universitetet. Det jag har sett Nelia växa i det social dessa månader på förskolan är otroligt. Inte sagt att det ena eller andra tankesättet är rätt.

 

[Luktpion]

Går det inte att hitta en pedagogik som passar ditt tankesätt och flytta till en kommun som har en sådan skola?

Funderar på om Waldorf skulle kunna vara någon sådant men är ej mer insatt än att några av våra grannar när jag växte upp arbetade och hade sina barn på en sådan skola. De gjorde i alla fall helt andra saker än vi som gick i den kommunala skolan.

Jag har ett helt annat tankesätt, även om jag inser att man läsa sig mycket onödigt i skolan så ser jag mer helheten än de detaljerna. Det är utmaningarna under skoltiden jag har nytta av nu i mitt yrkesliv. Hade jag inte fått träna på den sociala miljön i förskola och skola hade jag nog haft det ofantligt tufft att komma ut i yrkeslivet eller ens gå på universitetet. Det jag har sett Nelia växa i det social dessa månader på förskolan är otroligt. Inte sagt att det ena eller andra tankesättet är rätt.

Waldorf eller liknande är väl kanske eventuellt mer mot vad jag önskar än kommunal skola men troligen ändå för fyrkantigt. Men kanske ett alternativ som känns minst dåligt i skolplikten.

Intressant, jag känner precis tvärt om angående det sociala. Jag fick i alla år i skolan höra att jag var för blyg och fick lov att "ta för mig mer". Jag kände att det var något fel på mig och att jag inte dög som jag var. Jag kände varje dag en press på att prata mer och var i princip alltid besviken på mig själv. Detta har gjort att jag idag i vuxen ålder får ett enormt stresspåslag vid t.ex seminarier, grupparbeten etc. Det är så illa att jag förmodligen aldrig kommer försöka mig på att plugga på universitetet igen. (Jag plågade mig igenom lite över ett år.)

Jag har ett väldigt socialt jobb och det går fint, det är när jag tvingas prata för att få någon sorts bedömning som det låser sig totalt.

Kanske en opopulär åsikt men jag tycker att förskolan får allt för mycket cred generellt vad gäller barns utveckling. Jag hade en bekant som t.ex sa att förskolan är så bra för att hennes barn lärt sig så många fler ord sedan barnet började där. Jo, men barnet har ju även blivit åtta månader äldre. Det är ganska stor skillnad på 12 månader och 20 månader, det kommer hända saker vare sig barnet är på förskolan eller inte. Det var någon som sa att om vi började skola in barnen på förskolan när de var sex månader gamla så skulle det ta en generation innan föräldrarna trodde att barnen inte skulle lära sig gå om de inte gick på förskolan.

Det är inte på något sätt meningen att "tjafsa", men kanske är det lättare att se lite varför jag inte är så positivt inställd till skolan med lite mer förklaring. Jag tror att barnen skulle lära sig prata, läsa, räkna, bli snälla och generösa och fina, drivna människor helt utan att gå i skolan, bara de har vettiga människor omkring sig. Och jag är så frustrerad att det inte finns någon valfrihet alls i Sverige om man skulle märka att barnet inte mår bra i skolan, förutom att byta till annan skola. Slut på rant, men det är detta jag går och har lite ångest över för tillfället. Att få barn får chansen att blomstra i skolans fyrkantighet.

 

[KarinStarfighter]

Jag har börjat fundera mycket på framtiden. Jag får ångest av tanken på att sonen om några år kommer ha skolplikt och vill bara fly landet för att slippa det. Men jag vill ju bo här, jag vill inte behöva flytta från Sverige.

Vår kommun ligger i bottenskrapet i rakningen över skolorna i landet, vilket ju bara det känns som en katastrof men även om vi bott i en kommun som låg bra till så känns det ändå som detta kommer skava i mig nu i många år framöver. Jag vill att han ska få chansen att blomstra och göra sådant som känns kul och meningsfullt och slippa det enorma grupptrycket av jämnåriga. Jag vill inte att han ska ägna större delen av sin uppväxt åt att försöka trycka in fakta till prov och efteråt glömma bort det eftersom det inte kändes viktigt eller meningsfullt. (Jag hittade en bok från när jag gick i skolan där vi tränat på olika landskapsdjur... Jag hittar inte ens ord för detta slöseri med barndom.) Jag vill inte ha honom i den hårda sociala miljön som det ofta är i skolan bland jämnåriga.

HUR ska jag tackla detta. Att vara förälder är lättare och bättre än jag trodde rent vardagligt men bra mycket svårare i det större perspektivet vad gäller hur vi lever. Jag tycker att det mesta känns fel och vill bara göra tvärt emot allt som ses som normalt i vårt samhälle. Har ni gått igenom några liknande tankar om hur vi lever i Sverige sedan ni fick barn?

Jag har inte själv den erfarenheten utav skolan så kan inte relatera till din upplevelse. Däremot så möter jag mycket skolpersonal i mitt jobb och jag tycker inte att skolrankingen fullt ut förklarar hur väl en enskild skola eller klass fungerar. Som med mycket annat är det nog mer ett lotteri och om man har turen att få en duktig lärare som passar ens barn och om barnet hamnar i en bra grupp.

Där vi bor verkar låg och mellanstadiet bra, men högstadiet verkar inte fungera så bra så där får vi nog se över vilka alternativ som finns (även om det är långt bort)

 

[vemsomhelst123]

Waldorf eller liknande är väl kanske eventuellt mer mot vad jag önskar än kommunal skola men troligen ändå för fyrkantigt. Men kanske ett alternativ som känns minst dåligt i skolplikten.

Intressant, jag känner precis tvärt om angående det sociala. Jag fick i alla år i skolan höra att jag var för blyg och fick lov att "ta för mig mer". Jag kände att det var något fel på mig och att jag inte dög som jag var. Jag kände varje dag en press på att prata mer och var i princip alltid besviken på mig själv. Detta har gjort att jag idag i vuxen ålder får ett enormt stresspåslag vid t.ex seminarier, grupparbeten etc. Det är så illa att jag förmodligen aldrig kommer försöka mig på att plugga på universitetet igen. (Jag plågade mig igenom lite över ett år.)

Jag har ett väldigt socialt jobb och det går fint, det är när jag tvingas prata för att få någon sorts bedömning som det låser sig totalt.

Kanske en opopulär åsikt men jag tycker att förskolan får allt för mycket cred generellt vad gäller barns utveckling. Jag hade en bekant som t.ex sa att förskolan är så bra för att hennes barn lärt sig så många fler ord sedan barnet började där. Jo, men barnet har ju även blivit åtta månader äldre. Det är ganska stor skillnad på 12 månader och 20 månader, det kommer hända saker vare sig barnet är på förskolan eller inte. Det var någon som sa att om vi började skola in barnen på förskolan när de var sex månader gamla så skulle det ta en generation innan föräldrarna trodde att barnen inte skulle lära sig gå om de inte gick på förskolan.

Det är inte på något sätt meningen att "tjafsa", men kanske är det lättare att se lite varför jag inte är så positivt inställd till skolan med lite mer förklaring. Jag tror att barnen skulle lära sig prata, läsa, räkna, bli snälla och generösa och fina, drivna människor helt utan att gå i skolan, bara de har vettiga människor omkring sig. Och jag är så frustrerad att det inte finns någon valfrihet alls i Sverige om man skulle märka att barnet inte mår bra i skolan, förutom att byta till annan skola. Slut på rant, men det är detta jag går och har lite ångest över för tillfället. Att få barn får chansen att blomstra i skolans fyrkantighet.

Jag kan ju förstå din tanke, men är av uppfattningen att skolplikten är bland det bästa vi har för barnen. Snälla och generösa kan de ju bli ändå, och det är ju inte skolans primära syfte utan föräldrarnas. Sen kan man ju lägga mer resurser på skolan ju mer folk jobbar, om man ska vara rent krass.

 

[WildWilma]

Waldorf eller liknande är väl kanske eventuellt mer mot vad jag önskar än kommunal skola men troligen ändå för fyrkantigt. Men kanske ett alternativ som känns minst dåligt i skolplikten.

Intressant, jag känner precis tvärt om angående det sociala. Jag fick i alla år i skolan höra att jag var för blyg och fick lov att "ta för mig mer". Jag kände att det var något fel på mig och att jag inte dög som jag var. Jag kände varje dag en press på att prata mer och var i princip alltid besviken på mig själv. Detta har gjort att jag idag i vuxen ålder får ett enormt stresspåslag vid t.ex seminarier, grupparbeten etc. Det är så illa att jag förmodligen aldrig kommer försöka mig på att plugga på universitetet igen. (Jag plågade mig igenom lite över ett år.)

Jag har ett väldigt socialt jobb och det går fint, det är när jag tvingas prata för att få någon sorts bedömning som det låser sig totalt.

Kanske en opopulär åsikt men jag tycker att förskolan får allt för mycket cred generellt vad gäller barns utveckling. Jag hade en bekant som t.ex sa att förskolan är så bra för att hennes barn lärt sig så många fler ord sedan barnet började där. Jo, men barnet har ju även blivit åtta månader äldre. Det är ganska stor skillnad på 12 månader och 20 månader, det kommer hända saker vare sig barnet är på förskolan eller inte. Det var någon som sa att om vi började skola in barnen på förskolan när de var sex månader gamla så skulle det ta en generation innan föräldrarna trodde att barnen inte skulle lära sig gå om de inte gick på förskolan.

Det är inte på något sätt meningen att "tjafsa", men kanske är det lättare att se lite varför jag inte är så positivt inställd till skolan med lite mer förklaring. Jag tror att barnen skulle lära sig prata, läsa, räkna, bli snälla och generösa och fina, drivna människor helt utan att gå i skolan, bara de har vettiga människor omkring sig. Och jag är så frustrerad att det inte finns någon valfrihet alls i Sverige om man skulle märka att barnet inte mår bra i skolan, förutom att byta till annan skola. Slut på rant, men det är detta jag går och har lite ångest över för tillfället. Att få barn får chansen att blomstra i skolans fyrkantighet.

Intressant, jag var precis som du också ett av de extremt blyga barnen. När jag bytte förskola i tre-årsåldern så vägrade jag pratad med personalen på den nya förskolan i ETT ÅR! När vi började inskolningen av dottern så visade hon lite samma beteenden, hon kunde inte yttra ett ljud om det fanns någon i personalen i närheten. Nu 4 månader senare så har hon en stor trygghet i all personal på avdelningen och är även trygg med vikarier. Det är det framsteg jag ser som jag är rätt säker på inte hade skett om hon inte varit på förskolan. Hon är helt enkelt socialt tryggare. Ord mm. hade vi kunnat lära henne hemma utan problem liksom det mesta andra men inte det sociala samspelet med andra barn och vuxna i grupp.

Jag har en hel del minnen av hur jobbigt det var i vissa sociala situationer redan som väldigt liten, jag minns att de försökte tvinga mig att prata med personalen på förskolan! En gång satt jag kvar vid matbordet efter lunch tills min mamma kom och hämtade mig för att jag vägrade säga tack för maten ramsan. Hade jag inte haft möjlighet att träna på detta under skoltiden så hade det ju aldrig släppt så mycket som det har gjort tror jag. Det som var fruktansvärt i mellan- och högstadiet, att hålla föredrag, är till och med ganska kul nu! cirka 20 år senare...

Sen kan du ju inte veta nu om ditt barn kommer trivas i skolan eller inte. Han kanske älskar det! Han kanske får massor med superbra vänner!

Sen finns det helt klart barn som blir precis lika duktiga på det sociala även om de hemskolas. Hemskolning är väl tillåtet i Sverige?

 

[vemsomhelst123]

Intressant, jag var precis som du också ett av de extremt blyga barnen. När jag bytte förskola i tre-årsåldern så vägrade jag pratad med personalen på den nya förskolan i ETT ÅR! När vi började inskolningen av dottern så visade hon lite samma beteenden, hon kunde inte yttra ett ljud om det fanns någon i personalen i närheten. Nu 4 månader senare så har hon en stor trygghet i all personal på avdelningen och är även trygg med vikarier. Det är det framsteg jag ser som jag är rätt säker på inte hade skett om hon inte varit på förskolan. Hon är helt enkelt socialt tryggare. Ord mm. hade vi kunnat lära henne hemma utan problem liksom det mesta andra men inte det sociala samspelet med andra barn och vuxna i grupp.

Jag har en hel del minnen av hur jobbigt det var i vissa sociala situationer redan som väldigt liten, jag minns att de försökte tvinga mig att prata med personalen på förskolan! En gång satt jag kvar vid matbordet efter lunch tills min mamma kom och hämtade mig för att jag vägrade säga tack för maten ramsan. Hade jag inte haft möjlighet att träna på detta under skoltiden så hade det ju aldrig släppt så mycket som det har gjort tror jag. Det som var fruktansvärt i mellan- och högstadiet, att hålla föredrag, är till och med ganska kul nu! cirka 20 år senare...

Sen kan du ju inte veta nu om ditt barn kommer trivas i skolan eller inte. Han kanske älskar det! Han kanske får massor med superbra vänner!

Sen finns det helt klart barn som blir precis lika duktiga på det sociala även om de hemskolas. Hemskolning är väl tillåtet i Sverige?

Nej hemskolning är tack och lov (enligt mig) inte tillåtet i Sverige. Jag tänker att skolan inte bara är till för att lära både fakta som sociala regler utan också för att fånga andra saker som barn lever med.

 

[vemsomhelst123]

Nej hemskolning är tack och lov (enligt mig) inte tillåtet i Sverige. Jag tänker att skolan inte bara är till för att lära både fakta som sociala regler utan också för att fånga andra saker som barn lever med.

Och @Luktpion så tror jag heller inte jag kommer tro att alla framsteg beror på förskolan. Men vi är ju från grunden flockdjur. Barn i 1-2 års åldern trivs ofta bra i flock. Om man ska liksom hårddra det från dina tankar. Waldorf kan säkert vara jättebra, men har man svårigheter med det man behöver kunna för att läsa vidare kan det bli jättejobbigt. Det är mycket att väga fram och tillbaka. Min sambo gick Waldorfskola till gymnasiet och han fick ingen hjälp med de svårigheter han hade med att läsa och skriva. Han är nästan pepp på att sätta ungen i en privatskola istället. Att bara få utvecklas som man vill betyder ju i en del fall att man hamnar utanför samhället. Det var ju ett uppmärksammat fall nyligen där det numera vuxna barnet hade noll möjlighet till källkritik.

 

[WildWilma]

Nej hemskolning är tack och lov (enligt mig) inte tillåtet i Sverige. Jag tänker att skolan inte bara är till för att lära både fakta som sociala regler utan också för att fånga andra saker som barn lever med.

Ok.

Vi följde någon dokumentär på SVT där familjer flyttade/reste till andra delar av världen. Där var den en familj som seglade jorden runt, de hemskolade sina barn det året. Men det är kanske skillnad som man inte är i Sverige?

Jag håller med dig i att det troligen skulle kunna nyttjas på helt fel sätt av vissa som det skulle vara tillåtet.

 

[Luktpion]

Jag har inte själv den erfarenheten utav skolan så kan inte relatera till din upplevelse. Däremot så möter jag mycket skolpersonal i mitt jobb och jag tycker inte att skolrankingen fullt ut förklarar hur väl en enskild skola eller klass fungerar. Som med mycket annat är det nog mer ett lotteri och om man har turen att få en duktig lärare som passar ens barn och om barnet hamnar i en bra grupp.

Där vi bor verkar låg och mellanstadiet bra, men högstadiet verkar inte fungera så bra så där får vi nog se över vilka alternativ som finns (även om det är långt bort)

Ja jag var in och läste på de olika poängen vid rankningen och där var till exempel "andelen barn som går på förskolan" en del av det. Låg poäng om "få" barn gick i förskola. Det känns som en väldigt konstig sak att sätta poäng på skolan för. Ja, detta lotteri. Hemskt att det ska vara så.

Jag kan ju förstå din tanke, men är av uppfattningen att skolplikten är bland det bästa vi har för barnen. Snälla och generösa kan de ju bli ändå, och det är ju inte skolans primära syfte utan föräldrarnas. Sen kan man ju lägga mer resurser på skolan ju mer folk jobbar, om man ska vara rent krass.

Jag tror personligen inte det är mer skatt som är lösningen på problemet i skolan, men det är nog en annan diskussion.

Intressant, jag var precis som du också ett av de extremt blyga barnen. När jag bytte förskola i tre-årsåldern så vägrade jag pratad med personalen på den nya förskolan i ETT ÅR! När vi började inskolningen av dottern så visade hon lite samma beteenden, hon kunde inte yttra ett ljud om det fanns någon i personalen i närheten. Nu 4 månader senare så har hon en stor trygghet i all personal på avdelningen och är även trygg med vikarier. Det är det framsteg jag ser som jag är rätt säker på inte hade skett om hon inte varit på förskolan. Hon är helt enkelt socialt tryggare. Ord mm. hade vi kunnat lära henne hemma utan problem liksom det mesta andra men inte det sociala samspelet med andra barn och vuxna i grupp.

Jag har en hel del minnen av hur jobbigt det var i vissa sociala situationer redan som väldigt liten, jag minns att de försökte tvinga mig att prata med personalen på förskolan! En gång satt jag kvar vid matbordet efter lunch tills min mamma kom och hämtade mig för att jag vägrade säga tack för maten ramsan. Hade jag inte haft möjlighet att träna på detta under skoltiden så hade det ju aldrig släppt så mycket som det har gjort tror jag. Det som var fruktansvärt i mellan- och högstadiet, att hålla föredrag, är till och med ganska kul nu! cirka 20 år senare...

Sen kan du ju inte veta nu om ditt barn kommer trivas i skolan eller inte. Han kanske älskar det! Han kanske får massor med superbra vänner!

Sen finns det helt klart barn som blir precis lika duktiga på det sociala även om de hemskolas. Hemskolning är väl tillåtet i Sverige?

När jag läser det du skriver så känner jag bara att om man låtit dig vara dig själv, låtit dig ta din egen tid till att våga och acceptera den du var så hade du ändå vågat tillslut. Du hade börjat säga tack för maten utan tvång, när du varit mer trygg. För det är trevligt, folk blir glad när man säger tack, och kompisarna kanske sade tack efter maten. Vi är sociala varelser som vill bli omtyckta, där finns motivationen.

Nej hemskolning är förbjudet i Sverige.

 

[vemsomhelst123]

Ja jag var in och läste på de olika poängen vid rankningen och där var till exempel "andelen barn som går på förskolan" en del av det. Låg poäng om "få" barn gick i förskola. Det känns som en väldigt konstig sak att sätta poäng på skolan för. Ja, detta lotteri. Hemskt att det ska vara så.

Jag tror personligen inte det är mer skatt som är lösningen på problemet i skolan, men det är nog en annan diskussion.

När jag läser det du skriver så känner jag bara att om man låtit dig vara dig själv, låtit dig ta din egen tid till att våga och acceptera den du var så hade du ändå vågat tillslut. Du hade börjat säga tack för maten utan tvång, när du varit mer trygg. För det är trevligt, folk blir glad när man säger tack, och kompisarna kanske sade tack efter maten. Vi är sociala varelser som vill bli omtyckta, där finns motivationen.

Nej hemskolning är förbjudet i Sverige.

Jag tror inte det. Jag tror det handlar övning när det handlar om såna saker. Det låter hårt att behöva sitta kvar, men för att bli trygg med saker behöver man öva. Däremot behöver ju inte alla bli trygga med allt. Blev svar på fel inlägg..

 

[WildWilma]

När jag läser det du skriver så känner jag bara att om man låtit dig vara dig själv, låtit dig ta din egen tid till att våga och acceptera den du var så hade du ändå vågat tillslut. Du hade börjat säga tack för maten utan tvång, när du varit mer trygg. För det är trevligt, folk blir glad när man säger tack, och kompisarna kanske sade tack efter maten. Vi är sociala varelser som vill bli omtyckta, där finns motivationen.

Näe tvång fungerade ju uppenbarligen inte eftersom jag satt kvar, tyst. Med de andra barnen kunde jag prata. Men hade jag inte ens varit i den miljön så hade jag ju inte ens våga på det på egen fri vilja vilket jag gjorde efter ett år.

Jag tror inte man sysslar överdrivet mycket med tvång i skolan eller förskolan idag men såklart finns säkert vissa undantag. Att jag var blyg och hade svårt att tala framför folk var ju något jag själv fick se till att träna på precis som att jag hade behövt träna på andra saker om jag hade svårt för det om jag själv ville bli bättre på det. I början inte särskilt medvetet såklart. Hade jag enbart varit hemma med en förälder och min bror hade jag ju inte haft en chans att träna på det under den skoltiden. Jag är fortsatt extremt introvert men har tränat mig på att kunna prata framför folk. Det har inte gjort mig mer social eller ändrat min personlighet. Jag vill ge mitt barn som kanske har ärvt en del av mina introverta drag samma möjlighet att bli trygg i dessa sammanhang. Jag vill inte ändra hennes personlighet!

 

[vemsomhelst123]

dag en press på att prata mer och var i princip alltid besviken på mig själv. Detta har gjort att jag idag i vuxen ålder får ett enormt stresspåslag vid t.ex seminarier, grupparbeten etc. Det är så illa att jag förmodligen

Förlåt om jag spammar, men vill bara förstå . Du tycker det är illa att du aldrig vill läsa på universitet samtidigt som du helst skulle slippa skolplikt för ditt barn? Jag är uppriktigt nyfiken, är det viktigt med universitetsutbildning? Jag hopas jag aldrig kommer tycka det när det kommer till barnet.

 

[Luktpion]

Förlåt om jag spammar, men vill bara förstå . Du tycker det är illa att du aldrig vill läsa på universitet samtidigt som du helst skulle slippa skolplikt för ditt barn? Jag är uppriktigt nyfiken, är det viktigt med universitetsutbildning? Jag hopas jag aldrig kommer tycka det när det kommer till barnet.

Jag är så konfunderad över det här inlägget. Jag får inte ihop det över huvud taget. Hur tänker du? Hur får du mina inlägg till att jag skulle tycka att det vore viktigt med universitetsstudier?

Jag trodde det framgick ganska tydligt att min önskan är att barnet ska känna frihet att göra vad det vill i livet.

 

[vemsomhelst123]

Jag är så konfunderad över det här inlägget. Jag får inte ihop det över huvud taget. Hur tänker du? Hur får du mina inlägg till att jag skulle tycka att det vore viktigt med universitetsstudier?

Jag trodde det framgick ganska tydligt att min önskan är att barnet ska känna frihet att göra vad det vill i livet.

Du skrev om din ”scenskräck” som något som var så illa så att du inte skulle läsa på universitetet mer, samtidigt som du vill att ditt barn ska bli fritt att göra vad det vill, förutom att då ev läsa på universitetet?

 

[Luktpion]

Du skrev om din ”scenskräck” som något som var så illa så att du inte skulle läsa på universitetet mer, samtidigt som du vill att ditt barn ska bli fritt att göra vad det vill, förutom att då ev läsa på universitetet?

Det är ingen motsättning att vara hemskolad eller oskolad och läsa på universitetet sedan. Länder som inte har skolplikt har så klart fler alternativ än gymnasiebetyg att ansöka till utbildningar med. Det brukar faktiskt vara så att elever som varit oskolade har väldigt bra rykte vad gäller antagning i de "fina" skolorna då de ofta inte är totalt skoltrötta som många andra elever som redan pluggat i större delen av livet. De oskolade är ofta väldigt peppade och nyfikna på att plugga och skaffa sig en utbildning för ett jobb de vill ha. Så det kan till och med vara en fördel vid antagning till högre utbildning i andra länder.

 

[nejlica]

Vi har tydligen uppfostrat en tjuv
Hon har glatt börjat stoppa på sig saker och lägger dem innanför bodyn, idag kom hon hem med flera stycken magneter från förskolan

 

[Skrottiskrott]

De elever jag har som verkar må allra bäst, "blomstra", bli självständiga, kreativa m.m. är de som har föräldrar som talar gott om skolan och litar på personalen till 100%. Detta oavsett om eleven går i en stökig eller lugn klass, har mycket eller lite prov, har inlärningssvårigheter eller inte, har flera olika lärare eller en enda, o.s.v... Jag slås gång på gång av detta i mitt arbete (lärare på mellanstadiet). En elev kan ha jättesvårt för att läsa, inte vara så populär i klassen och ha flera stökiga elever kring sig men är ändå superpositiv, ser inga hinder utan bara tar sig an allt, kommer med egna idéer och är hur nöjd som helst. En annan elev som har jättelätt för sig, är populär i klassen och går i en liten, lugn klass kan vara negativ till allt, omotiverad och sakna tro på sig själv. Så många gånger jag har sett detta och konstaterat utifrån utvecklingssamtal och framförallt alla andra kontakter med föräldrarna, att skillnaden ligger i hur föräldrarna pratar om skolan hemma. Den "negativa" eleven har föräldrar som hör av sig kl. 23 lördag kväll om precis allt och inget (KAN inte du se till så att Bibbi leker ihop med Bobbo på rasten istället för ihop med Diddi? Och så vore det bra om ni kunde byta färg på gardinerna i klassrummet till något gladare.) medan den positiva eleven har föräldrar som säger "Jaha, ska du ha två prov samma dag? Jag förstår att det känns tufft men det kommer du att fixa! Vad bra att er lärare ger er så fin övning på att ha prov förresten, i framtiden kommer du att göra flera viktiga saker på samma dag. Nu hjälper jag dig att öva!"

Jag säger inte att någon i denna tråden tänker på det ena eller andra sättet! Jag kom bara att tänka på detta utifrån diskussionen om skolan och tycker att det kan vara värt att tänka på, för att:

1. Hur illa man än tycker om något som gjorts i skolan så gör man sitt barn världens otjänst om man talar illa om läraren/rektorn/skolan inför barnet. Prata istället om hur läraren säkert hade en bra tanke med det och att det var en bra träning för resten av livet (då ju faktiskt ganska lite kan gå precis perfekt, som man själv vill, hela tiden). Sedan tar man kontakt med lärare eller rektor om man själv har en gnagande känsla som man inte kan släppa och måste få fråga kring det som hänt. Självklart kan man säga till barnet att man ska ringa läraren om det behövs, men man har inget att vinna på att prata rent illa om läraren inför barnet. Barnet ska ju gå i skola i många år och kommer ha väldigt gott av att ha en positiv syn på skolan.

2. Med tanke på det jag ser, den oerhört starka kopplingen mellan föräldrars inställning och barnens inställning och tro på sig själva, och den inte alls lika starka kopplingen mellan små/stora/lugna/stökiga klasser/andra förutsättningar i skolan och barnens inställning och tro på sig själva, så behöver man kanske inte vara så jätteorolig över just skolan. Skönt, kanske ändå en del kan tänka.

Sedan är jag den första som vill ha saker och ting på annorlunda, bättre sätt i skolan, missförstå mig inte där! Tills dess får vi göra det bästa av det vi har och stärka våra ungar i det.

 

[KarinStarfighter]

Vi har tydligen uppfostrat en tjuv
Hon har glatt börjat stoppa på sig saker och lägger dem innanför bodyn, idag kom hon hem med flera stycken magneter från förskolan

Hehe, måste dela med mig av en historia. Min kompis barn var typ 5 när hon var på Kappahl med min kompis och fick nej på att köpa Frostplåster. När de kommer hem upptäcker mamman att hon stoppat på sig dem ändå. Kompisen funderar på hur hon ska göra för att barnet ska lära sig av sitt misstag och kommer fram till att hon får ringa ”Kappahl” dvs mig och be om ursäkt. Hon ringer darrande på rösten och ber om ursäkt och jag är jätteförstående och förstärker att det är bra att hon ringer och säger förlåt Mamman lämnar tillbaka plåstren på Kappahl på egen hand. Svårt det där.